Jag har funderat lite kring ett uttryck. Det där man säger till de som är med om något hemskt. ”Vilken jobbig sak att gå igenom.” Jag vet inte hur många gånger jag fått det sagt till mig i samtal med nyinvigda kring mitt föräldraskap till min döda son. Alltid i all välmening och jag tar det alltid bra. Med svaret att ”vi går fortfarande igenom det.” För så är det. När W dog så började vi en resa. Den där resan som kan kallas för resten av våra liv. Livet efter livet liksom. Eller snarare livet efter döden. Hans, vår.
Nu har det snart gått två år. Den värsta sorgen har mattats av. Blivit gråaktig istället för becksvart. Trubbig och bara ibland så där fasansfullt vass och den sticker hål på allt. Fortfarande lämnar den svart sot på allt jag tar mig för. Men jag andas lättare. Jag lever mer, på riktigt. Men jag har inte tagit mig igenom någonting alls. Jag gråter sällan, säkert inte mer än vad jag gjorde innan döden. Men jag vaknar fortfarande varenda dag och inser att han var död igår, är död idag, död imorgon. Barn lever, växer, upplever och lär sig varje dag. Och varje dag tänker jag på att Winston inte gör det. Varje gång jag lämnar/hämtar på E förskolan och ser alla barnens hyllor så tänker jag på hur gärna jag hade velat se ”Winston” på en förskolehylla. Hur mycket jag önskar att det var så istället för ”Winston, vår älskade skatt” med ett dödsdatum på en sten. Varje månad den 20:e får jag barnbidraget insatt på kontot. 1050 kr. Varje månad den 20:e tänker jag att det är 1050 kr för lite. Varje år kommer hans födelsdag som han inte får uppleva. Och hans dödsdag som vi tvingas återuppleva. Döden, saknaden, hålet, sorgen är liksom med överallt, likt en skugga följer de mig och beroende på hur jag mår, hur min sol står på min himmel så är skuggan ibland enorm, ibland så liten att den knappt syns.
Så nej, jag har inte gått igenom det och kommit ut på någon andra sida där man kan lägga katastrofen bakom sig och pusta ut, glömma och gå vidare. Jag går igenom det nu, är mitt uppe i det just nu. Livet.
2 kommentarer:
Känner igen mig massor! Tack för dina vackra texter. Kramar
Åh, ibland blir jag bara sittande läsandes dina ord. Rysningar. Det du skriver - är mina tankar.
Det finns sannerligen ingen "andra sida". Det är här och nu.
Och jag tycker att du skriver så fint. "Livet efter döden. Hans, vår."
Jag känner också så. Det var inte bara Troy som dog. Delar av de vi var dog också.
Tack för allt du förmedlar, KRAM
Skicka en kommentar