Förskolebarnsföräldrar - vi!

Imorgon 18.15 är vi på väg ut. Vi ska på informationsmöte på den förskolan där Viran ska gå. Det är så spännande och känns som en big deal! Hon kommer att vara ett år och tolv dagar när hon börjar och många timmar av hennes fem-sex första år kommer att spenderas där. Är det något jag är mån om så är det att allt ska kännas rätt med förskolan och jag har höga förväntningar på dem i omhändertagandet av henne och på att (och hur) de fullföljer sitt pedagogiska uppdrag.

Utöver att hon ska trivas är jag mest engagerad i förskolans arbete med och ståndpunkt i genusfrågan. I vår uppfostran och vårt förhållningssätt gentemot Viran är vi genusmedvetna (jag dock mycket mer engagerat än D), vilket jag förväntar mig att även förskolan ska vara (och det ska de enligt läroplanen). Jag hoppas att de mycket medvetet integrerat genus i allt de gör och därför inte behandlar och bemöter flickor och pojkar olika utifrån värderingar och förväntningar. Jag vill inte höra talas om dumheter som att "flickor och pojkar bäst delas upp", "tjej- och killfärger", "hemvrån är för flickor och snickarvrån för grabbar", "alla flickor har en prinsessperiod", "flickor behöver leka med dockor", "boys will be boys - och leker därför vilda våldslekar" eller att barnen hälsas på med värderingar som "vilken fin rosa klänning du har idag!". Jag kommer att vara en überjobbig förälder på den punkten, om så behövs. Jag vill ju det bästa för mitt barn, och en del i det är för mig att hon inte pressas in i en mall med unkna värderingar om vad som är manligt och kvinnligt och tyngs ner av förväntningar på att hon ska bete sig på ett visst sätt som anses passa en människa med snippa. Jag önskar henne tillgång till och uppmuntran i upptäckandet av alla sina sidor och allt hon är, kan och vill bli. Jag vill ge henne tillgång till alla roller och det får hon om hon inte endast blir bemött och värderad utifrån sitt kön. Först och främst är hon en person (inte bara flicka) och allt vad det innebär för unika henne. Jag är inte så orolig dock, förskolan hon ska gå på är framåt och nytänkande så jag känner hopp!

Inför mötet imorgon kväll har jag och Daniel funnit oss i en ny känsla av att vi är så jädra vuxna. Visst, att vi är vuxna, det vet vi ju. Vi är färdigutbildade, betalar räkningar i tid, har körkort, kör kombi, pensionssparar, Daniel har ett företag med anställda, vi tar ansvar för våra handlingar och så vidare. Men att vi nu dessutom har ett barn som kommer att ingå i ett sammanhang, som en påverkande samhällsmedborgare, känns stort. Och fint!

Skruttan som snart ska ut i stora världen!