tisdag, mars 30, 2010

Ett pyttelitet steg för människan, ett enormt kliv för mig

I ett försök att göra färdigt något som jag startade för länge länge sen så var jag igår på högskolan och hade redovisning hela dagen för att bli av med en kurs. Det var första gången, i livet efter W, jag var där utan Sambo att hålla i handen och första gången jag var där och förväntades vara Mitt Gamla Jag och prestera lika bra som hon.

Jag hade ångest. Motade bort gråtattacker och kände mig så jävla liten och vilsekommen för korridorerna såg inte ut som jag mindes dem. Inget var som jag mindes det. Vilket inte var så konstigt för Mitt Nya Jag har ju aldrig varit där förut. Men jag höll god min. Gjorde ett halvdant försök att få ur mig det jag skulle och det som krävdes. Fick ett godkänt och åkte hem. *Bockar av på listan*.

Igår regnande det hela dagen och var skitkallt, bara för att jag var ute. Idag är det strålande solsken, fåglarna kvittrar och det är hyfsat varmt, bara för att jag får vara inne hela dagen. Nä, jag tror väl inte att självaste vädret går emot mig bara för att jävlas.. Men ibland känns det bara så typiskt.

2 kommentarer:

Hanna sa...

Starkt av dig! Skönt att få bocka av, samtidigt som att du borde få slippa..

Jen sa...

Tack Hanna och massa tack för hjälpen! Sara och Marie ska ju också ha tack såklart!