Idag kan inget trösta. Sparkandet i magen flyter på bra och vittnar om en framtid utan Winston. Det blir en rörelse inifrån mot tiden med henne och utan honom. Jag är rädd för den dagen jag ser på henne och känner tacksamhet. Kommer det då vara en bra sak att Winston inte fick finnas längre? Nej, nej, NEJ! Nu vrider det sig i hjärtat för att jag ens skrev orden. Det kommer ALDRIG att vara en bra sak att han inte fick finnas. Han skulle fått finnas, han skulle leva. Det finns ingen mening med att han dog, ingen alls. Det var inte meningen att han skulle dö. Barn ska inte dö. Han behövde få finnas för sin egen skull. För vår skull. Jag behöver ju honom. Just nu mer än vad jag behöver henne. Just nu bara honom och i framtiden båda två.
Idag kan inget trösta. Jag orkar inget. Önskar att jag fick lägga mig ner och krypa ur mitt eget skin, ta en paus. Men det går inte. Det bara maler på, gnager och värker. Det hände oss och enda sättet att slippa det vore ju att sluta leva med det. Och slutar jag leva med det så slutar allt, även hon. Faan det gör så ont. Så förbannat jävla ont. Den kväver mig långsamt inifrån, verkligheten som kommer utifrån där döden är så omöjlig att ignorera.
När jag tänker på Winston, mitt älskade barn, mitt kött och blod, så kan jag inbegripa ett så brett spektrum av känslor. Kärlek, lycka, tacksamhet, glädje, längtan, hat, ilska, besvikelse, förtvivlan, saknad, sorg. Behov. Jag behöver honom. En dag i raden med abstinens då inget kan trösta, förutom att få hålla i honom. Se honom, veta att han har det bra. Det är det viktigaste, att han har det bra. Om jag bara kunde få veta att han har det bra. Saknar han mig? Är han ledsen? Minns han oss?? Finns han någon annanstans? Varför kunde han då inte lika gärna få finnas här?? Varför? Jag kommer aldrig att få hålla honom, aldrig veta att han har det bra. Aldrig bli tröstad. Inatt låg vi bredvid varandra, jag och Daniel. Som alltid. Hans hand på min mage och vi följde rörelsemönstren från vårt andra barn och fällde tårar av saknad av vårt första barn. Vi pratade om honom. Hans ögon. Hans leende. Hans sätt. Vårt förflutna. Vår kärlek. Och den jävla smärtan. Han skulle ju bli stor. Och så pratade vi om henne. Om vår framtid. Blir hon stor?
Vi vill ha dem båda två. Vi vill att båda ska få vara vår framtid. Winston kommer alltid att vara med oss, han är vår framtid. Men bara i hjärta och minne. Och det räcker inte. Det räcker faktiskt inte när det kommer till ens egna barn! Vi vill ha dem båda. Han och hon, syskon som inte kommer att få växa upp ihop. Och aldrig förr har det väl varit så sant: Man kunde inte få allt.
Igår fick vi veta att den 10 maj ska vi till sjukhuset igen för att få veta svaret från obduktionen. Det spelar ju dock ingen roll vad som står. Han blir inte mindre död för det och det ger inget svar på "varför just han?".
Idag kan inget trösta. Jag orkar inget. Önskar att jag fick lägga mig ner och krypa ur mitt eget skin, ta en paus. Men det går inte. Det bara maler på, gnager och värker. Det hände oss och enda sättet att slippa det vore ju att sluta leva med det. Och slutar jag leva med det så slutar allt, även hon. Faan det gör så ont. Så förbannat jävla ont. Den kväver mig långsamt inifrån, verkligheten som kommer utifrån där döden är så omöjlig att ignorera.
När jag tänker på Winston, mitt älskade barn, mitt kött och blod, så kan jag inbegripa ett så brett spektrum av känslor. Kärlek, lycka, tacksamhet, glädje, längtan, hat, ilska, besvikelse, förtvivlan, saknad, sorg. Behov. Jag behöver honom. En dag i raden med abstinens då inget kan trösta, förutom att få hålla i honom. Se honom, veta att han har det bra. Det är det viktigaste, att han har det bra. Om jag bara kunde få veta att han har det bra. Saknar han mig? Är han ledsen? Minns han oss?? Finns han någon annanstans? Varför kunde han då inte lika gärna få finnas här?? Varför? Jag kommer aldrig att få hålla honom, aldrig veta att han har det bra. Aldrig bli tröstad. Inatt låg vi bredvid varandra, jag och Daniel. Som alltid. Hans hand på min mage och vi följde rörelsemönstren från vårt andra barn och fällde tårar av saknad av vårt första barn. Vi pratade om honom. Hans ögon. Hans leende. Hans sätt. Vårt förflutna. Vår kärlek. Och den jävla smärtan. Han skulle ju bli stor. Och så pratade vi om henne. Om vår framtid. Blir hon stor?
Vi vill ha dem båda två. Vi vill att båda ska få vara vår framtid. Winston kommer alltid att vara med oss, han är vår framtid. Men bara i hjärta och minne. Och det räcker inte. Det räcker faktiskt inte när det kommer till ens egna barn! Vi vill ha dem båda. Han och hon, syskon som inte kommer att få växa upp ihop. Och aldrig förr har det väl varit så sant: Man kunde inte få allt.
Igår fick vi veta att den 10 maj ska vi till sjukhuset igen för att få veta svaret från obduktionen. Det spelar ju dock ingen roll vad som står. Han blir inte mindre död för det och det ger inget svar på "varför just han?".
1 kommentar:
Finaste du! Jag känner så väl igen mig i orden du skriver. Hur kan man glädjas över det nya när det är så tätt sammankopplat med förlusten av våra barn. Det här är nog ett av de ämnen som jag och kuratorn diskuterar flitigast. HUR kan jag hantera glädjen och tacksamheten över lillebror, när han inte skulle funnits om inte Lilly dött. Det är en balansgång utan dess like. FÅR man? KAN man vara glad? Och så det ständiga dåliga samvetet gentemot dem båda - är jag tillräckligt ledsen/tillräckligt glad? Den sista tiden har jag bestämt mig för att inte se lillebror som ett resultat av Lillys död. Jag leker med tanken att han skulle kommit till oss, vare sig Lilly fått leva eller dö. Att jag blivit gravid igen så tätt inpå är ingen omöjlighet. Tanken gör inte saknaden och längtan efter Lilly mindre, men den gör att glädjen över lillebror känns mindre skuldfylld.
Många kramar!
Skicka en kommentar