Hopplösheten

Nyss var jag hos Winston och satt en lång, lång stund. Jag sitter framför hans gravsten och är så nära honom som det är fysiskt möjligt. Där, en halvmeter under jorden finns askan av hans kropp. Hos mig, i mitt knä, sitter en liten pojke. Min pojke. Han lutar sig bak mot min runda mage och skrattar alltid förtjust när han känner sin lillasysters knuffar inifrån. Hon sparkar alltid mycket när jag är på kyrkogården. Han skrattar för att hennes rörelser kittlar honom. Han är hemskt kilsen och älskar när man busar med honom. Hans hår luktar så gott , det har blivit så lång, och vi kramas. Jag pussar hans runda lena kinder och säger: Jag älskar, älskar, älskar, älskar dig!! Han är nära, så nära. Även om det bara är i min fantasi, så de stunder jag sitter hos Winston så sitter han alltid i mitt knä. Och det är skönt. Alldeles bitterljuvt. Idag tog jag bort alla nallar som tidigare var där, de hade blivit förstörda av regnet och så måste det ju finnas plats för 1årsdagens ballonger. Han fick som vanligt ett ljus och hans mormor hade plockat en stor bukett lupiner åt honom. Jag älskar att sitta där och vara så nära honom som det bara går. Och jag hatar att det inte är på riktigt som han sitter i mitt knä. Jag ser på hans namn på stenen. Smeker med fingrarna över bokstäverna.

W i n s t o n. Vår älskade skatt.

Och gräset vattnas med mina tårar. Det är helt ofattbart att vårt barn ligger begraven där. Mitt och D's första kärleksbarn. Att det är MIN Winstons sten. Det hugger till i bröstet, går en stöt genom hela kroppen varje gång jag, för en kort sekund, inser det definitiva i att han har en gravsten. Det kan man som förälder bara inte förstå.

På vägen hem stannade jag och plockade en bukett med ängsblommor åt Leo. Ännu en själ vars tid på jorden var alldeles för kort. Han rycktes från sina fantastiska föräldrar och syskon. Underbara människor som drabbades så hårt. Han ligger på en annan kyrkogård än Winston. På väg till honom betraktar jag sten efter sten på den kyrkogården. Jag går alltid en lång väg. Förbi kapellet där vi inom loppet av ett år höll begravning för två älskade familjemedlemmar. "Hoppets kapell", där vi inte känt annat än hopplöshet. Jag läser namnen på stenarna och gör alltid snabb överslagsräkning från året de föddes till året de dog. 92-åringar. 74-åringar. 86-åringar. Sen kommer raden som är full av nallar. Raden där små änglar vilar. Bebisar som fötts stilla och tysta med bara ett datum. 4-åringar. 6-åringar. 1-åringar. Där, i den raden, har tiden stannat för så många föräldrar som fått begrava sina barn. Omsorgsfullt valda stenar med ord och symboler, kärleksförklaringar, på. Det ofattbara. Luften är salt där, salt av alla tårar som vittnar om en så oerhörd saknad. Ett parallellt universum. Där vi som tyst går fram och tillbaka för att få hälsa på våra barn är så smärtsamt medvetna om att det faktiskt händer på riktigt. Att barn dör.

Det är en annan värld för andra, också för mig en gång i tiden. Nu lever jag i världen där kyrkogårdarna har rader fulla med barn. De har det bra. De lider inte. Men vi gör det. Och jag fattar inte hur vi egentligen står ut. Hur Leos föräldrar står ut. Hur Mathildas föräldrar står ut. Hur står Lovas föräldrar ut. Kalles föräldrar, hur står de ut? Linus, Isaks, Veras, hur står de ut? Hur står jag och D egentligen ut? Inte har det något med styrka att göra i alla fall.

På Winstons sten sitter ett fint lejon, samma som på hans snuttefilt.