Förlossningsberättelsen

Idag för ett år sen var det en dag kvar med gravidmage innan förlossningen skulle till att sätta igång och världens sötaste, bästa unge skulle komma ut. Jag tänker ofta på förlossningen och speciellt nu när jag är 57 dagar ifrån att på ett eller annat sätt gå igenom mitt livs andra förlossning. Och i brist på annat att göra och eftersom att jag ändå tänker på den så, bättre sent än aldrig: Här är historien om när Winston kom till världen.

***

Graviditeten hade flutit på bra utan några värre komplikationer än lågt blodtryck och dåligt HB. Dock hade den varit kantad av relativt mycket sammandragningar och förvärkar. Hela graviditeten hade jag gått i skolan och när det var ca 3 veckor kvar till beräknad födelse fick jag mitt sommarlov. Bebisen var beräknad till midsommarafton som var den 19 juni det året, 2009. Vårt första barn som vi inte visste könet på.

Den sista veckan innan förlossningen startade var lugn men jag var trött och svullen av sommarvärmen som tryckte över landet. Vi hade startat ”projekt vräkning” och försökte med både det ena och det andra för att få ut ungen. Övertygad om att vara tvungen att gå över tiden ”som alla förstföderskor gör”, så blev jag faktiskt lite förvånad när sammandragningarna helt plötsligt blev regelbundna. Detta var den 16 juni, 3 dagar innan BF.

Vi började klocka sammandragningarna som inte gjorde särskilt ont men som kändes. De var regelbundna och kom med några minuters mellanrum. Vi ringde till förlossningen när det var 5 minuter mellan dem och vi fick rådet att jag skulle ta två alvedon och ett varmt bad. Någon gång runt här så lossnade slemproppen och jag började förstå att nu var det på G. Jag badade och andades mig igenom sammandragningarna som nu började göra lite ont. Till slut ville jag inte bada mer utan klev upp och gick på toa. Såg då att jag blödde lite. Vi ringde in till förlossningen igen och fick rådet att vi skulle komma in för en koll. Sagt och gjort, vi tog ett sista kort på magen, satte oss i bilen och for mot KSS dit vi kom fram vid halv 12 på natten. Sekunden jag gick innanför dörren stannade värkarna av och CTG’n visade på ett piggt barn i magen men oregelbundna värkar. Och den vaginala undersökningen visade till vår stora besvikelse att jag inte öppnat mig ett smack. Vi fick då välja om vi ville stanna kvar eller åka hem. Vi åkte hem med sovdos och var hemma vid 1. Daniel satte upp grinden till trappen ifall jag skulle bli snurrig av sömntabletten och sen gick vi och la oss. Jag somnade direkt och vaknade 6 timmar senare med värkar från helvetet. Nu gjorde det ont på riktigt. Knaprade alvedon och i ett desperat försök att parera värkarna badade jag lite. Vi var modfällda av att inget hänt dagen innan och vi hade en tid till vårt mvc som vi sa att vi kunde gå på och låta vår bm känna hur öppen jag var istället för att åka den långa resan till KSS igen. Så kl 11 infann vi oss på mvc och i väntrummet blev det riktigt jobbigt. Värkarna var intensiva, starka och kom tätt var annan till var tredje minut. Jag hängde på Daniel och stod och gungade och jämrade mig. Barnmorskorna som gick förbi fattade vad som pågick och helt plötsligt hade vi en armé runt oss som tipsade om hur jag skulle andas. I efterhand har vi fått veta att utifrån hur min smärta yttrade sig och hur täta värkarna var så var barnmorskorna oroliga över att de skulle bli tvungna att förlösa mig där på britsen. Men en vaginal undersökning gjordes som visade på att jag inte öppnat mig någonting alls. Här var besvikelsen total. Jag hade så ont till vad som kändes som ingen nytta alls. Vår bm ringde iaf till förlossningen för att rådfråga och berätta status. Förlossningen tyckte att vi kunde bestämma själva när vi ville komma in men att det inte var någon fråga om att förlossningen startat. Vi valde att vänta lite och åka iväg för en fika någonstans.

Vi åkte till OK Q8 och Daniel köpte oss varsin macka sen åkte vi till hamnen för att se på vattnet. Värkarna fortsatte att rulla över mig och det var ett rent helvete att sitta i bilen och ta dem. Det gjorde så mycket ondare än vad ens kunnat föreställa mig och jag hade panik mellan varje värk. Hur som helst så försökte jag peta i mig mackan och precis när vi ätit upp fick jag en stark värk och känner hur det blir vått i trosorna. Jag ser på Daniel och säger ”nu gick vattnet”. Tack och lov hade vi varit förutseende så jag satt på plastad frotté för att inte förstöra sätet. Vi bestämmer oss för att åka till förlossningen och kl 13 blir vi inskrivna. CTG registrerar regelbundna starka värkar var tredje minut och vattenavgång konstateras. Vaginal undersökning visar att jag är öppen för lillfingret. Så frustrerande! Vi får iaf ett förlossningsrum och jag börjar andas lustgas. Sen går det många, många timmar med smärta utan dess like. Jag får akupunktur som inte hjälper ett skit mer än gör ont med nålar på obekväma ställen. Man tar vattnet igen då jag hade flera hinnor och den här gången forsar det ut mängder med fostervatten i takt med varje värk. Varje vaginal undersökning visar att inget händer. Jag börjar bli modfälld och trött av smärtan. Jag hyperventilerar och får mer och mer panik. CTGn visar på bra hjärtljud från bebisen men med jämna mellanrum lossnar banden och det blir tyst. Övertygad om att barnet dör kopplar jag då bort värkarna och ligger och stirrar på maskinen i över en timme. Man sätter istället en skalpelektrod på barnet. Det bestäms att jag måste få en ryggbedövning för att orka. Jag som egentligen inte ville ha bedövning går med på det. In kommer efter ett tag en narkosläkare och presenterar sig. Jag gråter. Jag får sätta mig på kanten av sängen och blir tillsagd att kuta på ryggen. Här blir jag livrädd och börjar protestera. Jag är rädd för nålen och att han ska sticka fel. Värkarna kommer så tätt och jag hinner inte vila mellan och inte få luft, kan inte sitta still. Jag gråter och säger att jag inte vill, stackars narkosläkaren blir lite stressad och ber mig lugna mig. Samtidigt som jag sitter på sängen står Daniel framför mig och fullkomligt badar i allt fostervatten som forsar ur mig. Hans tygskor och jeans är helt genomblöta. Till slut bestämmer jag mig, tar tag i lustgasen och andas djupa andetag, värk eller inte, och tuppar av mot Daniels bröst i någon minut. EDAn läggs och några minuter senare ber jag narkosläkaren om ursäkt för mitt beteende, så gott som smärtfri. Sen somnar jag och sover i vad jag tror är 20 min men enligt Daniel sover jag i långt över en timme. Daniel hinner gå ut och parkera om bilen och ringa några samtal.

När jag vaknar får jag värkstimulerande dropp för att jag ska öppna mig men fortfarande händer ingenting. Det börjar göra ont igen och jag har konstant panik. Lustgasen hjälper men jag är så rädd för att må illa att jag inte lyssnar på kroppen och tar den i tid. Man höjer värkstimulerande och man höjer EDAn. Timmar flyter. Jag ligger på sidan i sängen, gråter och vägrar röra mig. Det gör så fruktansvärt ont och jag är så fruktansvärt rädd. Daniel peppar och är världens bästa stöd. Barnmorskor byts ut med skiften och inne hos oss händer det ingenting. Det blir mörkt ute. Till slut säger bm åt mig att jag måste sätta mig upp annars kommer det inte att gå. Jag vägrar först men sätter mig sen motvilligt upp på en stol vänd bak och fram. Då öppen två centimeter. Daniel sitter bakom och masserar mitt ryggslut. Jag andas lustgas och gråter. 40 minuter senare får jag lägga mig i sängen igen och en vaginal undersökning visar att jag är fullt öppen! Strax därpå börjar det trycka på nedåt och jag sliter tag i barnmorskan och säger att jag måste bajsa! Hon skrattar och säger lite ointresserat och det är bebisen som kommer nu, behöver du trycka på så gör det. Jag säger att ”men jag åt typ ett kilo lassagnette igår och har inte bajsat efter det så skyll dig själv!”. Jag gör iaf som hon säger och ligger på sidan och trycker på i varje krystvärk. Plötsligt vill de ha mig i gynställning istället för på sidan och här börjar kaoset. Sängen går sönder och det går inte sätta dit benstöden. Barnmorskan glömmer av att jag ligger och krystar för livet och det blir ett himla kackel om sängen och en tredje utomstående tas in för att hjälpa till att laga sängen. Bredvid mig står Daniel och är orolig för att de inte ska ta emot barnet som vilken minut som helst är ute. Så säger barnmorskan: Oj så mycket hår jag ser nu! Och jag ser på Daniel som börjar gråta. Han har i efterhand berättat att det var i det ögonblicket som han på riktigt fattade att vi skulle få ett barn, ett riktigt barn. Jag krystar och krystar, tänker att nu jävlar. Jag skriker, svär och håller så hårt jag bara kan om Daniel. Jag är helt innesluten i mig själv och varken hör eller ser någon runt mig. Allt mitt fokus ligger på att ta i för att få ett slut på skiten.

Sen bränner det till utan dess like, huvudet är ute, och jag hör långt bort hur barnmorskan skriker till mig att jag måste trycka på även fast jag inte har värk. Jag gör som hon säger men bedövningen gör det svårt så jag tar i med hela kroppen och så slinker någon ur mig och kl 00.03, den 18 juni 2009 läggs en varm, kladdig liten bebis på min mage. Barnmorskan utbrister: Oj! En så stor bebis! Jag pustar ut och sekunden senare kommer ett litet argt skrik. Jag håller om bebisen, tittar ned lite fort och ser mörkt jättelockigt hår. Sen ser jag på Daniel som till min stora förvåning sitter och gråter! Han ler och gråter. Jag skrattar. Det första vi säger är att stackars liten med så lockigt hår! De frågar oss vad det blev och vi säger i kör att vi inte vågar se efter. Till slut lyfter jag upp bebisen lite och ser en snopp och en pung och utbrister: Det är en pojke! Daniel gråter ännu mer! Lilla pojken får en mössa och man vänder på honom så att han ligger på rygg vilket gör honom riktigt förbannad, han skriker och fäktar med armar och ben. Jag tänkte något i stil med att det var förvånande att en så liten kunde skrika så högt. Daniel får klippa navelsträngen och sen tycker jag att han kan hålla lillen lite. Han får pojken till sig invirad i en filt och aldrig har jag sett någon så stolt och så lycklig som Daniel var när han första gången höll sin son. 3885 gram tung och 54 cm lång, det minsta och finaste vi någonsin sett.

Lycka och kärlek i sin renaste form!