När Daniel slutat jobbet igår åkte vi till Winston som alltid på fredagarna. Vi flyttade om lite bland alla grejer han har hos sig, stenar med kärleksfull text på och nallar som aldrig kommer att bli lekta med. Han har en liten bil hos sig, en ängel, vackra blommor och en fin färgglad lyckta för ljus köpt på Indiska för många herrans år sen. I ett annat liv. Sen satt vi där en lång stund och vattnade gräset med våra tårar. Smekte med fingrarna över hans namn, graverat i guld på gravstenen, som om man fick röra vid honom lite grann. Det ger en viss ro, att bara sitta där. Han ligger vackert där, även om han såklart hade haft det vackrare hemma hos oss, levande. En fågel flög förbi och började sjunga högljutt. I vårt desperata försök att se tecken från Winston så sa vi att det var han. Så vi satt en stund till, lyssnade, såg, kände, saknade.
Vi älskar honom så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar