Barnafödande

Jag sitter och håller ett halvt öga på femman som ikväll visar "Livet på BB", Englands version och föregångare av svenska "En unge i minuten". Innan jag själv hade fött barn så hade jag ett jätteintresse för den typen av program. Jag kunde läsa förlossningsberättelser i timmar. Jag blev aldrig rädd, jag var ju ung när jag stod inför min första förlossning och ungdom innebär ju oftast en viss naivitet. Jag tänkte typ att "hur illa kan det vara, egentligen". Efter Winstonförlossningen var jag inte så kaxig längre, inte efter att ha spottat smärtan i ansiktet och fått en käftsmäll tillbaka. En käftsmäll som golvade mig totalt. Jag är inte smärttålig visade det sig. Inte mycket i alla fall. Värkar är den värsta fysiska smärta jag någonsin varit med om (bortsett från den fysiska smärta jag kände dagarna efter Winstons död).

Inför Elviraförlossningen ville jag inte se på eller höra något om andras förlossningar. Det handlade om en så djupt rotad avundsjuka. Jag ville inte se andra lyckliga föräldrar med deras levande barn. Jag slutade lyssna, slutade bry mig om att det fanns gravida kvinnor, levande barn, fina förlossningar utan (desperat) oro. Nu har jag kommit långt. Jag älskar att vara i närheten av barn, (mitt yrkesval därav!). Jag gläds åt andras graviditeter (även om det alltid kommer att finnas ett stygn av avund för den lycka de står inför och den naivitet de har). Jag kan prata om förlossningar. Och jag kan hålla ett halvt öga på program om förlossningar och lyckliga föräldrar.

Hur som helst, kvällens program förde mig tillbaka till rummen där mina barn har välkomnats till världen och drog mig till minnes om den kvinna jag blir när jag föder barn. Mitt alter ego. I vanliga fall är jag lugn, jag kan hantera mina känslor. Men när jag föder barn så blir jag ett litet monster, I fold under pressure. Jag har panik. Jag skriker, jag svär, jag gråter och gnäller om att jag vill spy. Jag hetsandas lustgas och hyperventilerar mellan värkarna. Spänd som en pilbåge. Och hög som ett hus drar jag dåliga skämt. Jag vill ha varenda drog de har att erbjuda och med Winstonförlossningen visade sig epiduralen vara min bästa vän. Den förlossningen minns jag som i en dimma. Efter över 30+ timmar med etablerat värkarbete utan att öppna mig nått så hände allt sista timmarna. 3cm-5cm-7cm-krystvärkar-bebis ute, på två timmar, mitt i natten. Med Elviraförlossningen gick det också fort som tusan. Det gick från noll till hundra på ca 40 minuter. Det var hemskt. Och det enda jag ville ha var ryggmärgsbedövningen. Och det hade jag blivit lovad av en barnmorska som inte ville annat än hålla sitt löfte. Så när jag var fem cm öppen, med hanterbara värkar kallades narkosläkaren in. Minuter senare när han kommer ligger jag likt en mask på en krok och vrider mig i smärtor. Desperat försökte alla få mig att vara stilla. Narkosläkaren bedömde ganska snabbt att jag snart skulle föda och att det inte skulle vara någon idé med bedövning. Men bm trugade och bad honom att stanna och mig att vara still. Fem minuter efter att narkosläkaren kommit in känner jag mig kissnödig. Öppen 7 cm. Sen kommer de; krystvärkarna. Men jag bestämmer mig för att hålla tyst. Och hålla emot i hopp om att narkosläkaren ska hinna ge mig bedövningens varma famn innan någon märker att jag har krystvärkar. Men den planen spricker snart. Krystvärkar går inte att ignorera, tillslut börjar ju kroppen trycka på av sig självt vare sig man vill hänga på och hjälpa till eller inte. Så tio minuter eller så efter att narkosläkaren kommit in erkänner jag: Faaaaan, jag har krystvärkar!!! Narkosläkaren kläcker ett "told you so" till bm och hastar iväg. Tre krystvärkar senare kommer en urförbannad Elvira ut. Och jag blir mitt vanliga jag. Fast en unge rikare. 

Ikväll när jag såg på "Livet på BB" blev jag påmind om vilket mirakel det är, när ett barn kommer till världen (hur nu det än går till), hur vackert det är och hur lyckligt lottad jag är som fått uppleva det - twice. Och med spänd förväntan finns mina tankar och mitt hjärta hos min bästa vän. Deras andra barn ska snart födas. Any day now. Mirakel!