Tvåårsdagen

En tvååring är nyfiken. Livsglad och bekymmersfri. En tvååring älskar att utforska världen och upptäcka livet. Tvååringar springer, pratar och leker. Sån är min tvååring. Fast bara i min fantasi. I verkligheten är min tvååring fyra månader och aska i en liten urna på kyrkogården. Ett minne, en fantasi, en saknad.

För det mesta klarar jag numer det här med att ha två barn men bara ett i livet ganska bra. Jag har flest av dagar som är bra. Bra dagar. En del perfekta. Men så finns det de andra dagarna. De dagarna då jag tar farväl av Winston om, och om, och om, och om igen. De dagarna då hans frånvaro syns överallt. Det finns de dagar då det känns som om luften helt gått ur mig. Det finns de dagar då sorgen känns tyngre att bära. De dagarna är Winston mer död.

Lördagen, då Winston skulle fyllt två om han levt, var känslomässigt hemsk. Tårarna började rinna kl 00.03, hans klockslag, och fortsatte stötvis hela natten och hela dagen. Det fanns ingen glädje. Jag ville bara ha min Winston. Min älskade, älskade, älskade finaste världens bästa Winston. Jag ville vara glad, glad för att han kom den där dagen för två år sen. Glad för att han varit här. Men istället var jag bara ledsen. Det var en sån där dag. Hans frånvaro syntes överallt. Sorgen var blytung och tog luften ur mig. På hans tvåårsdag sa jag hej då till honom om, och om, och om, och om igen. På hans födelsedag var han mer död än vanligt.

Jag ville bara ligga i sängen hela dagen med täcket över huvudet. Jag hade ingen lust att göra något och tack och lov fick jag inte lov att inte göra något. Vi åkte till Winston under dagen, (jag gjorde det två gånger). Vi pyntade och gjorde fint med ballonger, blommor och ljus. Sen fikade vi på ett fint ställe vid sjön och min storebror bestämde att det skulle bli traditionen vid Winstons födelsedag då vi firar att han kom. Älskade, älskade, finaste, världens bästa Winston.