Vi lever! Men man blir trött av att ha en vardag som drastiskt ändrats, från att ha gått och drönat dagarna i ända har jag nu kastat mig in i något nytt. Förra veckan började jag jobba! Det är härligt, men slitsamt som sig bör de första veckorna på ett helt nytt jobb. Och idag började Virans inskolning. Första dagen i hennes nya värld. Vi fick ett fint kvitto på att vi hittills gjort ett förbaskat bra jobb med ungen, hon är fantastisk och ägde scenen helt! Hon tog för sig, vågade leka, ta kontakt med andra barn och vuxna och visade upp en trygg personlighet. Gott!
***
Och jösses så mycket jag lämnat ut mig själv under de här dagarna. Ett antal gånger har jag fått frågan om Elvira är vårt enda barn. Och jag kan inte säga ja. Det går bara inte, det känns som en omöjlig lögn. Så istället säger jag sanningen. Jag berättar om Winston som kom, levde och dog. En kort version ibland. En lång om de frågar mer. Och det känns faktiskt bra att prata om honom. Det känns bra att våga ta steget och inte göra det till något onämnbart, det ofattbara. Han är ju en del av min historia, en del av mig, en allt för stor del för att bara dela med vissa om jag på något sätt ska kunna vara en hel människa på alla arenor. Så jag säger som det är. Två barn i mitt liv. Bara ett som lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar