lördag. Men än så spelar det inte så stor roll vad det är för dag i veckan, mina dagar ser ganska lika ut. Jag har börjat plugga igen men det går jättedåligt. Det är som om min hjärna inte fungerar längre. Jag försöker i alla fall att tvinga den till ca en halv timmes koncentration om dagen. Jag lyckas med ungefär hälften. Det är viktigt att jag läser färdigt. Men det känns oviktigt. Det är väl en av sorgens alla bieffekter.
Det har gått över fyra månader sen Winston dog nu. Över fyra månader. Alltså har han varit död längre än vad han levde. Det gör inte mindre ont. Nästan snarare mer ont. Nu har jag ju varit änglamamma längre tid än jag fick vara mamma. Nu har döden varit en del av vårt liv längre än vi fick glädjas av livet. Och det går inte en sekund utan att jag önskar att det var tvärtom.
Och så om föregående inläggs näst sista stycke:
Jo, Winston ska bli storebror. I början på augusti. I veckan som gick var vi på det tredje ultraljudet och kikade in på det som ska komma att bli vårt andra barn. För det mesta så låtsas vi inte om det men ibland så gör vi små tafatta försök att låta glädjen ta lite plats. Det är dock svårt nu när vi börjat vänja oss vid döden, att låta livet få en liten plats. Vi tar dock inte ut något i förväg, det finns inga garantier, det har vi lärt oss den hårda vägen.
Och jag minns tillbaka till det inlägget KÄRLEKSBARN jag skrev när jag väntade Winston.. Tänk att få vara så naiv igen. 2009 blev i alla fall ett år vi aldrig glömmer.
Det har gått över fyra månader sen Winston dog nu. Över fyra månader. Alltså har han varit död längre än vad han levde. Det gör inte mindre ont. Nästan snarare mer ont. Nu har jag ju varit änglamamma längre tid än jag fick vara mamma. Nu har döden varit en del av vårt liv längre än vi fick glädjas av livet. Och det går inte en sekund utan att jag önskar att det var tvärtom.
Och så om föregående inläggs näst sista stycke:
Jo, Winston ska bli storebror. I början på augusti. I veckan som gick var vi på det tredje ultraljudet och kikade in på det som ska komma att bli vårt andra barn. För det mesta så låtsas vi inte om det men ibland så gör vi små tafatta försök att låta glädjen ta lite plats. Det är dock svårt nu när vi börjat vänja oss vid döden, att låta livet få en liten plats. Vi tar dock inte ut något i förväg, det finns inga garantier, det har vi lärt oss den hårda vägen.
Och jag minns tillbaka till det inlägget KÄRLEKSBARN jag skrev när jag väntade Winston.. Tänk att få vara så naiv igen. 2009 blev i alla fall ett år vi aldrig glömmer.
Jag saknar dig, älskade lilla barn. Alltid.
2 kommentarer:
Glad för din skull. Hade varit i sjuttonde veckan jag med nu, om inte missfallet smugit på för drygt en månad sedan. Mitt tredje missfall, inga barn sedan tidigare. Vi är födda samma år du och jag. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Kramar
Tack Karin. Är ledsen för din skull, beklagar att du fått så många missfall. Nej, livet blir inte alltid som man tänker sig.. långt långt ifrån tydligen.
:( Kram
Skicka en kommentar