Ljud inifrån

Jag tänker försöka mig på ett sånt där helt normalt och vanligt inlägg som jag förut kunde skriva. Ett inlägg om den lilla person jag har i magen. Jag kan fortfarande inte skriva något, i alla fall inte så mycket, om någon längtan. När jag känner längtan så är det alltid efter Winston och så vips har längtan bytts ut mot saknad. Oändlig saknad. Jag försöker tänka på den som ska komma som någon som skulle kommit till oss oavsett vad livet slängde efter oss den 16:e oktober. Jag försöker verkligen tänka att hon skulle kommit ändå, att hennes liv inte har med Winstons död att göra. Min logik vet bättre, att vi inte hade velat bli gravida så tätt inpå. Men jag vattnar ibland tanken på att "kanske, kanske hade det blivit så ändå".. Hur som helst, nu skulle jag ju försöka skriva ett vanligt inlägg. Fast detta blir ju iof ett vanligt inlägg för detta är mitt vanliga liv. Ett barn i hjärta, minne och ett barn i magen. Två i själen, för jag älskar och känner dem båda egentligen. Det jag i alla fall, efter mycket trött svammel, nu tänkte dela med mig av var att jag har ett klickande barn i magen. Hon bökar runt och stökar, idag har jag haft en liten fot som envist tryckt och sparkat under mitt vänstra revben. Och något som tydligen ska vara normalt men som jag aldrig varit med om tidigare; ofta när hon rör sig så låter det "klick" från hennes leder. Känns lite skumt.

Allt som oftast när jag står och hänger på vfun så ställer sig ett barn från min klass bredvid och klappar magen eller lägger ett öra intill för att lyssna och känna efter rörelser. De kramar gärna på magen dessutom, det kanske skänker dem någon form av trygghet. Och det ger mig lite värme i min kalla själ att se hur deras små ögon lyser upp av att få en spark i handen. Det är fint.

Från en sak till en annan. Imorgon ska vi kolla på två lägenheter. En av dem ska bli vår, det har jag bestämt för jag är trött på vårt vidriga skitområde nu. Lite flyt och en flytt skulle inte skada oss.