Vi har en låg bänk i vårt vardagsrum. På den bänken står två kort på Winston. I vita superbilliga plastramar för nio kronor från Ikea. Dessa har Viran funnit. Några gången om dagen ställer hon sig framför korten och utbrister sitt gladaste: (h)eeejj! Sen grabbar hon tag i korten och småpratar lite med det lilla barnet hon har på bild framför sig. Hon provar att lägga korten ned. Dra dem fram och tillbaka. Ställa upp dem. Och så leker hon att de är bilar. Ofta tar hon med ett kort och kryper upp i soffan, visar mig och pussar på kortet. Än så länge tror hon nog att det är hon själv. Hon älskar kort på sig själv. Jag pekar och säger: Det är Winston, ser du Winston, Viran? Vivivi! säger hon då. Ja, ni, ni, ni, älskade barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar