Jag drömmer mardrömmar om Utöye. Jag drömmer att jag är ett barn. Där på ön i idyllen. Någon börjar skjuta och vi springer för livet. Idyllen blir ett helvete, ett inferno. Mina vänner dör omkring mig och jag är rädd. Livrädd. Sen drömmer jag att jag är mamma och vet att mitt barn är där. Jag känner paniken. Jag drömmer att jag går runt på ön, letar bland liken efter mitt barn.
Sen vaknar jag med en klump i magen.
Det är för mig ofattbart. Jag lider så med de drabbade och inte ens i min värsta mardröm kan jag sätta mig in i vad man som förälder känner när en galning med sjuka idéer har mördat ens barn. Jag kan inte tänka mig smärtan man känner när man vet att ens barns sista känslor var ren skräck och sista upplevelse av livet var ondska i sin mest jävliga form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar