Nu ångrar jag föregående inlägg, svaret på kommentaren i Mias gästbloggsinlägg. Det svaret jag gav speglar ju någon som jag absolut inte vill vara; någon som är rädd för att inte vara omtyckt. För grejen är ju den att jag inte har plats för folk som inte tycker om mig eller som tycker att jag måste vara tacksam för att jag fick stöd i en situation där stöd är den enda man kan kräva från en vänskap.
Visst, jag har en del vänner. Men absolut inte många. Jag har aldrig tyckt om det där "facebook-konceptet" där man samlar ytliga vänner på hög. Jag har få vänner, få men nära och det är de som jag kallar för mina riktiga vänner. Resten är ytligt bekanta. Mina riktiga vänner är de där vår vänskap är oberoende av tid vi spenderar ihop men där vi är säkra på vart vi har varandra, där det finns en bra balans och ett genuint och ömsesidigt intresse för att följa varandra. De ytligt bekanta är människor som jag bryr mig (mer eller mindre) om men som egentligen inte känner mig och jag känner egentligen inte dem, alltså är vi ju inte vänner. Inte vänner på riktigt. Jag ser livet som en resa där våra medmänniskor spelar större eller mindre roller som medresenärer. Och för mig är det helt ok, något jag accepterar helt och fullt. Jag känner således ingen bitterhet över att människor, vänskaper, kommer och går i mitt liv.
Och i förlusten av Winston så kom och gick det människor. Det fanns de som jag inte pratat med på flera år, ytligt bekanta, som visade sig vara ett enormt stöd och som blev mina vänner under en tid. Helt nya tillkom och fick en enorm betydelse. Och det fanns de som jag fram tills då räknat som mina närmaste vänner som gled iväg och blev ytligt bekanta. Det fanns de som var med där, dagen efter Winstons död som fanns i några månader men som jag inte pratat med på över ett år. Det fanns de som var med som jag inte skulle kunna klara att inte prata med. Huvudsaken är, och har sen W dog, att mina vänner vet att jag inte tar dem för givet, att jag uppskattar dem och bryr mig om dem, även om vi inte pratat på ett år.
Av de som var med dagen efter Winstons död så räknar jag inte längre alla som mina vänner även om det inte betyder att jag inte uppskattar det de gjorde den dagen. Låter ju kanske iskallt och säkerligen otacksamt om man nu vill se det så. Egenligen är det två personer som jag helt tog bort ur mitt liv, av olika anledningar men båda kopplade till Winstons död och den person jag blev när jag förlorade mitt barn. Jag avskyr kryptiska inlägg men har ändå respekt för andra människor och det som skedde mellan oss, det håller jag mellan oss. Men just för att jag inte vill vara en sån som är rädd för att inte bli omtyckt så har jag sagt vad jag känner till de personerna. Och häri ligger det att jag ångrar min reaktion på min känsla kring den kommentaren. De av mina vänner som verkligen betyder något för mig, de vet det. Och grejen med tacksamhet i vänskap så är det så sant som min Mia alltid säger: "Du behöver inte tacka mig, jag gör det för att jag vet att du hade gjort exakt samma för mig."
Och där fick det vara nog om det.
5 kommentarer:
Bra sagt vännen! <3
Ja en måste väl vara din svärmor. Det kan jag räkna ut.Hon blir
aldrig nämnd. Du kan säkert räkna ut vem jag är
D's mamma var med dagen efter Winstons död. Inte i egenskap av MIN vän utan i egenskap av mor till D och sörjande farmor till Winston. Precis som mina föräldrar var där och var mamma, pappa och styvmor åt mig och mormor, morfar och styvmormor åt Winston.
Winston och Elvira har mor- och farföräldrar. De av de personerna som hör till min sida av hennes familj, de nämner jag inte heller särskilt ofta. Jag försöker att så sällan det är möjligt skriva om andra, jag har t.om begränsat det jag skriver om D av respekt till honom. För det här är MIN blogg som handlar om det som är relevant för MIG och om det som JAG väljer att dela med mig av. I min blogg har jag valt att vara personlig och ibland till och med privat. Ska man skriva personligare inlägg och blanda in personliga relationer så anser jag att de man skriver om bör få chans att ge sitt samtycke och det samtycket har jag inte sökt hos vare sig mina föräldrar eller hos D's mamma.
Jag förstår inte syftet med kommentarerna och nej, jag kan inte räkna ut vem du är. Om du känner mig (vilket jag får känslan av att du vill påskina) så är du välkommen att kontakta mig irl och säga det du vill ha sagt. Om det är så tragiskt att du bara vill driva lite så matar jag inte troll här och jag har ditt ip-nummer, fler kommentarer av denna karaktär kommer inte att publiceras.
Jag "gillade" inte ditt inlägg där du bad om "ursäkt", det kändes inte som du! Blev glad näar jag läste detta inlägg istället där du förklarar lite, det känns mer som du!
Sen de kommentarer du fått är helkonstiga. Men man slutar ju aldrig att förvånas över hur människor kan bete sig!
Stå på dig och ta ingen skit! Jag tycker inte att det finns någon som helst mening med att min Livia INTE fick leva. Men på vissa sätt har livet blivit bättre, just på grund av att man har vett att uppskatta det goda i livet och att man lättare ser vad som är viktigt i sitt liv och vad som faktiskt kan prioriteras bort!
Kram
Det är inte lätt det här med vänner innan och efter förlusten av ett barn. Jag känner tack och lova att de vänner jag hade innan som jag själv "hittat" och som jag känner att jag klickat med har jag kvar alla. Tyvärr har det varit det en person i min bekantskapskrets som betett sig förfärligt.
Jag gillar verkligen ditt resonemang kring vänskap i detta inlägg!
Vad fin vän som säger så att du inte behöver tacka :).
Kramar
Skicka en kommentar