Ljudlöst fall

Det har gått bra på vfun. Tills idag. Jag kände redan när jag vaknade att; Nej, idag är ingen bra dag. Men envis som jag är så gick jag upp ändå och åkte iväg. När jag kom dit kände jag direkt att jag hade en toleransnivå på noll och inget intresse för barnen överhuvudtaget. Och en klump i halsen som bara växte och växte. Antagligen växte den sig så stor att den bestämt påverkade både mitt fysiska och psykiska mående. Klumpen blev till tårar som brände bakom ögonlocken och till envisa sammandragningar. På lunchrasten la jag mig på soffan i klassrummet för att vila lite och försökte stänga ute ljudet utifrån, barnskratt. Men de var där och det ledde till tankar. Tankar på att aldrig höra Winston igen. Att han inte kommer att få bli stor. Inte leka med sina kompisar, aldrig gå i förskoleklass. Den ena tanken ledde till den andra och så började minnet blanda sig i och det värsta av allt kom upp likt en film i mitt inre. Minnet av hur läkaren kommer in med min Winston. Dödsbeskedet. Så likt en slägga slår den omkull mig. Den fruktansvärda känslan och jag är där, i det rummet på akuten igen. Skakar i Winston för att få honom att leva igen, men han är så tyst och så stilla. Så fin och så varm som om han sov först men sen så kall. Och det gör så ont. Överallt. Lite överrumplad men inte förvånad, tog jag mig upp från soffan, styrde mot mobilen och ringde nödsamtal till D som fick ändra sina planer, slänga sig i bilen och hämta mig. Mest för att jag visste att härifrån kommer det inte bli bra. Den känslan som det minnet alltid efterlämnar sig kommer att agera översittare några dagar nu. Så jag låste sen in mig på en toalett och stirrade in i mina nu högröda ögon och på mina strimmiga kinder. Tårar. Jag hatar att gråta när folk ser eller hör, mest för att de vet att de inte kan trösta mig och det leder bara till tre saker. Antingen lägger de huvudet på sned och ger mig en viss blick som säger att de tycker så fruktansvärt synd om mig. Eller så kramar de om mig och säger att de tycker det är så hemskt och att jag får gråta. Det tredje som händer är att de tänker på sina egna barn och tackar högre makter att de fått behålla sina älskade barn och att det är jag och inte de som tvingas leva med mardrömmen. Hur som helst så leder alternativen till att jag bara gråter ännu mer. För jag tycker också synd om mig själv. Och det är förjävligt jävla fruktansvärt hemskt att min Winston inte kunde få leva. Och jag gråter av svart, djup, olycklig avundsjuka. Så där satt jag alltså, inlåst på toaletten och gjorde allt för att snyfta så ljudlöst som möjligt. Vilket är i princip omöjligt.

Sen kom D och skjutsade hem mig.