Det är sommar nu. Och Winston missar allt. Snart, om 14 dagar, skulle vi firat ettårsdag. Ett fint kalas med färgglada ballonger, tårta, presenter, skratt, glädje och lycka. Istället blir det en födelsedag som är full av tomhet för döden fick i slutändan övertaget. Det är så jävla orättvist. Winston borde fått fira sin första och många, många födelsedagar därefter. Vi hade givit honom det bästa av liv.

Vi kommer att fira, den lyckligaste dagen i våra liv, den ska vi fira. Men det blir inte på rätt sätt. Inte som det skulle fått vara. Bara fel och tomt. Man ska inte överleva sina barn.

Faan vad jag saknar honom. Jag var så lycklig när jag hade honom, det är jag inte längre. Min älskade pojke, jag vill ha tillbaka honom. Det gör så förbannat ont och det tar aldrig slut.