Kurage

Helt plötsligt kände jag mig som sjutton igen. Ett mörker sänkte sig och det började krypa av ångest i hela kroppen. Från ingenstans svårt att andas och min kropp togs över av någon annan. Jag har hållit henne i styr länge. Kvävt vartenda litet ord från hennes sida och skurit av all form av kommunikation. Men tre dagar av tankar om att "jag inte får" var det enda som krävdes för att hon skulle återfå modet och ta sig rätten att bestämma över mig igen. Vi hade ingen mat hemma som var GI-tillåten och jag hade ingen möjlighet att gå till affären. Det fanns bröd men tanken på att jag skulle ta en macka när jag gick på diet och bestämt att jag inte skulle, inte fick, kändes oöverstiglig. Så jag tog en lång kram från Winston och bestämde att NEJ, hon ska inte få grepp om mig igen. Svettades ett långt tag och käkade sen tre mackor bara för att. Det är inte värt att bli sjuk igen. Inte nu längre. Det finns inget vackert i det. Inte nu när Winston finns och förtjänar en mamma som inte måste utkämpa ett krig för varje tugga som ska sväljas. Jag förtjänar att slippa det. Så jag slutade med GI.