Ljudlöst fall

Det har gått bra på vfun. Tills idag. Jag kände redan när jag vaknade att; Nej, idag är ingen bra dag. Men envis som jag är så gick jag upp ändå och åkte iväg. När jag kom dit kände jag direkt att jag hade en toleransnivå på noll och inget intresse för barnen överhuvudtaget. Och en klump i halsen som bara växte och växte. Antagligen växte den sig så stor att den bestämt påverkade både mitt fysiska och psykiska mående. Klumpen blev till tårar som brände bakom ögonlocken och till envisa sammandragningar. På lunchrasten la jag mig på soffan i klassrummet för att vila lite och försökte stänga ute ljudet utifrån, barnskratt. Men de var där och det ledde till tankar. Tankar på att aldrig höra Winston igen. Att han inte kommer att få bli stor. Inte leka med sina kompisar, aldrig gå i förskoleklass. Den ena tanken ledde till den andra och så började minnet blanda sig i och det värsta av allt kom upp likt en film i mitt inre. Minnet av hur läkaren kommer in med min Winston. Dödsbeskedet. Så likt en slägga slår den omkull mig. Den fruktansvärda känslan och jag är där, i det rummet på akuten igen. Skakar i Winston för att få honom att leva igen, men han är så tyst och så stilla. Så fin och så varm som om han sov först men sen så kall. Och det gör så ont. Överallt. Lite överrumplad men inte förvånad, tog jag mig upp från soffan, styrde mot mobilen och ringde nödsamtal till D som fick ändra sina planer, slänga sig i bilen och hämta mig. Mest för att jag visste att härifrån kommer det inte bli bra. Den känslan som det minnet alltid efterlämnar sig kommer att agera översittare några dagar nu. Så jag låste sen in mig på en toalett och stirrade in i mina nu högröda ögon och på mina strimmiga kinder. Tårar. Jag hatar att gråta när folk ser eller hör, mest för att de vet att de inte kan trösta mig och det leder bara till tre saker. Antingen lägger de huvudet på sned och ger mig en viss blick som säger att de tycker så fruktansvärt synd om mig. Eller så kramar de om mig och säger att de tycker det är så hemskt och att jag får gråta. Det tredje som händer är att de tänker på sina egna barn och tackar högre makter att de fått behålla sina älskade barn och att det är jag och inte de som tvingas leva med mardrömmen. Hur som helst så leder alternativen till att jag bara gråter ännu mer. För jag tycker också synd om mig själv. Och det är förjävligt jävla fruktansvärt hemskt att min Winston inte kunde få leva. Och jag gråter av svart, djup, olycklig avundsjuka. Så där satt jag alltså, inlåst på toaletten och gjorde allt för att snyfta så ljudlöst som möjligt. Vilket är i princip omöjligt.

Sen kom D och skjutsade hem mig.

Ljud inifrån

Jag tänker försöka mig på ett sånt där helt normalt och vanligt inlägg som jag förut kunde skriva. Ett inlägg om den lilla person jag har i magen. Jag kan fortfarande inte skriva något, i alla fall inte så mycket, om någon längtan. När jag känner längtan så är det alltid efter Winston och så vips har längtan bytts ut mot saknad. Oändlig saknad. Jag försöker tänka på den som ska komma som någon som skulle kommit till oss oavsett vad livet slängde efter oss den 16:e oktober. Jag försöker verkligen tänka att hon skulle kommit ändå, att hennes liv inte har med Winstons död att göra. Min logik vet bättre, att vi inte hade velat bli gravida så tätt inpå. Men jag vattnar ibland tanken på att "kanske, kanske hade det blivit så ändå".. Hur som helst, nu skulle jag ju försöka skriva ett vanligt inlägg. Fast detta blir ju iof ett vanligt inlägg för detta är mitt vanliga liv. Ett barn i hjärta, minne och ett barn i magen. Två i själen, för jag älskar och känner dem båda egentligen. Det jag i alla fall, efter mycket trött svammel, nu tänkte dela med mig av var att jag har ett klickande barn i magen. Hon bökar runt och stökar, idag har jag haft en liten fot som envist tryckt och sparkat under mitt vänstra revben. Och något som tydligen ska vara normalt men som jag aldrig varit med om tidigare; ofta när hon rör sig så låter det "klick" från hennes leder. Känns lite skumt.

Allt som oftast när jag står och hänger på vfun så ställer sig ett barn från min klass bredvid och klappar magen eller lägger ett öra intill för att lyssna och känna efter rörelser. De kramar gärna på magen dessutom, det kanske skänker dem någon form av trygghet. Och det ger mig lite värme i min kalla själ att se hur deras små ögon lyser upp av att få en spark i handen. Det är fint.

Från en sak till en annan. Imorgon ska vi kolla på två lägenheter. En av dem ska bli vår, det har jag bestämt för jag är trött på vårt vidriga skitområde nu. Lite flyt och en flytt skulle inte skada oss.

En bit

Jag gör vfu nu. För oss som är invigda i lärarutbildning så betyder det praktik och min sker i en förskoleklass en liten bit utanför stan vi bor i. När Winston lämnade oss hade jag gjort tre veckor av fem och oavsett katastrof som skoningslöst drabbar studenten så vägrar högskolan bjuda på två veckor. Inte ens en dag skulle de kunna bortse från. Och jag snubblade ju på målsnöret vad gällde min utbildning, det var bara ett ex-arbete kvar och en ynka kurs. Så jag tog mig samman nu och gör i alla fall hälften. Mest för att jag är halv nu. Fungerar bara halvt. Ex-arbetet har jag gett upp, jag insåg mina begränsningar och att man inte alltid får den hjälp man blir lovad. Jag skyller inte på någon annan, bara jävla döden dock. Hur som helst.. Hälften av arbetet är gjort och jag gör klart det nästa maj, kombar mammaledighet och studier. Well, det var vfun jag började skriva om. Den hör ju till en kurs som jag känner att jag vill få ur världen så jag har i två dagar nu, några timmar om dagen, lämnat hemmets, tystnadens och ensamhetens trygga vrå för umgänge med ett gäng 6-7 åringar. Åtta arbetsdagar kvar.

Första dagen där var som att gå tillbaka i tiden till den dagen då jag blev ett barn fattigare. Ett minus som aldrig kommer att bli plus. Lärarna och min handledare är guld värda och hade tålamod med alla mina tårar. Jag gick förbi gympasalen där jag befann mig när han dog. Matsalen där jag satt när telefonsamtalet kom. Och när jag kom till telefonen där jag fick beskedet att något var allvarligt fel med min lille pojke, så bröt jag ihop och grät i min handledares famn likt ett barn. Andra dagen gick bättre, barnen var glada att jag var tillbaka och innan de listade ut och vågade fråga så var det undrande blickar på min stora mage och de undrade varför jag blivit så tjock. De vet inget om Winston eller varför jag varit borta så länge. Det har gått bra, tills en rast då jag satt och spelade spel med en flicka. Så kom frågan. Den jag fruktat för att jag inte vet hur jag ska svara.

Har du några barn?

Jag trodde jag skulle ramla av stolen och mitt inre svarade instinktivt; JA!! Winston, min älskade pojke Winston har jag!
Men jag pekade på magen och sa; Ja, ett här vet du ju.
Envisa barnet fortsatte; Ja men har du några barn hemma??
Här blir jag illa till mods och tänker igenom hur eventuella svar uppfattas. Hur sanningen om att mitt barn dött, att barn dör, låter i hennes öron. Skull jag ljuga, bjuda in henne i min värld där Winston fortfarande finns och är 11 månader nu? Så jag gjorde det jag tänkt att jag aldrig någonsin skulle kunna göra. Jag ljög och sa; Nej, jag har inga barn.
Detta accepterade hon och bytte samtalsämne till vart jag skulle sitta på lunchen, som barn gör.

Men av de orden jag just sagt så hade mitt hjärta lämnats i tusen bitar. Den lögnen kändes som att förneka den absolut viktigaste personen i mitt liv, mitt barn. Jag har ju barn! Två stycken faktiskt. De orden har lämnat en klump i halsen av vemod. Det kändes som om jag liksom gav bort en bit av mig själv som inte går att få tillbaka. Och om Winston finns runt mig, i mig, och vet vad jag tänker och känner så hoppas jag så innerligt att han känner och vet att han ÄR mitt barn och att han ALLTID räknas. Alltid.

Gårdagens resultat

Ja, nu har jag då varit iväg på snittsamtal och vet hur ett sånt går till. Det är ett övertalningsförsök med inriktning mot att en vaginal förlossning är Guds gåva till kvinnan där inget går snett. Speciellt är gåvan till mig då jag "är som gjorde för att föda barn" om man medicinskt tittar på hur den förra förlossningen såg ut. Det slutade i alla fall med att jag upptäckte att jag glömt viljan av stål hemma men tårarna gjorde nog susen. Jag har fått ett löfte om snitt av psykologiska skäl om det är vad jag vill, ingen kan eller kommer att tvinga mig till något annat. Seger! Visserligen så gick jag med på att försöka mig på att föda vanligt om det startar av sig självt tidigare men det kan jag väl ta då.

Läkaren var dessutom intresserad av vad Winston dog av och hon ville hjälpa oss med lillasyster. Så hon ser till att vi får träffa en barnläkare redan innan hon är född så att vi kan lägga upp en plan. Det blir tester för hela slanten för att vi ska kunna veta att hon är 100 % frisk.

Och som vanligt en eloge till min bestis som skjutsade dit mig, min räddare i nöd och alla andra lägen. De ringde från sjukhuset och flyttade fram tiden i sista sekund och då kunde Daniel inte följa med. Tack och lov för Mia, en riktig vän.

En ny erfarenhet på väg: NÄL för snittsamtal med en förlossningsläkare, kl 13.30.
Tar med: Ett paket näsdukar och en vilja av stål.

Min bästa väns bröllop

Så här vacker var bruden!

Så här stilig såg brudgummen ut, som 007!

En fin lokal...

Och ett vackert brudpar!

Väntar på vigselakten

Vittnena: Marskalken Joel med ringbäraruppdrag och tärna Jen med brudbuketthållaruppdrag.

Första kortet på de nyvigda makarna Enskog!

De lyckliga tu fick ta emot lyckönskningar och riskastning.

Först mat och kaffe sen bröllopsvalsen till Frank Sinatra.

Lekar som sig bör på bröllop. Niklas ska känna igen Mias händer...

Och Mia ska känna igen Niklas vader.

Ännu lite lek som sen följdes av dans, fest och galej med mer lekar!

Varje gång det klingades i glasen och stampades i golvet fick brudparet kyssas!



Bröllopscupcakesen!

Sen kom natten och min ork rann ut så jag lämnade festen som tydligen höll på ända till söndag morgon! Det var ett vackert bröllop för ett vackert par som nu kommer att få ett vackert fortsatt liv tillsammans som äkta makar, med ett efternamn på dörren, en riktig familj... ♥

Födelsedag

Idag fyller jag år! Jag blir 24.

Ett "därför"

Vi fick ett svar idag. Nu vet vi vad som orsakade vår lille pojkes död och det har totalt omkullkastat det vi tidigare trodde. Vi hade vant oss vid tanken på PSD, detta oförklarliga. Läst sida upp och sida ned om möjliga orsaker om det man inte vet något om. Det hade vi läst till ingen nytta för det var något helt annat.

Idag var vi alltså iväg till sjukhuset för att träffa läkare och ta del av obduktionsrapporten. Bara att gå dit kändes fel och stegen liksom tog emot. Det är ju fel att man som förälder ska behöva göra en sån sak och det kändes i hela kroppen som i flera dagar nu varit orkeslöst rastlös tack vare det som skulle komma.

Och domen blev: Winston hade en skada på hjärnan som uppstod under det väldigt tidiga fosterstadiet. Skada är egentligen fel ord att använda då det snarare handlade om en underutveckling. Han hade nervtrådar som vid någon punkt inte utvecklades som de skulle (de ska bli längre och få kontakt med den grå substansen i hjärnan). Men i Winstons hjärna hade de inte utvecklats och stannat kvar i den vita hjärnsubstansen där det istället bildade ärrvävnad. Denna underutveckling var inget som syntes på Winston, det påverkade honom inte och så länge han levde märktes inget på hans utveckling då han utvecklades helt normalt, tyvärr var underutvecklingen av dessa nerver inte förenat med ett långt liv och det var det som orsakade hans plötsliga död. De kan säga så lite om hjärnan som fortfarande är något av ett mysterium för läkare och därför vet man inte hur skador påverkar. Att det bara var livslängden som påverkades av skadan är det enda vi med smärtsam säkerhet kan veta. Winston kunde inte leva längre än 4 mån med hur hans hjärna såg ut. Men han var frisk tills skadan tog honom ifrån oss. Att detta drabbade oss var en ren djävulsk slump och läkarna har inte ens statistik på att detta hänt förut. Risken att vi ska drabbas igen av detta är lika med noll för det har inget med våra gener att göra, det var en störning i utvecklingen av nerverna i hans hjärna. Det hade inte gått att se på ultraljud och man hade kunnat upptäcka det genom en magnetröntgen men ändå sen inte kunnat göra något för att förhindra det som skedde. Han led inte av det, hade inte ont och var en fullt normalutvecklad bebis. Ett riktigt litet mirakel egentligen. Enligt läkarna så skulle det egentligen blivit missfall av den graviditeten men Winston var stark och envis, han ville leva och träffa oss, uppleva kärlek och berika vårt liv. Vi är oerhört tacksamma för de fyra månader vi fick med honom. Vi och alla vi pratat med i sjukvården som träffat Winston kommer aldrig att se honom som något annat än den pojke han var och han var normal, fullständigt normal och frisk och hans död helt meningslös. "Varför just vårt barn?" kommer vi alltid att fråga oss och vara tvungna att acceptera att vi aldrig får ett svar på. Det finns inga svar på varför barn inte får leva för det är ren grymhet. Vi vill absolut inte att någon någonsin ska tänka att "då var det lika bra det som skedde" just för att Winston var frisk, han led inte och att döden kom och tog honom ifrån oss är fortfarande det mest fruktansvärda som kunde hända. Vi ville få behålla vårt underbara barn, se honom växa upp och lära sig allt han skulle lära sig och uppleva ett helt liv. Nu fick han ett helt liv men det blev alldeles på tok för kort tack vare naturens nyck.

Vi kommer att kämpa för att de ska göra en röntgen på lillasysters hjärna sen när hon har kommit till oss. Vi behöver få veta och utesluta att hon också har en sån här skada. Att risken är lika med noll säger oss inget för statistiken har redan gått emot oss på det allra värsta av sätt. Vi kommer att få ett till samtal med läkaren då vi kan ställa fler frågor som eventuellt kommer upp med tiden då vi smält beskedet lite. Vi ska också då lägga upp en plan för lillasyster.

Allt detta kom som en chock för oss igår och mycket ställdes på sin spets och rördes upp i och med detta nya som vi nu fick ta in och ska förhålla oss till. I min förtvivlan for jag till mvc för att lyssna på lillasysters hjärta då jag var säker på att hon inte mådde bra av den panik och chock jag drabbades av (hjärtat lät bra). Daniel fick vara ledig från jobbet och älskade bestis kom så fort hon kunde. Livlinor.

Så låg det alltså till.. Livet blir inte alltid som man tror och det som ser bra ut på ytan kan dölja det som leder till det mest fruktansvärda. Men det är skönt att veta att vi inte gjorde något fel och med tiden kommer detta att bli ett besked som lugnar.

1 maj och 100 dagar

Idag är det 100 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag tar mod till mig och bjuder på ett kort på magen med lillasyster i nu i vecka 26 (blixten är med flit.)

Så här såg jag ut för ungefär ett år sen, då i vecka 26 med Winston i magen.

Där

När Daniel slutat jobbet igår åkte vi till Winston som alltid på fredagarna. Vi flyttade om lite bland alla grejer han har hos sig, stenar med kärleksfull text på och nallar som aldrig kommer att bli lekta med. Han har en liten bil hos sig, en ängel, vackra blommor och en fin färgglad lyckta för ljus köpt på Indiska för många herrans år sen. I ett annat liv. Sen satt vi där en lång stund och vattnade gräset med våra tårar. Smekte med fingrarna över hans namn, graverat i guld på gravstenen, som om man fick röra vid honom lite grann. Det ger en viss ro, att bara sitta där. Han ligger vackert där, även om han såklart hade haft det vackrare hemma hos oss, levande. En fågel flög förbi och började sjunga högljutt. I vårt desperata försök att se tecken från Winston så sa vi att det var han. Så vi satt en stund till, lyssnade, såg, kände, saknade.

Vi älskar honom så mycket.

Underbart är kort

Abstinens

Idag kan inget trösta. Sparkandet i magen flyter på bra och vittnar om en framtid utan Winston. Det blir en rörelse inifrån mot tiden med henne och utan honom. Jag är rädd för den dagen jag ser på henne och känner tacksamhet. Kommer det då vara en bra sak att Winston inte fick finnas längre? Nej, nej, NEJ! Nu vrider det sig i hjärtat för att jag ens skrev orden. Det kommer ALDRIG att vara en bra sak att han inte fick finnas. Han skulle fått finnas, han skulle leva. Det finns ingen mening med att han dog, ingen alls. Det var inte meningen att han skulle dö. Barn ska inte dö. Han behövde få finnas för sin egen skull. För vår skull. Jag behöver ju honom. Just nu mer än vad jag behöver henne. Just nu bara honom och i framtiden båda två.

Idag kan inget trösta. Jag orkar inget. Önskar att jag fick lägga mig ner och krypa ur mitt eget skin, ta en paus. Men det går inte. Det bara maler på, gnager och värker. Det hände oss och enda sättet att slippa det vore ju att sluta leva med det. Och slutar jag leva med det så slutar allt, även hon. Faan det gör så ont. Så förbannat jävla ont. Den kväver mig långsamt inifrån, verkligheten som kommer utifrån där döden är så omöjlig att ignorera.

När jag tänker på Winston, mitt älskade barn, mitt kött och blod, så kan jag inbegripa ett så brett spektrum av känslor. Kärlek, lycka, tacksamhet, glädje, längtan, hat, ilska, besvikelse, förtvivlan, saknad, sorg. Behov. Jag behöver honom. En dag i raden med abstinens då inget kan trösta, förutom att få hålla i honom. Se honom, veta att han har det bra. Det är det viktigaste, att han har det bra. Om jag bara kunde få veta att han har det bra. Saknar han mig? Är han ledsen? Minns han oss?? Finns han någon annanstans? Varför kunde han då inte lika gärna få finnas här?? Varför? Jag kommer aldrig att få hålla honom, aldrig veta att han har det bra. Aldrig bli tröstad. Inatt låg vi bredvid varandra, jag och Daniel. Som alltid. Hans hand på min mage och vi följde rörelsemönstren från vårt andra barn och fällde tårar av saknad av vårt första barn. Vi pratade om honom. Hans ögon. Hans leende. Hans sätt. Vårt förflutna. Vår kärlek. Och den jävla smärtan. Han skulle ju bli stor. Och så pratade vi om henne. Om vår framtid. Blir hon stor?

Vi vill ha dem båda två. Vi vill att båda ska få vara vår framtid. Winston kommer alltid att vara med oss, han är vår framtid. Men bara i hjärta och minne. Och det räcker inte. Det räcker faktiskt inte när det kommer till ens egna barn! Vi vill ha dem båda. Han och hon, syskon som inte kommer att få växa upp ihop. Och aldrig förr har det väl varit så sant: Man kunde inte få allt.

Igår fick vi veta att den 10 maj ska vi till sjukhuset igen för att få veta svaret från obduktionen. Det spelar ju dock ingen roll vad som står. Han blir inte mindre död för det och det ger inget svar på "varför just han?".

Is i magen

Jag har inte skrivit så mycket, knappt något, om den lilla i magen. Det är för svårt. Skriver jag om det för mycket så blir det liksom för verkligt och om det är verklig verklighet att jag väntar barn så kan det ju bli för mycket verklighet om vi förlorar igen. Men det sista nu har hon (vilket känns skitkonstigt att kalla den) varit med oss lite extra. Naturen har ju fixat det så bra att man inte kan låta bli att älska sina ungar och ju närmare hennes födelse vi kommer, ju mer hon sparkar i magen och visar att hon finns, desto mer plats tar hon i våra hjärtan.

Här kommer väl i alla fall en liten snabb uppdatering om hur allt står till:
Jag är i vecka 26 nu. Har gått 25 fulla veckor och 2 dagar. Det är 102 dagar kvar till beräknad förlossning som är den 9:e augusti. De flesta av barnets organ är nu färdigutvecklade och barnet kan överleva utanför livmodern om det skulle födas nu. Könsorganen för både pojkar och flickor är färdigutvecklade och barnet kan knyta sina händer och få tag på sina fötter. Barnets hud är nu lite tjockare och inte lika genomskinlig längre, skelettet hårdnar alltmer och lungorna utvecklas. Barnet kan nu öppna och stänga sina ögon och växlar ofta mellan att titta och blunda. Barnet väger ca 850 g och är ca 32 cm långt.

Jag vågar inte föda vaginalt med allt vad det innebär. Istället vill vi ha ett planerat kejsarsnitt med allt vad det innebär. Och vi föder inte på KSS igen. Så idag var vi iväg till NÄL för ett första möte med en Aurorabarnmorska. Väl där fick vi prata om den förra förlossningen och allt som hände då. Vi pratade om Winston och allt kring denna förbannade sorg vi bär på och hur det påverkar glädjen vi vill och kämpar för att känna kring Winstons lillasyster. Jag grät. Massor. Tyvärr stod det ganska klart att det kommer att bli en kamp för att vi ska få ett planerat snitt så det blir många turer för oss till NÄL innan augusti. Men vi kommer inte att ge oss, vi vet vad vi har rätt till. Vi fick hur som helst veta att de inte kommer att neka oss men bara att behöva tjata, vänta, stå ut med övertalningsförsök och gå på en massa möten känns ju lite sådär. Här gäller det väl att ha is i magen.

Som man frågar

Det finns så många frågor och så få svar. I söndags, på samtalsträff med spädbarnsfonden, fick jag svar på en fråga, en av de stora. Den smärtsammaste, vårt stora 'varför?!', får vi väl aldrig ett svar på. Men jag fick ett svar, grundat på erfarenhet, på den andra frågan, den som handlar om lycka, den totala varianten. Kommer den eller inte? Frågan som bara änglaföräldrar med perspektiv kan svara på... Blir man någonsin helt lycklig igen?

Och svaret: Nej. Helt lycklig, det blir man aldrig.

Vi har fått fler svar. Om det är en pojke eller flicka i magen och om den har ett friskt hjärta. Inte för att Winston hade något fel på sitt hjärta, inte som vi visste i alla fall, men för säkerhets skull så kollas allt extra. Vi var alltså på ultraljud med hjärtspecialist igår, en lång ultraljudsundersökning som lämnade blåmärken på magen.

Och svaret: Lillasyster har ett friskt hjärta!

Winstons gravsten har kommit och ligger på plats. Hans sista viloplats är alltså färdig nu, så när som på blommor vi ska plantera och sånt. Att ens försöka förbereda sig på att se sitt barns namn på en gravsten, det går inte. Det gick bara inte. Vi kom dit och visste inte att den var klar så vi fick hjärtsnörpen när vi såg den. En vacker grå sten med guldtext där det står att här vilar "vår älskade skatt".

Älskade Winston... Tänk att det blev så här.

Treårsdag

I tisdags firade jag och Daniel tre år tillsammans med varmt bubbelbad och prinsessbakelser. Vi tänker ofta på den dagen vi träffades och att det var kärlek vid första ögonkastet. På riktigt. Det är fortfarande kärlek, tre år och hav av glädje och sorg senare. Vi har upplevt ett helt liv ihop, jag och han.

Ett ögonblicks skillnad

Igår var det ett halvår sen på dagen sen jag såg Winston levande för sista gången. Igår var dagen för 6 månader sen då mitt liv tog en ny vändning på ett ögonblick. Idag är det ett halvår sen vi gick milen till gravkapellet för att ta farväl, hålla om honom en sista gång. Jag minns hur det ekade av mina steg i korridoren. Jag minns hur Daniels hand kändes i min och allas ansiktsuttryck. Våra närmaste vänner som vi fått tag i, jag var tvungen att ha dem där så att alla skulle se att... Nej, jag vet inte vad jag ville att de skulle se. Jag minns hur min mamma höll mig hårt och skakade av panik för att hennes dotter nu skulle gå igenom det värsta en mamma kan tvingas till, att ta farväl av sitt barn. Jag minns panikångestattacken som rullade över mig likt en ångvält och tvingade mig att stanna och sluta gå mot den kalla jävla verkligheten, döden. Min kropp vibrerar fortfarande av dess efterskalv. Sen kom vi fram. Winston fanns i ett rum med två tända ljus. Han låg i en korg med sin kanin, elefant och sina nappar bredvid sig. Han hade på sig sina randiga byxor, sin randiga body med Stinky på och sin randiga mössa så att han inte skulle frysa. Gröna små strumpor. Han vilade på sin gröna kudde med flodhästar på och hade sin snuttefilt med lejon på svept kring sig. Vi tog upp honom och satte oss i soffan med honom. Minns att jag betraktade hans ansikte och konstaterade att han såg ut som vanligt, som om han bara sov, mitt otroligt vackra barn. Vi drog upp speldosan, nynnade med till "Nu i ro slumra in, lilla älsklingen min", vaggade till sömn som vanligt. Och det gick inte att begripa att han aldrig skulle vakna igen. Sen sa vi "Sov gott Winston, vi älskar dig, vänta på oss för vi ses snart igen". Vi for sen hem, till att för alltid tvingas vara ett barn fattiga.

Lilla lutande rosenknopp
Vill du ej vakna?
Vet du ej att solen gott opp
och alla småblommor dej sakna
Solen brände hett igår
Inatt föll regnet i strömmar
Aldrig mer solen förmår
Att väcka dej ur dina drömmar

Tid

Det känns i kroppen att den 16:e närmar sig. Två dagar kvar. Två dagar tills det blir ett halvår sen min pojke dog. Ett halvår. Betyder det något? Tiden som gått... Det blir en diffus smärta som börjar inifrån hjärtat och pumpar ut svart sorg i hela kroppen. Ont. Och rörelserna känns sega. Att tiden läker alla sår var en nödens lögn för jag vet ju nu att det blev värre med tiden. Mycket värre. I början var sorgen mer direkt. Vi visste vad vi var tvungna att ge den. Det vill säga allt, vi gav sorgen allt. Den fanns överallt och vardagen hade inte en chans. Nu, när tiden blandat sig i, har sorgen blivit en mästare på att gömma sig bakom hörn. I maskopi med tomheten och saknaden. De gömmer sig i datum, i känslor, i dofter, bråkar med minnen och sätter stop för relationer. Tiden som skulle vara något bra blev något dåligt istället och har blivit ett riktigt mördarlag tillsammans med sorgen, saknaden, tystnaden och ensamheten.

Ett halvår sen. Drömde jag? Drömde jag bara att jag bar ett barn. Ett livligt litet barn i min livmoder. Var det en dröm att han föddes med det finaste av lockigt hår och svarta små ögon? Var hans leende bara den vackraste av drömmar, den finaste av inbillning? Var hans död bara det fruktansvärda mardrömslika slutet på min underbara dröm som var Winston? Är det därför som så få pratar om honom nu, ett halvår senare när drömmen är långt borta och bara ett bleknat minne för andra?

Nej, det kan inte ha varit en dröm. Hans doft finns kvar. Jag har fortfarande känslan av att hålla honom. I mitt hjärta växer han och har precis börjat ta stapplande steg. Han är här men ändå inte. Jag älskar fortfarande honom mest av allt. Det gör för ont för att kunna varit bara en dröm. Det syns i mina ögon, de är inte som förut. De är mörkare nu. Tomma och orkeslösa. Och gamla. Jag blev äldre av att hålla mitt döda barn i min famn. Jag blev äldre av att se min älskade hålla i sin älskade son, äldre av att se honom gråta över vår förstfödde och vårt öde. Äldre av att ordna ett barns begravning, mitt barns begravning. Äldre av att ta farväl en sista gång. Jag blir äldre varje gång jag går över kyrkogården till honom. Äldre av att le trots att jag inte menar det och av att dölja mitt stormande kaos. Jag blir äldre av att vara en tvåbarnsmamma med ett barn i hjärtat, osynligt för andra och ett barn i magen som inte ger annat än oro. Oro för vem döden tar härnäst. Jag blir äldre av att ha livet på paus och känslan av att det aldrig kommer starta igen, för hur skulle det kunna göra det när en alltid fattas. Jag blev äldre av livet och inte med tiden. Och med åldern och alla krossade drömmar kom tröttheten.

Blåklänning

Vi ska på bröllop. Min allra bästa bestis ska gifta sig med sin Niklas. I maj ska de fira sin kärlek med ett vackert bröllop för ett vackert par med vackert barn som inleder ett vackert familjeliv, precis som jag önskar för henne. Igår hälsade hon på och jag bidrog så gott jag kunde till planeringen av den stora dagen. Vi hämtade hennes fina klänning från sömmerskan, pratade hår, muffins, schema, mat, lokal och sånt som rör sig i huvudet hos en blivande brud. Bröllopet ska gå i 50-talstema. Och jag kommer att vara gravid i v28. Så det har varit svårt med klänning till mig som andas 50-tal. Idag beställde jag hem den här lilla blå ifrån ellos.se i alla fall. Ett mörkblått sidenband under bysten, en vit underkjol beroende på klänningens längd, en vit bolero eller kofta och accessoarer som pärlor och kuvertväska får göra stilen komplett.

Ingen aning om vad kära sambo ska ha på sig än...

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på och undrar vad jag hade klätt min lille pojke i... I mitt hjärta vet jag.

"Myten, rädslan, i brist på trösten som faktiskt inte finns..."

Om sorg och omsorg

Hon vet också hur det känns. Läs det.

Jag saknar en liten kropps andetag. En liten muns leende. En liten andedräkts värme. Jag saknar små ögons nyfikenhet. Jag saknar vår trygghets sömn. Jag saknar mitt barn. Alltid.

Hejdå Saaben

Vi hade planerat en fin påskafton. Så fin som det bara skulle gå att få den med tanke på att vår lille inte är med oss och att jag inte är ett skit intresserad av påsk eller några andra högtider heller för den delen. Hur som helst så gjorde vi Janson igår och kokade ägg. Gick och la oss i tid för att komma upp. Vi käkade frukost imorse och skulle sen åka iväg till Winston så att även han kunde få lite påskfint hos sig. När vi kommer ut till bilen ser vi att någon jävel krossat en ruta på bilen. På bara vår bil som stod på vår egen parkering som vi faktiskt betalar för. Tack så jävla mycket för den.

Och jag reagerade på ett sätt som jag inte trodde då jag egentligen inte bryr mig så mycket om materiella ting. Jag började gråta. Rakt upp och ner. Jag grät för att det kändes så typiskt att det skulle hända oss. Både stora och små saker tycks gå emot oss. Så typiskt att vi ska byta bil om en månad ungefär men nu måste vi byta direkt eller vara utan bil och jag hatar att någon annan tog sig rättigheten att bestämma det. Jag grät för att vi inte kunde åka till Winston som vi planerat idag och att någon annan skulle bestämma att jag inte fick fira påsk med honom exakt när jag ville. Och för att när Daniel nu tog bilen för att ställa den på ett säkrare ställe (eftersom att den inte har någon ruta) så var det sista gången jag såg den bilen. Bilen där min och Daniels historia började, dagen efter att vi träffats på Stadt, han gav mig en puss och sa: Jag ringer dig! (and so he did!). Bilen som lärde mig att det går att köra bil utan back och att det är skitkul att köra bil med turbo (även om det är fjortisvarning). Bilen där vattnet gick och förlossningen startade och bilen som vi tog hem Winston i. Han älskade att åka den bilen. Den bilen har sett mycket och nu har vi sett det sista av den.

Ett pyttelitet steg för människan, ett enormt kliv för mig

I ett försök att göra färdigt något som jag startade för länge länge sen så var jag igår på högskolan och hade redovisning hela dagen för att bli av med en kurs. Det var första gången, i livet efter W, jag var där utan Sambo att hålla i handen och första gången jag var där och förväntades vara Mitt Gamla Jag och prestera lika bra som hon.

Jag hade ångest. Motade bort gråtattacker och kände mig så jävla liten och vilsekommen för korridorerna såg inte ut som jag mindes dem. Inget var som jag mindes det. Vilket inte var så konstigt för Mitt Nya Jag har ju aldrig varit där förut. Men jag höll god min. Gjorde ett halvdant försök att få ur mig det jag skulle och det som krävdes. Fick ett godkänt och åkte hem. *Bockar av på listan*.

Igår regnande det hela dagen och var skitkallt, bara för att jag var ute. Idag är det strålande solsken, fåglarna kvittrar och det är hyfsat varmt, bara för att jag får vara inne hela dagen. Nä, jag tror väl inte att självaste vädret går emot mig bara för att jävlas.. Men ibland känns det bara så typiskt.

Inne

Jag är med i en förening nu. Något jag aldrig trodde att jag skulle vara. På den gymnasieskola jag gick fanns det massor med föreningar, en hel uppsjö skulle man kunna säga. Föreningar utifrån intressen, politiska åsikter, sexuell läggning, religiös tro, ursprung, ja allt vad de nu hittade på. Jag var dock inte med i någon för jag kände inte att det fanns någon som jag direkt passade in i. Men nu har jag hittat en och gått med. Jag är medlem i spädbarnsfonden, en förening för oss som saknar ett litet barn. En klubb jag önskar att jag inte hade tillåtelse att gå med i.

Idag var jag i Mölndal och deltog i en samtalsgrupp, vår andra träff. Vi är ett gäng helt vanliga människor som haft den ovanliga oturen att förlora ett barn. I just vår grupp träffas vi som förlorat "lite äldre barn", då det i regel brukar vara mest föräldrar som förlorat barn i magen.

Det är konstigt. När man går in genom dörren och in i deras lokal så är man helt normal i det sällskapet och inte onormal som man är i resten av världen. Min sorg skrämmer inte dem, de vet hur den känns och hur tung den är. De vill höra om den och jag vill höra om deras sorg. Så vi delar och automatiskt delar vi också glädjen över våra barn. Där inne har vi gemenskap. En bra förening även om jag önskar att jag inte fick vara medlem.

spädbarnsfonden.se

Med annan änglamammas ord

"Egentligen går det att jämföra sorg med tyngdlyftning.. Den som lyfter 200 kilo för första gången går in i väggen. Den som lyfter 200 kilo för femhundraelfte gången klarar det nog utan att helt säcka ihop. Efter fjorton års lyftande, varje dag, så går det smidigt - men de 200 kilona väger FORTFARANDE 200 kilo. Vi drabbade sörjer inte mindre bara för att det har gått femtielva månader - vi är bara bättre på att bära bördan utan att tyngden syns i våra ansikten. För vår sköra omgivning mår så dåligt av att vi inte går vidare."

-Toka2, FL, Änglarummet

Jag lider...

av dåligt samvete.

För att jag inte kan träffa Isabella och Agnes utan att veta att deras blotta närvaro skulle få det att frysa till is i kroppen på mig av saknad efter mitt eget barn. Jag önskar att jag kunde träffa dem men det går inte. Jag kan inte.

För att jag inte orkar bry mig mer om skolan. Det är inte viktigt för mig längre och jag slösar bara bort mer och mer tid på att låtsas plugga för att jag måste.

Jag lider av dåligt samvete för att vi inte är hos Winston oftare än någon gång i veckan. Jag vill vara hos honom alltid.

Jag har dåligt samvete för att jag bär på ett barn som jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag bryr mig om att den ska få leva men räknar med att den kommer att dö.

Ett dåligt samvete gnager i mig för att jag inte kommer att bli normal igen vilket många verkar förvänta sig att jag ska vara nu efter fem månader.

Jag har dåligt samvete för att jag inte var en bättre mamma till W och jag är rädd att jag inte gjorde allt jag kunde. Jag kunde kanske gjort mer.

Och nu har jag dåligt samvete för att jag inte längre kan producera intressantare blogginlägg än så här.

Idag skulle W blivit 9 månader gammal

Istället kommer han alltid att vara 4 mån. Han har varit död i 5 mån i förrgår. Först låg han i min livmoder i förväntansfulla 279 dagar. Sen levde han i 120 underbara lyckliga dagar. Nu har han varit död i 153 fruktansvärda dagar. Och kommer att vara det för alltid. Att skriva att mitt barn är dött och inte lever kommer jag aldrig att vänja mig vid, oavsett hur långt mitt för alltid blir. Hur orkar man då? Hur orkar man när det aldrig kommer att bli bra igen? När oavsett hur många barn jag än får så kommer mitt första alltid att fattas och vi blir aldrig en hel familj? Hur orkar man när det värker i hjärtat och kroppen skriker efter barnet som dog?

Det gör man inte. Men det går lite lite lite lättare när man kommer till kyrkogården för att tända ett ljus och där finns redan ett. När man får ett sms om att W saknas i en annan familj och inte bara inom våra fyra väggar. Utan min bestis hade jag gett upp. Önskar att jag kunde göra mer för henne tillbaka.

Att veta hur det känns

Igår när jag skulle gå in på spädbarnsfonden för att tända ett ljus för Winston så såg jag att Mia tänt ett ljus för honom (tack älskade bestis). Något om att hon hört en låt som handlade om att sakna och att ha fullt upp med att sakna och att hon då tänkte på honom. Det stämmer för mig med. Jag har så fullt upp med att sakna min lille bebis att allt annat blivit förpassat till periferin. Kommer inte ihåg vart jag hört uttrycket men orden stämmer ganska bra:

"I see the absence of him in everything"

Jag lever Winston, tänker Winston, andas Winston. Han upptar mina tankar dygnet runt, varje dag. Han och saknaden. Jag har alltid ett stort svart hål i bröstet. En klump av ångest. Ibland har jag lite bättre dagar. Dagar då det inte gör så outhärdligt ont. Bara förjävligt ont. Sen kommer de allra värsta dagarna, de dagar jag har flest av. De dagar då jag har abstinens efter mitt barn. Det vrider sig i hela kroppen av smärta, saknad och längtan. Armarna sträcker sig ut efter någon som inte längre finns att hålla om. Fingrarna saknar hans hår. Näsan saknar hans doft. Ögonen saknar det vackra att vila på. Min själ saknar värmen och kärleken. De svarta dagarna då upplevelserna, erfarenheterna, minnena är så fruktansvärt tunga att bära. Minnet av telefonsamtalet. Upplevelsen av orden. Erfarenheten att ordna en begravning. Jag minns hur hans lilla livlösa kropp placerades i min famn och hur jag desperat försökte väcka honom. Få honom att leva igen. Mina egna ord ekar i huvudet: Nej, nej, nej, det är ju mitt barn, han får inte vara död, jag älskar ju honom, det är ju mitt barn. Winston vakna, mamma vill att du vaknar. Detta måste vara en mardröm, varför vaknar jag inte? Jag minns hur hans kind kändes som en liten porslinsdockas kalla kind. Och hur vi lämnade honom där, åkte hem för att konstatera att vi nu skulle få leva ett annat liv. Ett liv där vi för alltid ska ha upplevt, ha erfarenheten av, minnas, veta hur tyst det blir när ett barn dör. Jag minns att jag och D låg på soffan. Tätt intill varandra. Att jag inte vågade somna för att jag visste att jag var så van vid att somna med W på armen och att jag skulle vakna med ett ryck och undra vart han var. Jag somnade till slut av utmattning och vaknade gång på gång med ett ryck och undrade vart han var. Panikångestattackerna som avlöste varandra, rullade in i vågor och tog över en kropp som vägrade acceptera att barnet den burit, längtat efter, fött och älskat, älskar, hade dött och nu är borta för alltid.

Andra drömmer om att hoppa bungyjump, resa jorden runt, åka till rymden, bestiga berg, bli rika, gifta sig, köpa hus, köra en fin bil. Jag drömmer om att få se mitt första barn levande igen, att få hålla om honom och se honom växa upp. En dröm som aldrig kommer att slå in. En dröm om det omöjliga. Jag önskar så att jag inte visste hur det känns.

Winston älskling. Hur har du det i himlen? Är det där du är? Minns du mig? Saknar du mig? Jag önskar att du aldrig lämnat oss. Kan du inte bara komma tillbaka? Mitt älskade barn. Varför är du död?? Finns det några svar? Kommer vi att ses igen? Jag saknar dig och längtar efter dig. Älskling Winston. Mitt älskade barn.

Ett litet slag

När Winston bara var ett litet frö i min livmoder brukade jag förlusta mig i att skriva pluttinuttiga inlägg om alla kontroller och dylikt vi var på och hur skönt och tryggt det kändes efteråt. Då bodde jag i en värld där barn inte dör. Då trodde jag att efter graviditetsvecka 12 så har missfallsrisken minskat så drastiskt och sent missfall "är sånt som händer andra". Sen tänkte jag att så länge man känner att bebisen rör sig i magen så är det väl lugnt. Och efter v 25 någon gång, när den kan överleva utanför magen så är saken biff. När barnet väl klarat sig igenom förlossningen och överlevt första månaden så är framtiden som lycklig förälder säkert rodd i hamn.

Nej, det trodde jag väl egentligen inte. Men jag trodde aldrig att jag skulle vara tvungen att för resten av livet vara undantagsfallet. Den som inte kan tänka "det händer inte oss". Den som istället tänker "det händer inte andra, det händer oss". Bo i en värld där jag från första parkett sett att barn visst dör. Ibland helt utan anledning.

Därför så blir det extremt svårt för mig att ta till mig någonting som nu händer i min livmoder. Jag tar inga kort på magen. Speglar mig knappt för jag vill inte se magen som växer. Jag pratar inte med den. Jag har inte köpt ett enda klädesplagg trots att halva tiden snart gått. Bryr mig knappt om hur stort fostret är nu. Gråter jag på ultraljud så är det av ångest för att det inte är Winston och inte av glädje för att den ser ut att ha söta fötter. Jag tillåter inte mig själv att längta efter den. Jag pustar aldrig ut för jag lever med förutsättningen att den förr eller senare kommer att dö. Som 100% av mina barn hittills gjort. MEN så idag smög det sig på. Jag hade varit hos min psykolog, som vanligt en gång i veckan, och tog svängen förbi hos min barnmorska för ovanlighetens skull. Hoppade upp på britsen och så skulle hon lyssna på hjärtat. Hon hittade det och så blev hon så glad, stod och lyssnade länge länge och räknade slagen till 152 slag/min och bubblade på om att "guuud så härligt att höra och har du ingen mobil så du kan spela in ljudet?". Det var då det kom över mina läppar; leendet. Inte för att min bm var så gullig och glad. Utan för att jag lyssnade på de små starka hjärtslagen som i just den sekunden var förenat med liv. Liv och inte död. Så jag bara log.

Senare åkte vi iväg till stenhuggeriet och beställde en gravsten till Winston. Ytterligheternas ytterligheter, först livet och sen döden.

Ännu en...

lördag. Men än så spelar det inte så stor roll vad det är för dag i veckan, mina dagar ser ganska lika ut. Jag har börjat plugga igen men det går jättedåligt. Det är som om min hjärna inte fungerar längre. Jag försöker i alla fall att tvinga den till ca en halv timmes koncentration om dagen. Jag lyckas med ungefär hälften. Det är viktigt att jag läser färdigt. Men det känns oviktigt. Det är väl en av sorgens alla bieffekter.

Det har gått över fyra månader sen Winston dog nu. Över fyra månader. Alltså har han varit död längre än vad han levde. Det gör inte mindre ont. Nästan snarare mer ont. Nu har jag ju varit änglamamma längre tid än jag fick vara mamma. Nu har döden varit en del av vårt liv längre än vi fick glädjas av livet. Och det går inte en sekund utan att jag önskar att det var tvärtom.

Och så om föregående inläggs näst sista stycke:
Jo, Winston ska bli storebror. I början på augusti. I veckan som gick var vi på det tredje ultraljudet och kikade in på det som ska komma att bli vårt andra barn. För det mesta så låtsas vi inte om det men ibland så gör vi små tafatta försök att låta glädjen ta lite plats. Det är dock svårt nu när vi börjat vänja oss vid döden, att låta livet få en liten plats. Vi tar dock inte ut något i förväg, det finns inga garantier, det har vi lärt oss den hårda vägen.

Och jag minns tillbaka till det inlägget KÄRLEKSBARN jag skrev när jag väntade Winston.. Tänk att få vara så naiv igen. 2009 blev i alla fall ett år vi aldrig glömmer.

Jag saknar dig, älskade lilla barn. Alltid.

Hyresgästerna

I min kropp bor det många. Gäster som stannar och blir boende. Boende som flyttar utan att meddela mig och ingen som betalar hyra. Hyran står jag för.

I mitt huvud bor jag, mig, min och mitt. Ganska nyss flyttade Döden och Sorgen in. Jag försökte att protestera, säga att de inte var välkomna men de bara skrattade och sa att det inte var mitt beslut att ta. Jag försökte säga att vi har fullt, inga lediga lägenheter men de kontrade och sa att de ingen lägenhet behöver, de kunde bo i alla väggar. I alla golv. Bli allas luft. När Mitt Gamla Jag fick höra att Döden och Sorgen kommit till huset så flyttade hon. Hon tog med sig sina husdjur Hopp och Naivitet. In i hennes gamla lägenhet flyttade Mitt Nya Jag. Hon hade med sig sina husdjur Hopplöshet och Osäkerhet. Granne med Mitt Nya Jag bor Spökena. En stor familj. Lust, Glädjen och Kärleken är sambos, de bor i en liten studentlya utan kök. Bredvid dem bor Hat, Ilska, Frustration och Irritation. Det brukar uppstå fruktansvärda grannfejder mellan dem och Glädjen och Kärleken. I mitt huvud bor också Värk. Och Stress. Jag har ett tvillingpar som hyr en lägenhet också, de heter Svartsjuka och Avundsjuka. De är ett ganska otrevligt syskonpar. Mittemot dem dom Skam och Skuld. Sen har vi Frågorna, en familj där Varför har huvudrollen. Och så har vi förstås Förtvivlan, Uppgivenhet, Oföretagsamhet, Brist, Rösterna, Obehag, Tårarna, Kylan och alla små Minnen.

I mitt hjärta bor mitt Första Barn. Mitt Gamla Jag bor nu tillsammans med honom och de tar hand om varandra. Glädjen och Kärleken brukar hälsa på dem. De leker, blåser mitt Första Barn på magen, sjunger visor och vaggar honom till sömns. Det är dock inte alltid bra för Döden och Sorgen kommer ofta på besök för att visa vilka det är som bestämmer.

Saknad och Trötthet bor i hela min kropp. De har sin hembas i hjärtat och har strategiskt placerat ut arméer i hela kroppen.

I min livmoder bor sen 17 veckor tillbaka mitt Andra Barn.

Hyran jag betalar är tyngden i mina steg.

... Och min båt var gjord av sand

Jag ville tro att det skulle gå. Jag hade ju ett liv innan Winston föddes. Jag levde innan han gjorde det och jag ville så gärna hålla fast vid att det kan gå efter också. Nu har jag inte pratat med mina vänner på snart en månad. Det har blivit ett nytt år. Jag vet inte vad jag ska säga även om jag inte behöver säga något alls. Jag har glömt hur man ler. Jag har glömt mitt skratt. Vi har blivit till skuggor av oss själva. Grå skuggor som tysta vandrar över kyrkogården för att träffa och tända ett ljus för vårt barn. Och smärtan säger mig att nej, det går inte. De som tror sig veta säger att sorgen inte är linjär, den går i vågor. De glömmer säga att den går i vågor på ett kolsvart hav i en värld där solen aldrig lyser.

Nu berättar jag. Det finns egentligen inga ord som kan förklara det som hänt. Jag kan inte hitta något sätt att förklara hur vi förlorade vår pojke så jag kommer bara att skriva det rakt upp och ner. Hur det som var en helt vanlig fredag, det som skulle varit en helt vanlig fredag, blev dagen som för alltid förändrade våra liv.

Torsdag kväll:
Winston och jag badar i badkaret. Vi gosar, myser och han tittar på skummet och plaskar lite. Efter en stund blir han lite kinkig och trött på att bada så vi duschar av oss och går upp. Jag tar på mig kläder och Winston får njuta av lite nakentid i sängen. Vi sitter och pratar jag och han och jag ger honom lite babymassage med olja. Han får en blöja på sig men verkar lite varm så jag väljer att skippa kläder. Klockan är fem. Vi ligger bredvid varandra i sängen, jag och min lille älskling. Han ligger på sidan och tittar på mig. Sen börjar han att gnugga ansiktet mot madrassen och gäspar. Som han alltid gjorde när han blev trött. Jag lägger ett täcke över honom och mig och håller honom i handen. Där somnar vi och sover till 22. Winston vaknar och är hungrig. Vi fixar välling som han äter som vanligt och somnar om på mitt bröst. Vi sitter hela familjen i soffan en stund och Winston sover på mig. Jag kramade honom hårt och snusade lite på hans hår. Sen går vi och lägger oss. Winston låg lite halvt inrullad i sitt täcke mellan oss och vi låg ovanligt nära varandra alla tre den natten. Jag halvsov hela natten och låg och höll en hand på mitt lilla barn. Han vaknade två eller tre gånger och fick lite välling och somnade om.

Fredag:
När morgonen kom gick jag upp kl 7 som vanligt. Winston var vaken. Jag klädde på mig och kämpade mot tröttheten och viljan att skippa praktiken och stanna hemma istället. När jag tassade runt i mörkret i sovrummet låg Winston och tittade på mig. Innan jag gick gav jag D en puss och klappade Winston lite på handen och sa hej då. Han mörka små ögon syntes väl i mörkret och nu, när jag i efterhand vet att det var sista gången jag såg hans ögon så har den bilden etsat sig fast.

Jag åkte till praktiken.

På praktiken som jag gjorde i en förskoleklass hade vi teater. En musikalisk teater. I sista akten så sjöng de om döden. Att det finns tre små djur som hjälper barn som dör. Smeker deras hår och håller dem i handen så att de inte ska vara rädda. Jag fann en konstig tröst i det.

Kl 12 går vi och äter med barnen. Precis när jag satt mig ner kommer en ur lärarkåren springande och säger att jag har telefon. Vi går mot personalrummet och när hon säger att det är akuten börjar jag halvspringa. Väl framme vid telefonen får jag höra en kvinna i luren. Hon säger att hon ringer från akuten och att jag måste komma dit, att någon måste köra mig dit direkt. Jag frågar vad som har hänt och hon säger att det är bäst att jag kommer dit för att min lille pojke inte mår bra. Allt blir kallt. Vi lägger på och någon säger att de ska köra mig till akuten. Jag hyperventilerar och springer och hämtar mina grejer sen sitter vi i en bil och jag gråter halvt hysteriskt och har total panik. När vi kommer fram springer vi in och nån visar mig vägen till Daniel.

Han sitter i ett litet rum med en sköterska bredvid sig och han gråter helt hysteriskt. Jag springer fram till honom och frågar vad det är som har hänt och D säger; han andades inte. Hela världen börjar att snurra och jag slår sköterskan och skriker åt henne att jag vill ha mitt barn. Då säger hon; Du ska få se honom. Orden ekade i huvudet på mig och jag förstod direkt vad hon menade. Sen var jag och D själva i rummet i vad som kändes som en evighet. Vi låg på golvet och skrek och grät, försökte hålla om varandra.

Dörren öppnades och sköterskan kom tillbaka. Bakom henne stod en läkare med Winston i sin famn invirad i ett grönt täcke. Han lilla fot stack ut. Jag tittade på henne och sa; Han är död. Hon nickade till svar och vår värld gick sönder.

Efter bara några sekunder lyckades jag att skrapa upp mig från golvet, satte mig i soffan och bad att få hålla mitt barn. Jag fick honom i min famn, hans lilla kropp, och han såg ut precis som om han sov. Jag gjorde desperata försök att väcka honom och försökte samtidigt att intala mig själv att det är bara en jävla mardröm, detta händer inte på riktigt. Han hade bara en blöja på sig och jag höll en hand på hans mage och kände hur han bara blev kallare och kallare för varje minut som gick. Allting snurrade runt och det kändes som om en sekund var 100 år lång men ändå ville jag stanna tiden. Gå tillbaka i tiden. Jag ville väcka honom. Hålla i honom levande. Få tänka att det är sista gången jag ser honom le.

Det ringdes samtal till våra föräldrar som kom. Vi åkte hem och hämtade grejer och kläder till honom och jag ringde på hos min bestis för att berätta att Winston dött. Vi åkte tillbaka till sjukhuset och jag höll i min lille pojk när vi tog på honom kläder. De finaste randiga kläderna och mössan. Vi tog fotavtryck och handavtryck på hans lilla stängda hand som redan blivit för kall för att kunna öppna. De tog kort på oss när vi höll i honom och kort på hans ansikte. Vi låg en stund med honom i sängen och när det blivit alldeles mörkt ute blev det dags för oss att lämna honom. Vi grät oavbrutet och önskade hela tiden, varenda sekund att detta inte får vara sant.

Två ambulanser hade kommit och de hade gjort allt de kunde för att rädda honom, att de inte ville sluta.
De sa till oss att det inte fanns någonting som tyder på annat än att Winston dog hemma i sängen, bredvid sin pappa, i plötslig spädbarnsdöd.

Fredag natt sov vi hemma. En djävulsk natt.

Lördag:
Alla våra närmaste vänner har fått beskedet och vi är många som åker till bårhuset för att ta vårt sista farväl av Winston. Vägen in till honom på bårhuset var den längsta jag någonsin gått. Varje steg kändes som en mil och det var en väg jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle gå. Han låg i ett rum i en liten korg, invirad i sin filt med kaninen och elefanten vid sin sida. Han hade sina nappar och en nalle från musikmobilen. Jag tog upp honom och satt med honom. Våra vänner kom in och tittade på honom. När vi var ensamma med honom spelade vi speldosan för honom och jag nynnade 'nu i ro slumra in' för honom så som jag gjort så många gånger förut. Men den här gången så var det för sista gången.

Ett helvete har följt den 16 oktober.

4 november hölls begravningen. En vacker begravning med ca 50 av våra nära och kära. Mycket ljus och musik.

Nu har det gått 29 dagar. 29 dagar i tomhet, sorg, saknad, förtvivlan, hopplöshet. Hur jag ska orka en dag till är för mig ofattbart. Jag vill bara vara med honom, det gör ont i själen och kroppen för att jag saknar mitt barn så. Jag andas men luften verkar inte veta vart den ska ta vägen. Jag önskar honom tillbaka. Önskar önskar önskar.

Till Winston

Jag ville lära dig att färgen grön är som gräset du känner under dina bara fötter. Kittlande och livfull.
Att färgen gul är som solen. Varm och energisk.
Att färgen blå är kall som is och snö som man kan fånga på tungan på vintern om man har tur.
Att färgen brun är som dina ögon, vackraste i världen.
Färgen vit är som glädjen för att vi har varandra.
Jag ville lära dig att färgen röd är varm som kärleken du känner när jag kramar dig.

Nu får jag inte lära dig något mer. Bara acceptera att färgen svart står för tomheten efter dig. Mamma älskar dig. Har alltid och kommer alltid att älska dig.

Du fattas mig.

Vila i frid

Det tynger mitt hjärta att berätta för er att vår älskade Winston har ryckts ifrån oss. Fredagen den 16 oktober somnade han in.
Vi älskar dig.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever; I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood,
For nothing now can ever come to any good.

Almost famous

Idag var vi med i riktiga tidningen. Jag bjussar på denna. *NLT´s hemsida*

Välkommen till världen

Winston

Jenny Rydberg och Daniel Green, Lidköping, fick den 18 juni en pojke, Winston. Han vägde 3 885 gram och var 54 centimeter lång.

Klocka

4 månader senare...

MIN!!

Kurage

Helt plötsligt kände jag mig som sjutton igen. Ett mörker sänkte sig och det började krypa av ångest i hela kroppen. Från ingenstans svårt att andas och min kropp togs över av någon annan. Jag har hållit henne i styr länge. Kvävt vartenda litet ord från hennes sida och skurit av all form av kommunikation. Men tre dagar av tankar om att "jag inte får" var det enda som krävdes för att hon skulle återfå modet och ta sig rätten att bestämma över mig igen. Vi hade ingen mat hemma som var GI-tillåten och jag hade ingen möjlighet att gå till affären. Det fanns bröd men tanken på att jag skulle ta en macka när jag gick på diet och bestämt att jag inte skulle, inte fick, kändes oöverstiglig. Så jag tog en lång kram från Winston och bestämde att NEJ, hon ska inte få grepp om mig igen. Svettades ett långt tag och käkade sen tre mackor bara för att. Det är inte värt att bli sjuk igen. Inte nu längre. Det finns inget vackert i det. Inte nu när Winston finns och förtjänar en mamma som inte måste utkämpa ett krig för varje tugga som ska sväljas. Jag förtjänar att slippa det. Så jag slutade med GI.

Han kan!

Glädje

Jag hinner egentligen inte skriva. Borde göra massor av annat, plugga in Aristoteles tankar inför redovisning imorgon till exempel, eller skriva lite på examensarbetet. Eller diska, städa, gå och handla, duscha. Ja, det finns att välja på. Men jag måste bara skriva av mig lite om det som hänt det senaste.

Så här följer en uppräkning full av "sen gjorde jag det och så hände det" *sorry*

I helgen var jag och min sweetest BFF i Skövde på en galen shoppingrunda utan ungar som fick stanna hemma med papporna. Det var sköj och sved rejält i plånkan. Jävla underbara Gina.


Jag hittade en vagn på blocket som jag vill ha.
Men vagnar och besvikelse går hand i hand för min del. Hon som säljer den svarade inte i telefon när pappa hade vägarna förbi så jag får väl glömma den.

I måndags började jag kriget mot mina extrakilon och hoppade med full förtroende för att mirakel ska ske på GI. Vi får väl se hur det går med det...

Igår var vi på sjukhuset en runda igen med Winston. Japp, det är jag som är hönsmamman nummer ett. Han kaskadkräktes hela dagen och vi fick rådet att åka in och kolla upp. Efter ett antal timmar på akuten och blodprov senare visade det sig bara vara ett elakt virus som tagit sig in i hans lilla mage. Ingen fara alls och vi fick åka hem. Han verkade inte bry sig om något alls dock. Var på sitt vanliga, nu för tiden, glada humör och höll show för mig och brorsan som ställde upp när D var tvungen att jobba.

Idag var vi i tidningen med födelseannonsen. Resultat: Jag ser skittjock ut och de har stavat fel på Winstons namn. Det blev Winstone. Snyggt.

Och det bästa av allt denna veckan. Lillen lärde sig skratta på riktigt. Värme.

Huh?!

Lillen var skitig och fick sig ett bad. Döm om hans förvåning när morsan köpt hem skum åt honom...

Why God, why??

Faaaan *dunkar huvudet mot handflatan*. Att jag någonsin varit så här smal känns som tusen år, en hel omöjlighet och två miljoner chokladkakor sen. Men då hade jag inte vett att uppskatta att de jeansen jag hade på mig var 29:or. Mina smaljeans som nu ligger längst in i garderoben. Ibland tar jag fram dem, kramar om dem lite ömt och viskar om tider som flytt. Stoppar in dem och rullar iväg och sätter mig i soffan och känner mig svullen. Att vara sambo och få barn har totalt förstört min kropp och jag är så bitter. *Klämmer hårt på magfettet, blundar och önskar bort det, önskar önskar önskar. Öppnar ögonen och konstaterar att nepp, inte den här gången heller.*

Fan ta dig Marabou Daim. Fan ta dig.

Alla bebisar skriker

Alla bebisar skriker, det är ett faktum. Ett faktum som man vet och har diverse åsikter kring hur normalt det är. Och det är lätt att innan man själv har barn vara kaxig och tänka att det är ju bara att låta ungen skrika. När man sen själv får barn och de värsta skriken sätter igång så är man så lagom tuff och 'låt ungen skrika' byts snabbt ut mot 'jag gör vad som helst bara han/hon slutar skrika!!!'. Pratade nyss med min BFF vars lilla kicka antagligen har ont i magen och är inne i en skrikperiod och jag blev förbluffad över hur lika man reagerar på att ens barn skriker och är ledset. Man reagerar med panik och en känsla av hopplöshet och vanmakt som kväver en. Det skär i öronen av det höga ljudet och det bränner i hjärtat av ångest för att inget man gör duger åt en bebis som verkar ha bestämt sig för att skrika. Och värst av allt är känslan av att det aldrig kommer att sluta och att man får skylla sig själv som skaffade barn och nu är man fast med en skrikande unge på halsen för all framtid utan någon som helst rätt att klaga. Men så en dag vänder det. Bebisen blir mindre ledsen och mera glad. Börjar le och jollra, acceptera livet utanför magen och visa intresse för lek. Och skriken blir mindre jobbiga och en dag så är det ok att det är lite skrik för det slutar så fort barnet får som det vill. För mig kom den vändningen när Daniel började vara hemma och jag återupptog studierna. Jag ringde hem och D sa att Winston skrek och verkade allmänt missnöjd och jag kände ett lugn över att D tar hand om honom och vill han visa att han har en dålig dag så gör han det genom att skrika och det är ok. När Marie, supermorsan med tre barn dessutom sa; Det är lugnt, ALLA bebisar skriker, föll allting på plats och jag släppte helt alla tokiga tankar om att det måste vara för att han är så olycklig och för att vi är så dåliga föräldrar som han skriker. Ah, jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt mer än att det här med att ha barn det blir bara bättre och bättre för varje dag. Speciellt när man har världens gölligaste som vi har :)