Junimånad är Winstonmånad

Hans födelsedag närmar sig. I år känns det annorlunda i jämförelse med förra året. Förra året, inför hans ettårsdag, kände jag hur paniken steg för varje dag som tog oss närmare den 18:e. Jag var livrädd. Livrädd för att behöva möta hans dag men ändå inte kunna vara (bara) glad. Livrädd för att inte klara det, falla ned i ett mörker utan ljus. Livrädd för att fira hans födelsedag utan honom. Förra året klarade jag det med hjälp av vänner. Så kommer det att bli i år också. Winstons dag ska firas. Vi är glada för att han kom, mitt under en stormig natt för två år sen. Då förändrades vårt liv, för alltid. Nu har vi haft Winston i två år. Han finns inte kvar för resten av världen med vi har honom fortfarande.

Förra året hade jag enorma skuldkänslor gentemot Winston. Jag gjorde allt nästan lite tvångsmässigt rätt, det var ballonger och tårta. Och ångest. För tänk om vi inte gjorde det så, då skulle han kanske känna sig bortglömd. I år tänker jag lite annorlunda. Jag vårdar hans minne för min och för vår familjs skull. Och nu handlar firandet mer om oss och den glädje vi känner för att Winston var och är vår son och storebror. Och så handlar det om Viran. Visst, hon kommer inte att minnas att vi är på kyrkogården och firar. Men jag vill ändå införa traditionen. Det kommer att ta många, många år innan Elvira fullt ut förstår vad det innebär att någon är död, vad det innebär att Winston är död. Döden och att den innebär begrepp som för alltid borta och aldrig tillbaka är för abstrakta för ett litet barn att begripa. (Det är ju knappt så att jag förstår). När vi är på kyrkogården så pratar vi med Winston, så som man pratar till ett barn. Därför så kommer Elvira att förstå att han är ett barn. Och på barns födelsedag så ska det vara kalas. I alla fall ballonger, liten present och något gott.

Elvira hos Winston i våras.

Slutligen. Jag märker ju hur morsk och modig jag framstår. Men det är jag egentligen inte. Det gör för jävla skitont i hela kroppen att han fyller två men inte är här. Dagarna känns mörkare och hålet, hålet i hjärtat blir svartare. Ett svart hål. Att undra hur ens barn hade varit och sett ut som tvååring - men aldrig få veta - det gör ont.