Jag gör vfu nu. För oss som är invigda i lärarutbildning så betyder det praktik och min sker i en förskoleklass en liten bit utanför stan vi bor i. När Winston lämnade oss hade jag gjort tre veckor av fem och oavsett katastrof som skoningslöst drabbar studenten så vägrar högskolan bjuda på två veckor. Inte ens en dag skulle de kunna bortse från. Och jag snubblade ju på målsnöret vad gällde min utbildning, det var bara ett ex-arbete kvar och en ynka kurs. Så jag tog mig samman nu och gör i alla fall hälften. Mest för att jag är halv nu. Fungerar bara halvt. Ex-arbetet har jag gett upp, jag insåg mina begränsningar och att man inte alltid får den hjälp man blir lovad. Jag skyller inte på någon annan, bara jävla döden dock. Hur som helst.. Hälften av arbetet är gjort och jag gör klart det nästa maj, kombar mammaledighet och studier. Well, det var vfun jag började skriva om. Den hör ju till en kurs som jag känner att jag vill få ur världen så jag har i två dagar nu, några timmar om dagen, lämnat hemmets, tystnadens och ensamhetens trygga vrå för umgänge med ett gäng 6-7 åringar. Åtta arbetsdagar kvar.
Första dagen där var som att gå tillbaka i tiden till den dagen då jag blev ett barn fattigare. Ett minus som aldrig kommer att bli plus. Lärarna och min handledare är guld värda och hade tålamod med alla mina tårar. Jag gick förbi gympasalen där jag befann mig när han dog. Matsalen där jag satt när telefonsamtalet kom. Och när jag kom till telefonen där jag fick beskedet att något var allvarligt fel med min lille pojke, så bröt jag ihop och grät i min handledares famn likt ett barn. Andra dagen gick bättre, barnen var glada att jag var tillbaka och innan de listade ut och vågade fråga så var det undrande blickar på min stora mage och de undrade varför jag blivit så tjock. De vet inget om Winston eller varför jag varit borta så länge. Det har gått bra, tills en rast då jag satt och spelade spel med en flicka. Så kom frågan. Den jag fruktat för att jag inte vet hur jag ska svara.
Har du några barn?
Jag trodde jag skulle ramla av stolen och mitt inre svarade instinktivt; JA!! Winston, min älskade pojke Winston har jag!
Men jag pekade på magen och sa; Ja, ett här vet du ju.
Envisa barnet fortsatte; Ja men har du några barn hemma??
Här blir jag illa till mods och tänker igenom hur eventuella svar uppfattas. Hur sanningen om att mitt barn dött, att barn dör, låter i hennes öron. Skull jag ljuga, bjuda in henne i min värld där Winston fortfarande finns och är 11 månader nu? Så jag gjorde det jag tänkt att jag aldrig någonsin skulle kunna göra. Jag ljög och sa; Nej, jag har inga barn.
Detta accepterade hon och bytte samtalsämne till vart jag skulle sitta på lunchen, som barn gör.
Men av de orden jag just sagt så hade mitt hjärta lämnats i tusen bitar. Den lögnen kändes som att förneka den absolut viktigaste personen i mitt liv, mitt barn. Jag har ju barn! Två stycken faktiskt. De orden har lämnat en klump i halsen av vemod. Det kändes som om jag liksom gav bort en bit av mig själv som inte går att få tillbaka. Och om Winston finns runt mig, i mig, och vet vad jag tänker och känner så hoppas jag så innerligt att han känner och vet att han ÄR mitt barn och att han ALLTID räknas. Alltid.
Första dagen där var som att gå tillbaka i tiden till den dagen då jag blev ett barn fattigare. Ett minus som aldrig kommer att bli plus. Lärarna och min handledare är guld värda och hade tålamod med alla mina tårar. Jag gick förbi gympasalen där jag befann mig när han dog. Matsalen där jag satt när telefonsamtalet kom. Och när jag kom till telefonen där jag fick beskedet att något var allvarligt fel med min lille pojke, så bröt jag ihop och grät i min handledares famn likt ett barn. Andra dagen gick bättre, barnen var glada att jag var tillbaka och innan de listade ut och vågade fråga så var det undrande blickar på min stora mage och de undrade varför jag blivit så tjock. De vet inget om Winston eller varför jag varit borta så länge. Det har gått bra, tills en rast då jag satt och spelade spel med en flicka. Så kom frågan. Den jag fruktat för att jag inte vet hur jag ska svara.
Har du några barn?
Jag trodde jag skulle ramla av stolen och mitt inre svarade instinktivt; JA!! Winston, min älskade pojke Winston har jag!
Men jag pekade på magen och sa; Ja, ett här vet du ju.
Envisa barnet fortsatte; Ja men har du några barn hemma??
Här blir jag illa till mods och tänker igenom hur eventuella svar uppfattas. Hur sanningen om att mitt barn dött, att barn dör, låter i hennes öron. Skull jag ljuga, bjuda in henne i min värld där Winston fortfarande finns och är 11 månader nu? Så jag gjorde det jag tänkt att jag aldrig någonsin skulle kunna göra. Jag ljög och sa; Nej, jag har inga barn.
Detta accepterade hon och bytte samtalsämne till vart jag skulle sitta på lunchen, som barn gör.
Men av de orden jag just sagt så hade mitt hjärta lämnats i tusen bitar. Den lögnen kändes som att förneka den absolut viktigaste personen i mitt liv, mitt barn. Jag har ju barn! Två stycken faktiskt. De orden har lämnat en klump i halsen av vemod. Det kändes som om jag liksom gav bort en bit av mig själv som inte går att få tillbaka. Och om Winston finns runt mig, i mig, och vet vad jag tänker och känner så hoppas jag så innerligt att han känner och vet att han ÄR mitt barn och att han ALLTID räknas. Alltid.
2 kommentarer:
Förstår att det var svårt coh direkt blir jag irriterad på din handledare att ingen har berättat för barnen vad du blivit drabbad av. Det är ett dilemma förstår jag eftersom du inte kommer vara där så länge men jag tycker att du ska prata med din handledare om detta för tror du att du klarar av att ljuga nästa gång...
Lögnen kom ju säkert av att du ville skydda både dig och barnet för fler frågor och det mår du inte bra av. Hoppas att ni hittar en bra lösning så att du slipper hamna i samma situation igen.
Kram
Vet inte vad jag ska säga mer än att jag vill ge dig en stor kram... Den hjälper väl föga, men du och Winston har berört mig så djupt, trots att du och jag inte känner varandra. Winston var ett mycket vackert barn, och från det lilla jag läst av/om dig så verkar hans mamma vara vacker hon också. Så, kramar i massor till dig, Winston, hans pappa och lillasyster.
Skicka en kommentar