Jo

Vi överlevde Winstons första födelsedag, trots det fruktansvärt ofattbara att han inte gjorde det. Dagen tillbringades för min del tillsammans med min bestis när D var på jobbet och den gjordes därför uthärdlig. Vi åkte till honom på förmiddagen med nalle, blommor, ljus, ballonger, en flagga och lite frukost. Vi satt där i några timmar. Jag och D åkte sen tillbaka på kvällen för att han skulle få gratulera sin son. Det hade då varit anhöriga där och Winston hade fått massor med fina blommor och små presenter vilket kändes fint. Vi var hos honom en bra stund där på kvällen och bara höll om varandra, saknade honom, tänkte på hur det hade kunnat vara. Nu är det som det är dock. Men jag kommer aldrig att vänja mig vid att höra D's gråt. Och han kommer antagligen aldrig att vänja sig vid att se mina tårar. Vi kommer aldrig att vänja oss vid att vårt första barn inte lever. Det gör för ont. Vi åt i alla fall bakelse på kvällen. För Winston.


Idag då: Strålande sol och vi ska snart tillbringa två timmar i en kokhet Fiesta utan AC. Idag ska jag och D till NÄL och träffa en barnläkare. De har läst Winstons journaler samt obduktionsrapport och tycker således att det, enbart för vår skull, kan ligga något i att lägga upp en plan för det kommande barnet. Jag är nervös och orolig. Egentligen är det väl inget att vara orolig över, men det har blivit en del av mitt nya, mindre behagliga, state of mind.