Ett ögonblicks skillnad

Igår var det ett halvår sen på dagen sen jag såg Winston levande för sista gången. Igår var dagen för 6 månader sen då mitt liv tog en ny vändning på ett ögonblick. Idag är det ett halvår sen vi gick milen till gravkapellet för att ta farväl, hålla om honom en sista gång. Jag minns hur det ekade av mina steg i korridoren. Jag minns hur Daniels hand kändes i min och allas ansiktsuttryck. Våra närmaste vänner som vi fått tag i, jag var tvungen att ha dem där så att alla skulle se att... Nej, jag vet inte vad jag ville att de skulle se. Jag minns hur min mamma höll mig hårt och skakade av panik för att hennes dotter nu skulle gå igenom det värsta en mamma kan tvingas till, att ta farväl av sitt barn. Jag minns panikångestattacken som rullade över mig likt en ångvält och tvingade mig att stanna och sluta gå mot den kalla jävla verkligheten, döden. Min kropp vibrerar fortfarande av dess efterskalv. Sen kom vi fram. Winston fanns i ett rum med två tända ljus. Han låg i en korg med sin kanin, elefant och sina nappar bredvid sig. Han hade på sig sina randiga byxor, sin randiga body med Stinky på och sin randiga mössa så att han inte skulle frysa. Gröna små strumpor. Han vilade på sin gröna kudde med flodhästar på och hade sin snuttefilt med lejon på svept kring sig. Vi tog upp honom och satte oss i soffan med honom. Minns att jag betraktade hans ansikte och konstaterade att han såg ut som vanligt, som om han bara sov, mitt otroligt vackra barn. Vi drog upp speldosan, nynnade med till "Nu i ro slumra in, lilla älsklingen min", vaggade till sömn som vanligt. Och det gick inte att begripa att han aldrig skulle vakna igen. Sen sa vi "Sov gott Winston, vi älskar dig, vänta på oss för vi ses snart igen". Vi for sen hem, till att för alltid tvingas vara ett barn fattiga.

Lilla lutande rosenknopp
Vill du ej vakna?
Vet du ej att solen gott opp
och alla småblommor dej sakna
Solen brände hett igår
Inatt föll regnet i strömmar
Aldrig mer solen förmår
Att väcka dej ur dina drömmar