Tid

Det känns i kroppen att den 16:e närmar sig. Två dagar kvar. Två dagar tills det blir ett halvår sen min pojke dog. Ett halvår. Betyder det något? Tiden som gått... Det blir en diffus smärta som börjar inifrån hjärtat och pumpar ut svart sorg i hela kroppen. Ont. Och rörelserna känns sega. Att tiden läker alla sår var en nödens lögn för jag vet ju nu att det blev värre med tiden. Mycket värre. I början var sorgen mer direkt. Vi visste vad vi var tvungna att ge den. Det vill säga allt, vi gav sorgen allt. Den fanns överallt och vardagen hade inte en chans. Nu, när tiden blandat sig i, har sorgen blivit en mästare på att gömma sig bakom hörn. I maskopi med tomheten och saknaden. De gömmer sig i datum, i känslor, i dofter, bråkar med minnen och sätter stop för relationer. Tiden som skulle vara något bra blev något dåligt istället och har blivit ett riktigt mördarlag tillsammans med sorgen, saknaden, tystnaden och ensamheten.

Ett halvår sen. Drömde jag? Drömde jag bara att jag bar ett barn. Ett livligt litet barn i min livmoder. Var det en dröm att han föddes med det finaste av lockigt hår och svarta små ögon? Var hans leende bara den vackraste av drömmar, den finaste av inbillning? Var hans död bara det fruktansvärda mardrömslika slutet på min underbara dröm som var Winston? Är det därför som så få pratar om honom nu, ett halvår senare när drömmen är långt borta och bara ett bleknat minne för andra?

Nej, det kan inte ha varit en dröm. Hans doft finns kvar. Jag har fortfarande känslan av att hålla honom. I mitt hjärta växer han och har precis börjat ta stapplande steg. Han är här men ändå inte. Jag älskar fortfarande honom mest av allt. Det gör för ont för att kunna varit bara en dröm. Det syns i mina ögon, de är inte som förut. De är mörkare nu. Tomma och orkeslösa. Och gamla. Jag blev äldre av att hålla mitt döda barn i min famn. Jag blev äldre av att se min älskade hålla i sin älskade son, äldre av att se honom gråta över vår förstfödde och vårt öde. Äldre av att ordna ett barns begravning, mitt barns begravning. Äldre av att ta farväl en sista gång. Jag blir äldre varje gång jag går över kyrkogården till honom. Äldre av att le trots att jag inte menar det och av att dölja mitt stormande kaos. Jag blir äldre av att vara en tvåbarnsmamma med ett barn i hjärtat, osynligt för andra och ett barn i magen som inte ger annat än oro. Oro för vem döden tar härnäst. Jag blir äldre av att ha livet på paus och känslan av att det aldrig kommer starta igen, för hur skulle det kunna göra det när en alltid fattas. Jag blev äldre av livet och inte med tiden. Och med åldern och alla krossade drömmar kom tröttheten.