8:e månaden

8 månader sen de tvingade oss att ta farväl. Säga "hej då älskling, nu ses vi aldrig mer på jorden". 8 månader. Det är ingenting i det stora hela.

Jag tänker tillbaka på den dagen då allt blev svart. Då livet förlorade mening. Då jag glömde allt jag lärt mig. Vilket brutalt jävla sätt att förlora allt på. Ett ögonblick så blev det becksvart. Jag tänker tillbaka med rysningar i hela kroppen och en känsla av att vilja fly, men vart skulle jag ta vägen? Så länge jag lever så är ju jag och han så långt bort ifrån varandra som man bara kan komma. På var sin sida.

Livet mitt som jag en dag ska se tillbaka på är uppdelat i tre delar: Livet före Winston. Livet med Winston. Och livet efter Winston. Jag skulle ge allt för att livet i mitten, den lyckligaste tiden, hade fått vara för evigt. Att livet efter aldrig hade kommit. Men vad jag än ger så kan jag aldrig ge tillräckligt. Det som togs går aldrig att få tillbaka.

8 månader och det är fortfarande nattsvart, med enstaka stjärnklara nätter. Jag har lärt mig att gå på mina brutna ben trots att det gör ont för varje steg jag tar. Jag har lärt mig att bära tyngden utan att det syns. Jag har lärt mig le igen och mena det. Jag gör det omöjliga, lever utan mitt barn. Jag har blivit den som kan segla förutan vind. Jag kan nu ro utan åror. Men jag kan aldrig ens tänka på att jag skiljdes från mitt barn, alldeles för tidigt, att jag tvingades ta farväl av vännen min, utan att inom mig fälla tårar.


Winston, mitt mest älskade allt. Min skatt. Snälla kom tillbaka. Kom till oss och till lillasyster. Vi behöver dig.