Hejdå Saaben

Vi hade planerat en fin påskafton. Så fin som det bara skulle gå att få den med tanke på att vår lille inte är med oss och att jag inte är ett skit intresserad av påsk eller några andra högtider heller för den delen. Hur som helst så gjorde vi Janson igår och kokade ägg. Gick och la oss i tid för att komma upp. Vi käkade frukost imorse och skulle sen åka iväg till Winston så att även han kunde få lite påskfint hos sig. När vi kommer ut till bilen ser vi att någon jävel krossat en ruta på bilen. På bara vår bil som stod på vår egen parkering som vi faktiskt betalar för. Tack så jävla mycket för den.

Och jag reagerade på ett sätt som jag inte trodde då jag egentligen inte bryr mig så mycket om materiella ting. Jag började gråta. Rakt upp och ner. Jag grät för att det kändes så typiskt att det skulle hända oss. Både stora och små saker tycks gå emot oss. Så typiskt att vi ska byta bil om en månad ungefär men nu måste vi byta direkt eller vara utan bil och jag hatar att någon annan tog sig rättigheten att bestämma det. Jag grät för att vi inte kunde åka till Winston som vi planerat idag och att någon annan skulle bestämma att jag inte fick fira påsk med honom exakt när jag ville. Och för att när Daniel nu tog bilen för att ställa den på ett säkrare ställe (eftersom att den inte har någon ruta) så var det sista gången jag såg den bilen. Bilen där min och Daniels historia började, dagen efter att vi träffats på Stadt, han gav mig en puss och sa: Jag ringer dig! (and so he did!). Bilen som lärde mig att det går att köra bil utan back och att det är skitkul att köra bil med turbo (även om det är fjortisvarning). Bilen där vattnet gick och förlossningen startade och bilen som vi tog hem Winston i. Han älskade att åka den bilen. Den bilen har sett mycket och nu har vi sett det sista av den.