När Winston bara var ett litet frö i min livmoder brukade jag förlusta mig i att skriva pluttinuttiga inlägg om alla kontroller och dylikt vi var på och hur skönt och tryggt det kändes efteråt. Då bodde jag i en värld där barn inte dör. Då trodde jag att efter graviditetsvecka 12 så har missfallsrisken minskat så drastiskt och sent missfall "är sånt som händer andra". Sen tänkte jag att så länge man känner att bebisen rör sig i magen så är det väl lugnt. Och efter v 25 någon gång, när den kan överleva utanför magen så är saken biff. När barnet väl klarat sig igenom förlossningen och överlevt första månaden så är framtiden som lycklig förälder säkert rodd i hamn.
Nej, det trodde jag väl egentligen inte. Men jag trodde aldrig att jag skulle vara tvungen att för resten av livet vara undantagsfallet. Den som inte kan tänka "det händer inte oss". Den som istället tänker "det händer inte andra, det händer oss". Bo i en värld där jag från första parkett sett att barn visst dör. Ibland helt utan anledning.
Därför så blir det extremt svårt för mig att ta till mig någonting som nu händer i min livmoder. Jag tar inga kort på magen. Speglar mig knappt för jag vill inte se magen som växer. Jag pratar inte med den. Jag har inte köpt ett enda klädesplagg trots att halva tiden snart gått. Bryr mig knappt om hur stort fostret är nu. Gråter jag på ultraljud så är det av ångest för att det inte är Winston och inte av glädje för att den ser ut att ha söta fötter. Jag tillåter inte mig själv att längta efter den. Jag pustar aldrig ut för jag lever med förutsättningen att den förr eller senare kommer att dö. Som 100% av mina barn hittills gjort. MEN så idag smög det sig på. Jag hade varit hos min psykolog, som vanligt en gång i veckan, och tog svängen förbi hos min barnmorska för ovanlighetens skull. Hoppade upp på britsen och så skulle hon lyssna på hjärtat. Hon hittade det och så blev hon så glad, stod och lyssnade länge länge och räknade slagen till 152 slag/min och bubblade på om att "guuud så härligt att höra och har du ingen mobil så du kan spela in ljudet?". Det var då det kom över mina läppar; leendet. Inte för att min bm var så gullig och glad. Utan för att jag lyssnade på de små starka hjärtslagen som i just den sekunden var förenat med liv. Liv och inte död. Så jag bara log.
Senare åkte vi iväg till stenhuggeriet och beställde en gravsten till Winston. Ytterligheternas ytterligheter, först livet och sen döden.
Nej, det trodde jag väl egentligen inte. Men jag trodde aldrig att jag skulle vara tvungen att för resten av livet vara undantagsfallet. Den som inte kan tänka "det händer inte oss". Den som istället tänker "det händer inte andra, det händer oss". Bo i en värld där jag från första parkett sett att barn visst dör. Ibland helt utan anledning.
Därför så blir det extremt svårt för mig att ta till mig någonting som nu händer i min livmoder. Jag tar inga kort på magen. Speglar mig knappt för jag vill inte se magen som växer. Jag pratar inte med den. Jag har inte köpt ett enda klädesplagg trots att halva tiden snart gått. Bryr mig knappt om hur stort fostret är nu. Gråter jag på ultraljud så är det av ångest för att det inte är Winston och inte av glädje för att den ser ut att ha söta fötter. Jag tillåter inte mig själv att längta efter den. Jag pustar aldrig ut för jag lever med förutsättningen att den förr eller senare kommer att dö. Som 100% av mina barn hittills gjort. MEN så idag smög det sig på. Jag hade varit hos min psykolog, som vanligt en gång i veckan, och tog svängen förbi hos min barnmorska för ovanlighetens skull. Hoppade upp på britsen och så skulle hon lyssna på hjärtat. Hon hittade det och så blev hon så glad, stod och lyssnade länge länge och räknade slagen till 152 slag/min och bubblade på om att "guuud så härligt att höra och har du ingen mobil så du kan spela in ljudet?". Det var då det kom över mina läppar; leendet. Inte för att min bm var så gullig och glad. Utan för att jag lyssnade på de små starka hjärtslagen som i just den sekunden var förenat med liv. Liv och inte död. Så jag bara log.
Senare åkte vi iväg till stenhuggeriet och beställde en gravsten till Winston. Ytterligheternas ytterligheter, först livet och sen döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar