Aldrig nöjd

Nej det är för svårt att alltid vara nöjd. Vi ska ju flytta, äntligen!! En fin liten 3:a mitt i stan, så centralt det går om man inte vill bo på torget. Den har en söt liten balkong och ska renoveras helt innan vi flyttar. Hyran är i princip skit och inget. Ändå känner jag mig inte nöjd. Jag har lite lätt ångest över tapeterna, valde vi rätt golv och blir det verkligen bra med vita köksluckor? Hur tusan ska vi få plats i de små rummen? Skulle vi valt lägenheten som låg på första våningen istället? Hade vi kunnat få bättre om vi bara väntat lite till? Antagligen skulle vi kunnat få bättre och nu kan jag inte låta bli att leta på hemsidor som erbjuder lägenheter och jag hittar den ena pärlan efter den andra. Faan för min impulsivitet och rotlöshet. Jag försöker påminna mig själv om att jag inte vill bo på första våningen i stan, är otroligt rädd för fönstertittare, inbrottstjuvar och mördare. Och den lägenhet vi ska flytta till är perfekt för oss, för vår ekonomi och vita luckor är det enda jag i längden kan stå ut med. Det blir säkert bra. Men missnöjet gnager i mig ändå.

Skit.