Jag har inte skrivit så mycket, knappt något, om den lilla i magen. Det är för svårt. Skriver jag om det för mycket så blir det liksom för verkligt och om det är verklig verklighet att jag väntar barn så kan det ju bli för mycket verklighet om vi förlorar igen. Men det sista nu har hon (vilket känns skitkonstigt att kalla den) varit med oss lite extra. Naturen har ju fixat det så bra att man inte kan låta bli att älska sina ungar och ju närmare hennes födelse vi kommer, ju mer hon sparkar i magen och visar att hon finns, desto mer plats tar hon i våra hjärtan.
Här kommer väl i alla fall en liten snabb uppdatering om hur allt står till:
Jag är i vecka 26 nu. Har gått 25 fulla veckor och 2 dagar. Det är 102 dagar kvar till beräknad förlossning som är den 9:e augusti. De flesta av barnets organ är nu färdigutvecklade och barnet kan överleva utanför livmodern om det skulle födas nu. Könsorganen för både pojkar och flickor är färdigutvecklade och barnet kan knyta sina händer och få tag på sina fötter. Barnets hud är nu lite tjockare och inte lika genomskinlig längre, skelettet hårdnar alltmer och lungorna utvecklas. Barnet kan nu öppna och stänga sina ögon och växlar ofta mellan att titta och blunda. Barnet väger ca 850 g och är ca 32 cm långt.
Jag vågar inte föda vaginalt med allt vad det innebär. Istället vill vi ha ett planerat kejsarsnitt med allt vad det innebär. Och vi föder inte på KSS igen. Så idag var vi iväg till NÄL för ett första möte med en Aurorabarnmorska. Väl där fick vi prata om den förra förlossningen och allt som hände då. Vi pratade om Winston och allt kring denna förbannade sorg vi bär på och hur det påverkar glädjen vi vill och kämpar för att känna kring Winstons lillasyster. Jag grät. Massor. Tyvärr stod det ganska klart att det kommer att bli en kamp för att vi ska få ett planerat snitt så det blir många turer för oss till NÄL innan augusti. Men vi kommer inte att ge oss, vi vet vad vi har rätt till. Vi fick hur som helst veta att de inte kommer att neka oss men bara att behöva tjata, vänta, stå ut med övertalningsförsök och gå på en massa möten känns ju lite sådär. Här gäller det väl att ha is i magen.
Här kommer väl i alla fall en liten snabb uppdatering om hur allt står till:
Jag är i vecka 26 nu. Har gått 25 fulla veckor och 2 dagar. Det är 102 dagar kvar till beräknad förlossning som är den 9:e augusti. De flesta av barnets organ är nu färdigutvecklade och barnet kan överleva utanför livmodern om det skulle födas nu. Könsorganen för både pojkar och flickor är färdigutvecklade och barnet kan knyta sina händer och få tag på sina fötter. Barnets hud är nu lite tjockare och inte lika genomskinlig längre, skelettet hårdnar alltmer och lungorna utvecklas. Barnet kan nu öppna och stänga sina ögon och växlar ofta mellan att titta och blunda. Barnet väger ca 850 g och är ca 32 cm långt.
Jag vågar inte föda vaginalt med allt vad det innebär. Istället vill vi ha ett planerat kejsarsnitt med allt vad det innebär. Och vi föder inte på KSS igen. Så idag var vi iväg till NÄL för ett första möte med en Aurorabarnmorska. Väl där fick vi prata om den förra förlossningen och allt som hände då. Vi pratade om Winston och allt kring denna förbannade sorg vi bär på och hur det påverkar glädjen vi vill och kämpar för att känna kring Winstons lillasyster. Jag grät. Massor. Tyvärr stod det ganska klart att det kommer att bli en kamp för att vi ska få ett planerat snitt så det blir många turer för oss till NÄL innan augusti. Men vi kommer inte att ge oss, vi vet vad vi har rätt till. Vi fick hur som helst veta att de inte kommer att neka oss men bara att behöva tjata, vänta, stå ut med övertalningsförsök och gå på en massa möten känns ju lite sådär. Här gäller det väl att ha is i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar