Ilskan och felen, del 2

Dödsdagen: Ja... Misstagen fortsätter rulla på hela kvällen den 16:e oktober 2009 (och tiden som följer). Inget fanns förberett på sjukhuset inför förlusten av ett barn. Vi fick själva ta med färg och göra hand och fotavtryck. Vi fick själva klippa hans hår. Vi fick själva ta kort på honom, med vår egna kamera. Den kameran har aldrig blivit använd igen efter den kvällen. Vi lämnade Winston på kvällen med känslan av att han inte längre är vår för vi fick inte veta något om vem som skulle att ta hand om honom, inga nummer till ansvariga läkare. Inget.

Uppföljningen: Några dagar senare fick vi hem en kallelse om att vi har en tid till barnläkaren. Det var tydligen standardförfarande när ett barn gått bort, att föräldrarna får komma och prata lite efter en vecka. Barnläkaren frågade om vi fortfarande är mycket ledsna. "Att barn dör, det är sånt som händer", "en bra idé är att börja jobba så snart ni kan, och skaffa ett nytt barn."

Vi fick bestämma lite om obduktionen. Stora eller lilla undersökningen av hjärnan. Hon rekommenderade den lilla undersökningen och garanterade att inget avvikande skulle finnas så den stora undersökningen var onödig. Hon garanterade att det var PSD. Obduceringen drog ut på tiden, vi hann knappt få hem Winston i tid till begravningen. Ingen hade svar på varför trots att vi upprepade gånger ringde och frågade varför det tog tid. Sen fortsatte tystnaden. Vi hörde inget svar från obduktionen på tre månader och vid jul ringde vi barnläkaren och frågade - barnläkaren lovade att och påstår sen att hon ringde och frågade den läkare som varit ansvarig över obduktionen och att den läkaren sagt PSD (detta vet vi ju i efterhand är lögn eftersom att de direkt funnit en klar dödsorsak). Sex månader efter döden kom obduktionsrapporten. Och chocken. Hon erkände att Winstons feber som vi en vecka innan han gick bort sökt för var en ganska säker indikation på att han hade en hjärnskada. Varför de inte kollade upp utan skickade hem ett barn som hade feber varannan dag kan man ju fråga sig. Obduktionsrapporten var fyllig, det var ett sällsynt fall. Men vi fick veta mycket lite, inget närmare förklarat. Locket på. "Lika bra kanske, han hade ju kanske aldrig lärt sig prata eller gå". "Nu har ni ju ett nytt barn på väg, var glada för det och tänk positivt och framåt".

Inga svar: Vad heter de som kom och hämtade Winston med ambulanserna? Varför fick vi aldrig träffa dem? Vad gjorde man i ambulansen på väg in? Hur försökte man rädda honom? När konstaterade man att han var död? Hur lyder dödsorsaken? I efterhand känner vi oss starkt kritiska till varför vi inte direkt fick veta att de funnit dessa nervskador i Winstons hjärna, varför kunde de inte pratat med oss och frågat om vi ville att de gjorde den stora undersökningen av hjärnan utöver den lilla? Kanske hade vi fått fler svar och inte det luddiga svar vi nu lever med. Barnläkaren vill typ inte svara på frågor. Hon tyckte att det var onödigt att vi skulle få en kopia på obduktionsrapporten, den fick jag tjata till mig och ge en motivation till varför jag ville ha den. Flera gånger under det 1,5 år som gått sen Winston dog har jag träffat henne, och nästan varje gång frågat om och försökt reda ut frågetecknen kring Winstons död och dödsdag. Trots det har hon aldrig tagit initiativet att utöver den enda gång hon berättat om dödsorsaken än en gång gå igenom obduktionsrapporten och Winstons journal. När vi träffats har hon "attityden" som vittnar om att vi bör vara glada nu, vi har ju fått ett nytt barn. Winston var i hennes ögon skadat gods och det är bäst att glömma och gå vidare.

Det mest förjävliga är: Att vi inte är ensamma. Den här läkaren som är överläkare på barnenheten på sjukhuset har blivit anmäld flera gånger och har fler anmälningar på gång. Och det kommer inte att stoppa henne, inte alls.

Vi har haft tur i oturen. Vi behöver inte fundera kring om vårt barn blev felbehandlat och dog till följd av det. Så var det ju inte. Vi har ingen anledning att dra igång någon anmälningsprocess. Det finns de som går igenom det helvetet och gentemot dem känner jag oerhörd sympati och empati. Ja, det finns alltid de som har det värre och i jämförelse med det så är väl det osmarta bemötande som vi fick en spott i havet. Men för oss har det varit, och är fortfarande en kritisk punkt. Det svider och gör ont i hjärtat att det blev så fel i bemötandet och att det är så mycket vi inte vet om varför vår son dog och om omständigheterna kring hans död.