2 i 1

Jag har låtit datorn vila några veckor medan jag funderat på min blogg och vart den är och vart jag vill att den ska ta vägen. Och så har jag funderat på dess funktion och betydelse för mig (och för andra). Jag har tvekat men bestämt mig för att den får vara kvar i sin nuvarande form. Här skriver jag när andan faller på och jag tänker fortsätta skriva om det enda jag egentligen har ett behov av att skriva om. Vilket sen ett tag tillbaka och antagligen ett bra tag framöver är det som i mitt liv är färgat svart. Ibland önskar jag att jag kunde dela med mig av allt fint och skriva lättsamma texter om familj, kärlek och vardag men jag har inget behov av att skriva om hur jävla lycklig jag är - det gör andra mycket bättre - så jag fortsätter så här... Med ännu ett inlägg i följetongen om livet efter W.

Den här hösten har satt mig ur spel. Värmen försvann och blev ett minne blott. Muskelminnet gav sig till känna och utan förvarning förde inandningen av kylig luft mig tillbaka till den mörkaste tiden jag någonsin genomlidit. För andra året i rad är alla årsdagar kring Winston överlevda och avklarade. Och kvar står vi med än mer tid mellan oss och honom. Ju mer tiden går, desto mer osynlig blir sorgen. Förut var den skriven i pannan och definierade hela mig. Nu finns den bara skriven i min själ. Jag känner mig brännmärkt av min förlust. Och utanpå är jag normal. Inuti känner jag mig som drabbad av ett svart hål. Utanpå är jag glad. Utanpå lever jag, tar hand om min familj, sköter mitt jobb, engagerat och passionerat, träffar mina vänner, går på fest. Jag skrattar och har kul. Men inuti suger det svarta hålet, med en ohejdbar dragningskraft, i sig glädje så att det aldrig kan få riktigt fäste. Det kan liksom aldrig sätta sig och bli så där innerligt. För längst inne i mig finns det inte längre något. Det är svårt att beskriva hur det känns, för ”tom” är ett så litet och fjuttigt ord på ynka tre bokstäver. Men det är nog det jag är. Det jag blivit. Tom. Det är svårt att beskriva hur det är att förlora ett barn och aldrig någonsin bli den man var för den man var har dött. Och så har jag minnet kvar av hur jag brukade vara, så jag går runt och låtsas att jag fortfarande är den personen. Att jag fortfarande är den där Jenny. Fast jag egentligen inte är någonting alls längre. Svammel kanske, jag vet inte. Fet klyscha men utanpå skrattar jag och livet är en fest. Men inuti är jag en hög, ett ras, alldeles paj. Förtvivlat storgråtande och hulkandes. Men utanpå är tårarna slut. Med tiden så tog de slut.

Men Elvira då? Jo, man kan vara trasig bortom räddning samtidigt som man är fullkomligt hel.