Ilskan och felen, del 1

Ibland, ofta, ingår ilska i sorg. Min psykolog frågar mig ofta om jag är arg på någon för att Winston dog. Förbannad på någon fysisk person som jag skulle vilja sparka och slå på, skylla på för att han inte längre lever. Jag brukar svara nej. Jag är inte arg på någon. I alla fall inte alltid. För det finns ju ingen att skylla på. "Slumpen" och "Otur". Men dem kan jag inte sparka och slå, för jag vet inte vart de sitter och häckar. Ibland blir jag lite arg på mig själv. Arg och besviken på min kropp när orden ekar i huvudet; "skadan uppstod under fosterstadiet". Men den ilskan och besvikelsen på mig själv varar inte länge, jag vet ju att jag hade skyddat honom med mitt liv om jag bara hade fått chansen. Jag tror inte på någon Gud. Så någon sån kan jag inte vara arg på.

Jag är inte arg på någon för att Winston dog. Men det finns de som jag är urförbannad på i och med hans död. Det är sjukhuspersonalen och barnöverläkaren som jobbade med oss den dagen. Jag kan inte anklaga dem för att ha gjort något fel i vården av Winston, för han var redan död när han kom till sjukhuset. Men anhörigvården, att på lämpligt sätt ge dödsbesked till chockade föräldrar, att fånga upp föräldrar som precis har förlorat ett barn, bemötande, förståelse, det vet de inget om.

Att förlora mitt barn kändes för mig som att uppleva ett krig på en dag. Från det att jag fick samtalet från akuten, de fruktansvärda orden; "Du måste komma hit så fort du kan, din lille pojke... det är inte bra med honom", tills några dagar efter döden minns jag allt som i ett brus. Ett högljutt dån ligger över minnet. Det är antagligen ljudet av min egen röst jag minns. Hur jag skrek, bönade och bad att det inte skulle vara sant att min finaste, mest älskade hade lämnat oss. Precis i förlustögonblicket är alla sinnen är helt vidöppna. Jag minns hur det luktade på akuten, hur obekväma skor jag hade på mig, Daniels skräckfyllda ansiktsuttryck. Man är helt naken och utlämnad som människa när man är i situationen där man inte vet hur man ska överleva att ens barn har dött. Då, när döden ändå är ett faktum är det av yttersta vikt att bemötandet från personalen på sjukhuset är genomtänkt och sker enligt en handlingsplan. Någon sådan plan finns inte på det sjukhus där vi fick vårt dödsbesked. Jag är säker på att det har dött barn förut där men de betedde sig helt handlingsförlamat och fel, efter fel, efter fel begicks.

Det börjar med att jag springer genom akuten, sliter tag i någon och säger att jag är Winstons mamma. Blir ledd fram till ett rum. Där sitter Daniel. Panikslagen. Livrädd. Han gråter och skakar. En sköterska håller om honom. Hon ser skräckslagen ut. "Han andades inte, han andades inte!" gråter Daniel fram. Jag irrar runt. Har panik. Gråter. Skriker. Sliter tag i sköterskan och beordrar henne. "Ge mig mitt barn!".

Fel nr 1: Svaret; "Du ska få se honom." Hon borde inte sagt så. Jag fattar då, att hon menar att jag ska få se honom för att hon vet mer än vi. Hon vet att han är död. Annars hade hon sagt att jag skulle få träffa honom.

Fel nr 2: Efter att hon hasplat ur sig att vi ska få se honom så lämnar hon oss ensamma. Man ska aldrig lämna chockade anhöriga ensamma, inte för ens en sekund.  Hon lämnar oss i rummet. Chockade och helt panikslagna. Förstörda. Helt ensamma med varandra. Jag minns vad som händer men ändå inte. Vi går runt i rummet. Vi försöker trösta varandra. Sen sitter vi på golvet. Vi gråter och skriker. Daniel upprepar det enda han vet och söker tröst för skulden han känner: "Han andades inte, han andades inte. Förlåt, förlåt, förlåt". Känslorna som rev i kroppen under de minuterna är känslor som jag inte har något annat ord för än total skräck. En enorm rädsla för att det värsta skulle vara sant. Tillslut ligger vi på golvet. Jag tror att jag håller om Daniel. Så öppnas dörren. Där står barnläkaren.

Fel nr 3: I famnen har hon ett litet barn invirat i en landstingetgrön filt. En liten fot sticker ut. Jag känner igen foten. Han hade mina fötter. Det är min fot i miniatyr. Läkaren ser ledsen ut där hon står och glor på oss med vårt barn i famnen. Jag konstaterar: "Han är död." Hon nickar. Man ger inte ett dödsbesked till föräldrar genom att komma in med det döda barnet i famnen. Den bilden kommer jag aldrig att få ur mitt huvud, det är för alltid fast i mitt inre som mitt allra värsta mest fruktansvärda minne. Det som följer är en minut dränkt i mitt skrik. Sen sätter jag mig upp och tar Winston i famnen. Jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Han levde ju, bara timmar tidigare.

Fel nr 4: Vi får själva ringa våra anhöriga, trots att vi gång på gång säger att vi inte vill, inte kan, inte vet hur vi ska berätta. Tänk dig att ringa dina föräldrar och berätta att deras barnbarn dött. Någon av personalen på sjukhuset borde ringt åt oss.

Fel nr 5: Kuratorn som kommer in kallar Winston för Vincent, Willhelm, William... Sen sitter hon bara och glor. När våra anhöriga kommer reser hon sig inte upp utan verkar sitta bekvämt på sin stol. Tyst. Förutom när hon gång på gång kallar honom vid fel namn.

Fel nr 6: Jag vill ta hem honom, sitta med honom i soffan och få ta farväl hemma. Våra föräldrar tycker inte att det är någon bra idé. Läkaren, kuratorn, någon borde sagt att det är av yttersta vikt att föräldrarna gör som de vill och instinktivt känner, det ska inte finnas utrymme för ångrande av sådanna handlingar. Jag ångrar mest av allt att vi inte tog hem honom och tog farväl hemma.

Fortsättning följer...