torsdag, februari 25, 2010

Hyresgästerna

I min kropp bor det många. Gäster som stannar och blir boende. Boende som flyttar utan att meddela mig och ingen som betalar hyra. Hyran står jag för.

I mitt huvud bor jag, mig, min och mitt. Ganska nyss flyttade Döden och Sorgen in. Jag försökte att protestera, säga att de inte var välkomna men de bara skrattade och sa att det inte var mitt beslut att ta. Jag försökte säga att vi har fullt, inga lediga lägenheter men de kontrade och sa att de ingen lägenhet behöver, de kunde bo i alla väggar. I alla golv. Bli allas luft. När Mitt Gamla Jag fick höra att Döden och Sorgen kommit till huset så flyttade hon. Hon tog med sig sina husdjur Hopp och Naivitet. In i hennes gamla lägenhet flyttade Mitt Nya Jag. Hon hade med sig sina husdjur Hopplöshet och Osäkerhet. Granne med Mitt Nya Jag bor Spökena. En stor familj. Lust, Glädjen och Kärleken är sambos, de bor i en liten studentlya utan kök. Bredvid dem bor Hat, Ilska, Frustration och Irritation. Det brukar uppstå fruktansvärda grannfejder mellan dem och Glädjen och Kärleken. I mitt huvud bor också Värk. Och Stress. Jag har ett tvillingpar som hyr en lägenhet också, de heter Svartsjuka och Avundsjuka. De är ett ganska otrevligt syskonpar. Mittemot dem dom Skam och Skuld. Sen har vi Frågorna, en familj där Varför har huvudrollen. Och så har vi förstås Förtvivlan, Uppgivenhet, Oföretagsamhet, Brist, Rösterna, Obehag, Tårarna, Kylan och alla små Minnen.

I mitt hjärta bor mitt Första Barn. Mitt Gamla Jag bor nu tillsammans med honom och de tar hand om varandra. Glädjen och Kärleken brukar hälsa på dem. De leker, blåser mitt Första Barn på magen, sjunger visor och vaggar honom till sömns. Det är dock inte alltid bra för Döden och Sorgen kommer ofta på besök för att visa vilka det är som bestämmer.

Saknad och Trötthet bor i hela min kropp. De har sin hembas i hjärtat och har strategiskt placerat ut arméer i hela kroppen.

I min livmoder bor sen 17 veckor tillbaka mitt Andra Barn.

Hyran jag betalar är tyngden i mina steg.


1 kommentar:

Jenny sa...

Mycket vackert och fint skrivet.
Känner med dig.

/JC