När det händer din nästa

Jag och min bästa vän var gravida samtidigt och överlyckliga fick vi varsitt barn med några veckors mellanrum. Mitt barn dog och hennes lever. När världen rämnade omkring mig fick vänskap en helt ny betydelse. Vad det innebar att stå bredvid ett ohjälpligt kaos är svårt att tänka sig. Min bästa vän gjorde allt som var rätt för oss, i vår situation, i vår vänskap. Här gästbloggar hon om hur det kändes för henne att stå bredvid mig i den värsta stormen kring vår förlust av Winston.

Om att hålla i, hålla om och hålla ut

Jag satt med min åtta veckor gamla dotter i famnen, i fåtöljen som gungar sådär bra så hon alltid somnade, när det ringde på dörren. Jag öppnade och där stod min bästa vän och hennes D och grät, efter det blev allting svart. I mitt huvud försökte jag hitta en rationell lösning på den absurda och fruktansvärda verkligheten, så som vi alltid hittat vägar ur våra tillfälliga problem. Men den här gången gick det inte. Det fanns ingen lösning, det var inte tillfälligt, utan ett faktum som inte gick att rubba.

Den natten och många nätter framöver hade jag ångest över minnesbilden av dödsbeskedet och av avskedet från Winston på sjukhuset. Jag hade ångest över att min bästa vän aldrig någonsin skulle få träffa sitt barn igen och jag hade skuldkänslor över att mitt barn fortfarande levde. Det påverkade min relation till min dotter under en tid då jag var distanserad till henne och vågade inte knyta an. Jag försökte glädjas åt att hon fanns där, men sorgen över Winston gjorde att jag under en period kände mig likgiltig när jag höll i henne. Jag kände mig besvärad när våra gemensamma vänner var intresserade av hur Agnes mådde eftersom jag kände skuld över hennes existens, men också för att det påminde mig om min bästa väns förlust av sin fina son.

Jag pratade aldrig om Agnes när jag var med Jenni. Ett medvetet val från mitt håll, för jag tänkte att om jag hade förlorat min dotter så hade jag själv inte velat veta någonting om andras barn. Speciellt inte när andras barn går igenom utvecklingsfaser som mitt barn i sådana fall aldrig skulle komma till. Men också för att jag anser mig känna Jenni så pass väl att jag visste att det var något hon uppskattade. Det var en känslomässig kamp att inte kunna dela med sig av den glädje som jag kände när Agnes lärde sig prata, skratta och krypa till den person som jag helst av allt vill dela alla händelser i mitt liv med. Jag och Jenni har alltid haft en väldigt speciell relation, ända sedan den dagen vi träffades för 13 år sedan. Vi är närmare än vänner, snarare livskamrater. Vi ser oss som systrar och benämner varandra som mostrar till våra barn. Och jag älskar Jennis barn lika mycket som jag älskar henne, eftersom att det är hon som skapat dem.

Att vara anhörig till någon som förlorar sitt barn är en komplicerad process, men jag var redo att göra vad som helst. Min och Jennis relation förändrades och istället för det ge-och-ta-förhållandet som man normalt har i en vänskapsrelation, så bildades en relation där jag gav och Jenni tog. Jag ställde aldrig några krav på att det skulle vara på något annat sätt, utan lät allting ta sin tid. Det handlade inte om mig och mina vardagsproblem eller om mig och min familj. Det handlade om henne och honom. Jag lyssnade och hon berättade. Jag sköt mig själv åt sidan för det var vad som krävdes och vad hon behövde. Det handlade inte om att säga bra eller rätt saker, utan snarare visa på ett personligt engagemang och en fullständig närvaro. Kan man klara av att ge av sig själv utan att få något tillbaka? Jag fick något tillbaka! Kärlek. Tacksamhet. Det gäller bara att uppskatta det lilla i en sådan komplex situation. En liten handtryckning då jag höll hennes hand när vi satt i mörkret och rökte på balkongen.

Under tidens gång återställdes balansen mer och mer och jag minns att Jenni en dag frågade något om Agnes. Jag minns den dagen Jenni berättade för mig att hon kommit till insikt att andra barns liv inte gjorde Winston mer död. Jag kände en förhoppning över att hon ville träffa den del av mig som jag hållit i skymundan i nästan ett år. Idag umgås vi ofta tillsammans med barnen och Agnes är stormförtjust i ”nenni” och ”bipan/vivan”. Det blev en vardag igen även om en stor del fortfarande saknas. Han saknas.

/Mia