Två år utan

Igår blev Winstons död två år gammal. Och vi fick konstatera att han inte lever idag heller. Knäppt egentligen. Man vet ju att det är så livet och döden står i förhållande till varandra. Det finns inget liv som inte slutar i död. Det finns ingen död som ångrar sig och ger tillbaka till livet. Logiskt och lätt att begripa. Det knäppa ligger väl i att när ens barn dör först så störs ordningen. Den man gav livet kom med en tro om att dens död inte var något som man själv skulle erfara. När ordningen blev fel flög logiken ut genom fönstret. Jag vet att Winston är död. Jag vet det. Men jag har inte förstått det. Jag har inte accepterat det. Jag har inte accepterat att han är död och borta för alltid och att vi aldrig kommer att ses igen. Där acceptansen vägrar infinna sig så bor istället ett litet hopp. Därför blir jag nog lite chockad när tiden bara går, går och går. Det är ingen stor chock, men en liten chock, en sån där som ligger som en klump i magen tillsammans med besvikelsen. Besvikelsen över att tiden gick men livet och döden kunde inte tänka sig att ändra på sina villkor. Inte ens för oss.

Vi köpte blommor och var hos Winston två gånger. Vi pratade om honom och om tiden som var, tiden vi fick och om tiden som gick. Vi var tillbaka i den där dagen när allt tog slut, han kall i mina armar. Förtvivlan. Jag grät en ocean och tillät mig själv att tycka att livet är skit.