Elviras stapplande första steg. Sen hon var sex månader har hon rest sig upp och gått längs med möbler och med hjälp av en trygg hand i sin. Vi har tålmodigt väntat på att hon ska våga släppa taget. Ikväll lurade vi henne lite, höll i henne några steg, sen släppte vi taget och under uppmuntrande hejarop så gick hon! Två-tre steg åt gången innan hon föll i famnen på mamma eller pappa. Inget mindre än fantastiskt!
Jag ler, skrattar och klappar händerna. Och inuti mig rasar kriget mellan känslorna. Den enorma glädjen över Elvira. Mitt barn och hennes fantastiska framsteg. Glädjen och upprymdheten trängs med sorgen. Den oändliga sorgen. Sorgen över mitt första barn som aldrig hann. Winston fick aldrig några steg. Mitt barn fick aldrig göra framsteg. Känslorna trängs och bråkar sådär så det känns som om min kropp är för liten, lite som om mitt skinn är för trångt. Mycket för trångt. Ännu trängre blir det med alla frågorna som aldrig får svar. När skulle Winston lärt sig gå?
Det är en konst, att leva med ett sånt krig inuti, att inte låta sorgen förta glädjen. Ikväll låter jag leendet vinna och lägger Elviras första steg den 19 juli 2011 till min säck med alla vackra minnen jag har. Alla mina vackra minnen från mina vackra barn.
1 kommentar:
Tack för att du delar med dig<3 Med dina ord sätter du mina känslor på pränt.. Tack igen och kramar till dig och din fina familj!
Skicka en kommentar