Imorgon kommer ett gästinlägg

Jag vill egentligen inte att detta ska vara en "sorgeblogg". För jag har ju inte bara sorg, utöver sorgen så har jag otroligt mycket glädje i mitt liv. Fast även om jag inte vill att det jag skriver enbart ska handla om sorg så har jag alltid använt mitt skrivande som en ventil när jag haft det känslomässigt tufft. Och sorgen efter ett barn är tuffa känslor att tampas med även om det nu för min del har blivit en vardagskamp. Så det blir mycket sorg här. En del av mina läsare har jag förstått är föräldrar till förlorade barn och det gör mig ledsen. Inte för att de läser, det gör mig bara glad, utan för att det hela tiden händer; att barn dör och att det finns de som känner igen sig i den förtvivlan, den saknad och det mörker som jag ofta ger uttryck här på bloggen. Trots att jag är ledsen för alla förlorade barn är jag glad att det finns de, både med barn i och efter livet, som hittat hit, läst lite, kanske/kanske inte känt igen sig, gråtit, skrattat - reflekterat. Att dela med mig av mina erfarenheter av något svårt och veta att det landar och kanske hjälper någon annan känns bra.

Med den tanken har jag ordnat så att det imorgon händer något fint här på bloggen. Min allra bästa bestis ska gästblogga. Ett inlägg väntar er om hur det känns att stå bredvid när ens bästa vän förlorar sitt barn, om hur komplicerat förhållandet till ens egna barn kan bli, om hur vänskapen förändras och om modet att finnas kvar. Missa det inte!