Idag gjorde jag sista dagen på VFU. Det känns otroligt skönt att det är färdig och att jag förhoppningsvis är godkänd och klar med den kursen. Efter att jag varit där och sagt hej då till barnen for jag till mvc och lyssna på mitt barns hjärta som låg på 135 slag/min. Ett fint ljud. Mitt blodtryck är lågt, vilket kan förklara att jag fysiskt mår som jag mår. Kass. Tester, mätningar och blodprover i vanlig ordning.
Sen helt plötsligt, när jag kommit hem, så hände det. Vi fick en lägenhet. Två till och med, ser det ut som, så vi får antagligen välja. Ikväll blir det för- och emot-listor för hela slanten. Jag tänker slåss för den 400 kr dyrare men 1,5 kvadrat större som ska nyrenoveras innan inflytt, 2 vån, inflytt 1 aug. D vet jag tänker slåss för den billigare, mindre på 1 vån med fin em och kvällssol, inflytt redan 1 juli. Idag är jag i alla fall lite glad att vi blir unnade lyxen att komma härifrån och vilken vi än väljer så bor vi i princip sen mitt i stan vilket passar mig utmärkt.
Sen helt plötsligt, när jag kommit hem, så hände det. Vi fick en lägenhet. Två till och med, ser det ut som, så vi får antagligen välja. Ikväll blir det för- och emot-listor för hela slanten. Jag tänker slåss för den 400 kr dyrare men 1,5 kvadrat större som ska nyrenoveras innan inflytt, 2 vån, inflytt 1 aug. D vet jag tänker slåss för den billigare, mindre på 1 vån med fin em och kvällssol, inflytt redan 1 juli. Idag är jag i alla fall lite glad att vi blir unnade lyxen att komma härifrån och vilken vi än väljer så bor vi i princip sen mitt i stan vilket passar mig utmärkt.
Och jo.. tanken har slagit mig att vi flyttar ifrån hemmet där vi hade Winston. Jag har fullt slagsmål med alla tankar hela tiden och det är sällan jag vinner. Här bar jag honom i nio månader. Här startade värkarna, jag stod i hallen och hängde på D när smärtan och paniken klöv mig på mitten. Jag minns så tydligt hur liten han var där han satt i sin bilstol när vi kom hem med honom, bara några timmar gammal. Jag minns första natten, hur vi vankade omkring med en vansinnig bebis och undrade vad faan vi gett oss in på. Jag ler när jag tänker på värmeböljan som sköljde över landet och Winston hade bara blöja i en månad, allt annat blev sjöblött av svett. Jag minns hur fyllt av liv det var här hemma. Och jag har sen den 16 oktober 2009 levt med den paralyserande tystnaden som uppstod sen han tog sitt sista andetag här. Det handlar inte om att fly och det handlar inte om att gå vidare eller börja om på nytt. Vi kan inte fly, vart skulle vi ta vägen? Och vi kan inte börja om, det skulle innebära att vi glömmer och det kan vi aldrig. Vi kan inte gå vidare för livet tog slut och vi lever nytt liv nu. Winston och minnena tar vi med oss vart vi än flyttar. Han finns i mig och D och det är där hans hem var, är och alltid kommer att vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar