Jag kan ibland känna mig skitbitter och sur på att min kropp bär tunga spår och slitningar efter två täta graviditeter och förlossningar men att jag ändå bara har ett barn som räknas i min skara när det kommer till syskonfrågan. Jo, vi vill ha fler barn. Vi vill att Viran ska ha syskon i praktiken och inte bara i teorin. Förut sa vi att vi skulle skaffa oss tre barn. Nu säger vi att vi önskar oss fyra barn, tre i livet. Eller så många vi nu får. Vad man önskar och vad man får stämmer inte alltid överens, det händer bara om man är lyckligt lottad. Men önskar oss fler, det gör vi. D antagligen några fler och snarare än jag. Han ställer klockan och följer "Livet på BB" och "Förlossningskliniken" med suckande bebislängtan. Och jag känner press. Inte från honom men från tiden som går. Jag inser att jag inte kommer att orka med ännu en graviditet på länge och att det kommer att bli glest mellan barnen nummer 2 och 3. Nu är hon 13 månader och med hennes ettårsdag kom också frågorna; Vill ni ha fler barn? Är det snart dags för ett syskon? Och jo, för inte ska hon bli ett i praktiken ensambarn. Men jag är trött och njuter av att inte vara havandes utan bo själv i min kropp. Så nästa barn får vänta på sin tur.
 |
| "Ensambarnet" |
3 kommentarer:
Förstår dig o dina tankar . När vår äldste Elias var lika gammal som er tjej fick jag ett tidigt missfall. Sedan föddes Nora död när han var 2 år o 5 mån. Året därpå kom Vilmer när han var 3 o 3 mån. Jag hade en sorg över att det blev så "lång" tid emellan mina levande barn. Nu känner jag att de kommer ha mycket utbyte av varandra. Jag är så glad att jag ville ha väldigt tätt från början så att det bara blev tre år. För det är ju rätt många som väljer den åldersskillnaden. Vad jag vill säga är att er lilla är rätt liten än och att om ni väntar ett par år kommer hon visst ha stor gemenskap med sitt syskon. Men rädslan över att inte få levande syskon finns kanske också? Det gjorde den för mig. Så allt är ju en känslig fråga. Kramar Sandra
Förstår precis hur du känner... Jag vill också bara ha tillbaka min kropp igen efter två täta graviditeter. Samtidigt så känner jag mig inte klar med barn heller ännu så det är kluvet....
Men nu vill jag vara bara jag!
Kram
Jag känner som du beskriver. Jag känner mig bitter över hur allt påverkat min kropp fysiskt. Jag har förlorat så mycket kraft och trots att varje liten skavank är värd sin plats känner jag knappt igen mig i spegeln. Jag har gått upp och ned 20tals kilon flera gånger jag kan räkna de senaste åren.
Och ändå.
Jag kan inte förlika mig med tanken att D skulle vara vår "sista" bebis. Sedan är det förstås precis som du skriver, vad man önskar och får är inte samma sak.
Nåväl. Oavsett hur långt det är mellan barnen får de glädje av varandra, tror jag iallafall. Det blir bara på olika sätt.
Stor kram
Skicka en kommentar