Att veta hur det känns

Igår när jag skulle gå in på spädbarnsfonden för att tända ett ljus för Winston så såg jag att Mia tänt ett ljus för honom (tack älskade bestis). Något om att hon hört en låt som handlade om att sakna och att ha fullt upp med att sakna och att hon då tänkte på honom. Det stämmer för mig med. Jag har så fullt upp med att sakna min lille bebis att allt annat blivit förpassat till periferin. Kommer inte ihåg vart jag hört uttrycket men orden stämmer ganska bra:

"I see the absence of him in everything"

Jag lever Winston, tänker Winston, andas Winston. Han upptar mina tankar dygnet runt, varje dag. Han och saknaden. Jag har alltid ett stort svart hål i bröstet. En klump av ångest. Ibland har jag lite bättre dagar. Dagar då det inte gör så outhärdligt ont. Bara förjävligt ont. Sen kommer de allra värsta dagarna, de dagar jag har flest av. De dagar då jag har abstinens efter mitt barn. Det vrider sig i hela kroppen av smärta, saknad och längtan. Armarna sträcker sig ut efter någon som inte längre finns att hålla om. Fingrarna saknar hans hår. Näsan saknar hans doft. Ögonen saknar det vackra att vila på. Min själ saknar värmen och kärleken. De svarta dagarna då upplevelserna, erfarenheterna, minnena är så fruktansvärt tunga att bära. Minnet av telefonsamtalet. Upplevelsen av orden. Erfarenheten att ordna en begravning. Jag minns hur hans lilla livlösa kropp placerades i min famn och hur jag desperat försökte väcka honom. Få honom att leva igen. Mina egna ord ekar i huvudet: Nej, nej, nej, det är ju mitt barn, han får inte vara död, jag älskar ju honom, det är ju mitt barn. Winston vakna, mamma vill att du vaknar. Detta måste vara en mardröm, varför vaknar jag inte? Jag minns hur hans kind kändes som en liten porslinsdockas kalla kind. Och hur vi lämnade honom där, åkte hem för att konstatera att vi nu skulle få leva ett annat liv. Ett liv där vi för alltid ska ha upplevt, ha erfarenheten av, minnas, veta hur tyst det blir när ett barn dör. Jag minns att jag och D låg på soffan. Tätt intill varandra. Att jag inte vågade somna för att jag visste att jag var så van vid att somna med W på armen och att jag skulle vakna med ett ryck och undra vart han var. Jag somnade till slut av utmattning och vaknade gång på gång med ett ryck och undrade vart han var. Panikångestattackerna som avlöste varandra, rullade in i vågor och tog över en kropp som vägrade acceptera att barnet den burit, längtat efter, fött och älskat, älskar, hade dött och nu är borta för alltid.

Andra drömmer om att hoppa bungyjump, resa jorden runt, åka till rymden, bestiga berg, bli rika, gifta sig, köpa hus, köra en fin bil. Jag drömmer om att få se mitt första barn levande igen, att få hålla om honom och se honom växa upp. En dröm som aldrig kommer att slå in. En dröm om det omöjliga. Jag önskar så att jag inte visste hur det känns.

Winston älskling. Hur har du det i himlen? Är det där du är? Minns du mig? Saknar du mig? Jag önskar att du aldrig lämnat oss. Kan du inte bara komma tillbaka? Mitt älskade barn. Varför är du död?? Finns det några svar? Kommer vi att ses igen? Jag saknar dig och längtar efter dig. Älskling Winston. Mitt älskade barn.