Andra graviditeten man genomgår

Är normalt sett inte lika spännande och inte alls lika stort mirakel som första. Detta kan jag skriva under på. Jag följer inte direkt barnets utveckling på en mängd faktasidor som jag gjorde förra gången. Jag tar inte kort på magen för jag märker ju att den växer ändå. Jag har inte lika mycket ångest över att min kropp förändras, jag vet att ångesten är lönlös. Jag för inte dagbok över vad jag är/inte är sugen på och jag läser inte sida upp och sida ned om förlossning. Jag har inte heller så stor panik över att allt inte är fixat och klart tills bebisen föds. Jag vet ju nu att det enda som egentligen behövs är lite kläder, blöjor, mat i någon form och massor, massor, massor med kärlek och närhet från mamma och pappa. Och en napp (livsviktigt!). Allt det andra kan fixas i efterhand och löser sig alltid. Med allt detta i avseende så är jag en helt vanlig mamma som genomgår sin andra graviditet. Jag har även helt vanliga funderingar som blivande tvåbarnsmammor har; Kommer jag att kunna älska nästa barn lika mycket? Hur ska jag kunna känna att tiden räcker till för båda barnen? Räcker jag till? Jag har dåligt samvete gentemot mitt första barn som kommer att vara tvungen att dela oss med någon annan. (Detta låter kanske osannolikt men Winston tar och får, trots att han inte lever, hur mycket tid och känslomässig uppmärksamhet från mig som helst. Det är mer tidskrävande än man tror att vara änglaförälder).

Och jag har helt vanliga tankar och funderingar som en änglaförälder har, betydligt mörkare än vanliga föräldrars. Det är ett av de pris man får betala och vi som förlorat lever ett dyrt liv. Jag finner ingen ro i graviditeten. Jag tror att varje spark var den sista. Jag törs inte köpa något med rädsla för att då straffas för min naivitet. Jag tvivlar på hur jag ska kunna tycka om och älska någon annan än Winston och än mindre den som kom till för att han inte fick leva längre. De första månaderna önskade jag hett att det skulle bli en pojke som vi kunde döpa till Winston och sen flytta långt, långt härifrån och låtsas som om vi aldrig förlorat den riktiga Winston. En desperat plan för att göra verkligheten mer overklig om vi liksom inte låtsades om den. Nu önskar jag bara det i allra största hemlighet några sekunder lite då och då men vet ju att det inte går, det funkar inte så och skulle inte vara rätt. Den största funderingen av alla; Hur länge ska vi få behålla detta barnet?

Och mitt i allt detta växer ett barn. En liten flicka (tills motsatsen är bevisad). Nu är jag och hon tillsammans i graviditetsvecka 33 som innebär:

Kroppen: Trots att magen är stor är det bra att försöka hålla i gång musklerna så gott det går. Promenader, simning och yoga för gravida brukar kännas bra. Vissa kan inte vara aktiva på grund av olika besvär – för att inte gå upp för mycket i vikt kan man kompensera bristen på motion med att inte äta mer än vanligt. Graviditeten gör att du behöver ungefär 300 kalorier extra per dag. Det motsvaras av ett mellanmål med till exempel en tallrik filmjölk med lite flingor, en smörgås och ett äpple. Ju tyngre du blir desto vanligare är det att fötter och ben svullnar. Ligg gärna med benen högt en stund och använd stödstrumpor hela dagen. Det är bra att sätta på stödstrumporna redan innan du kliver ur sängen. Ett bad kan hjälpa.

Barnet: Barnet ökar snabbt i vikt och väger drygt två kilo. Om det skulle födas nu behöver det lite andningshjälp, värme och hjälp med att få i sig mjölk under några veckors tid. Det finns inte längre så mycket utrymme för barnet att vända sig i livmodern, barnet ställer därför slutgiltigt in sig i förlossningsställning. Vanligast är att barnet vänder sig med huvudet neråt. Tre-fyra procent förblir kvar i sätesställning.

Det är nu 55 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag vet dock att det inte är mer än 48 dagar kvar, högst. Hon är livlig i magen och på så sätt redan lik sin storebror.

Och i ett lite tafatt försök att vara lite mer normal och ha lite mer av ett "framåt-tänk" så kan jag ju erkänna att jag de sista dagarna funderat en del över vagn och kommit fram till att fick jag önska så skulle klumpiga Brio Happyn helt magiskt förvandlas till en smidig Bugaboo istället. Men den önskningen skulle kosta 10-13000 och det är det väl inte riktigt värt, inte ens 5-7000 för en begagnad. Men det vore nice om man fick en gratis.