Det fanns väldigt många fler

I kaoset efter Winston så var vänskap verkligen det som räddade livet på oss. Helt utan tvekan. Det här med att nöden prövar vännen det är inget man säger bara för att, det stämmer i allra högsta grad. Men vi hade tur för det visade sig att de flesta av våra vänner var av segare virke som kunde klara stormen och erbjuda oss livlinor när vi behövde dem. Och för det är jag evigt tacksam, det är inget som någonsin glöms bort, inte när det var ett stöd som för oss handlade om liv eller död.

Jag fick en kommentar på det förra inlägget som min bestis Mia skrev:

"Fler vänner finns faktiskt omkring dig Jenny.Vi som var med dagen efter Winstons död ex."

Och jag blir väldigt, väldigt ledsen om den kommentaren innebär att det finns någon av mina vänner därute, någon av mina riktiga vänner därute, som tror att jag glömt. För de samtal jag ringde 16-17:e oktober 2009, de är samtal jag aldrig kommer att glömma. Folksamlingen som stod utanför sjukhuset... Hur vi steg ur bilen och gick mot den folksamlingen. Vårt folk. Samlade. För oss.Tårarna, förtvivlan och den enorma tröst som det innebär att de kommit för att ta farväl av Winston och bara finnas vid vår sida i vår svåra stund. Jag kommer aldrig glömma alla samtal in på sena kvällar. Jag glömmer aldrig att vi inte var ensamma ens en sekund på veckor efter den 16:e oktober. Jag glömmer aldrig all mat som köptes och lagades, hur det alltid var någon som städade och tvättade åt oss, såg till att vi åt, sov, duschade. Det var många som såg till att vi överlevde. Det var många som gjorde som Mia, som lyssnade när jag berättade, som gav av sin tid, som inte ställde krav, som inte väntade sig något av mig, som var närvarande. På riktigt närvarande. Jag glömmer aldrig.

Att Mia fick skriva ett gästinlägg innebär inte någon form av otacksamhet gentemot mina andra vänner och den roll som just de spelat i detta drama. Det handlade om att ge ett annat perspektiv än mitt. Och då ville jag ge min allra bästa bestis perspektiv. Hennes beskrivning av tiden som var, vår vänskap, som den såg ut och vad den betydde för oss och i det skede som vi var i våra liv och vad mitt barns död innebar för oss. Hennes egna ord och beskrivningar av hennes upplevelser, hennes känslor kring min sorg, mitt barn, hennes roll, hennes barn, vår vänskap.

Men jag vet att ni är fler som skulle kunna ge ert perspektiv. En dag kan ni kanske berätta. Tills dess, vet att jag älskar er.