Idag skulle W blivit 9 månader gammal

Istället kommer han alltid att vara 4 mån. Han har varit död i 5 mån i förrgår. Först låg han i min livmoder i förväntansfulla 279 dagar. Sen levde han i 120 underbara lyckliga dagar. Nu har han varit död i 153 fruktansvärda dagar. Och kommer att vara det för alltid. Att skriva att mitt barn är dött och inte lever kommer jag aldrig att vänja mig vid, oavsett hur långt mitt för alltid blir. Hur orkar man då? Hur orkar man när det aldrig kommer att bli bra igen? När oavsett hur många barn jag än får så kommer mitt första alltid att fattas och vi blir aldrig en hel familj? Hur orkar man när det värker i hjärtat och kroppen skriker efter barnet som dog?

Det gör man inte. Men det går lite lite lite lättare när man kommer till kyrkogården för att tända ett ljus och där finns redan ett. När man får ett sms om att W saknas i en annan familj och inte bara inom våra fyra väggar. Utan min bestis hade jag gett upp. Önskar att jag kunde göra mer för henne tillbaka.