Tidsfördriv...

Hur många poäng lyckas du skrapa ihop? För att ha haft dator i princip hela livet och gått en medieutbildning är jag förvånansvärt (och nästan pinsamt) kass på att hitta tangenterna i tid. Jag kommer till level 4 och 700-nått poäng. Välj din nivå, tryck på play och kör.

Det beror på

Jag fann ett litet citat, på någon blogg jag ramlade in på;

"
When people you know become people you knew
-Seeing people change
isn't what hurts.
What hurts is remembering
who they used to be.

"

Och jag funderade ännu ett varv på det här med att förlora. Att förlora ett barn har gjort att jag förlorat i princip hela mig och allt det jag trodde mig veta. Allt jag var säker på att jag visste. Hela mitt varande vacklade till och det som inte satt fast ordentligt trillade av. De som inte höll i, höll om, höll ut, de trillade av. Undrar om det är många som saknar mig nu men som inte kan lära känna mig nu. Sorgen står i vägen. Nu med ett annat perspektiv men med samma utgångspunkt ser jag lite klarare. Jag förlorade inte bara mig, jag förlorade många andra på köpet. En del vänskaper gick upp i rök. Andra visade sig betyda mer än de först gav sken av.

Det visade sig alltså, när det väl kom till kritan, att relationer var och är något relativt.

Jag är trött

Får sova i snitt 4-5 h per natt. Har en massa mardrömmar, värk, ångest, oro och är rädd. Och sorgtyngd. Det sliter i själen och känns i kroppen, illamående och noll matlust. Gråter mest hela tiden och känner att jag inte orkar mer. Och dagarna går så långsamt.

Lätt

45 minuter dit. Mötet på NÄL, neonatalavdelningen med barnläkare Johan tog ca 13 minuter. 45 mintuer hem. Och det var det enda som behövdes för att jag och D skulle andas ut lite grann, känna att man hör och ser oss som föräldrar som varit med om det allra värsta och som alltid räknar med det värsta. Vi kommer inte behöva kämpa så förbannat. Inte med detta i alla fall.

På vårt sjukhus i vår stad, med "vår" läkare har vi fått höra att det Winston dog av, det ska vi inte ens tänka så mycket på, inte oroa oss över, för risken att det ska hända igen är lika med noll. På vår desperata vädjan att trots den låga risken ändå kolla upp allt som kan kollas upp fick vi höra; "Njaaa man kan ju kolla, om det verkligen skulle vara nödvändigt. Men det är en stor och dyr undersökning (magnetröntgen) som kräver att man söver barnet och det är ju hemskt farligt och obehagligt. Och sen om man hittar samma skada så kan man ändå inte göra något åt det. Så frågan är ju om man verkligen vill veta?"

Om man verkligen vill veta? Om man verkligen vill veta???!! Klart som faan att man vill veta. Man vill veta om man en dag kommer att vakna upp bredvid sitt livlösa barn eller om man riskerar att få ett samtal från akuten. Man vill veta för att vara säker på att man inget mer kunde gjort, man vill veta att man utnyttjade varje dag till max och fyllde dem med kärlek, bara kärlek. Man vill veta.

Nu, på ett annat sjukhus än det i vår stad, med en annan läkare, så kommer vi att få veta. Risken är enligt dem också lika med noll och de räknar med att hon är frisk men nu fick vi höra; "För er skull kollar vi vad som helst. Det kostar ingenting och är små undersökningar för att ni ska kunna känna er lugna. En ultraljudsundersökning av bebisens hjärna innan ni lämnar BB är det minsta vi kan erbjuda. En magnetröntgen gör vi mer än gärna om ni vill. Bebisen sövs inte och det är en undersökning som inte tar lång tid. Det kostar sjukhuset inget och det är undersökningar vi gör hela tiden. Om ni känner att ni behöver det så ska ni få det. Ni behöver få veta."

Tack underbara doktor Johan!

Innan

vi åker mot NÄL har jag ju såklart inget att göra. Jag väntar ju bara, på stort och smått. Så jag har nu börjat packa och tänker att vi får stå ut med lite kartonger ett tag. Om 19 dagar får vi nycklarna till nya lägenheten och jag har ju lovat mig själv att denna flytt kommer att bli organiserad, lugn och harmonisk. En förlossning mitt i allt ihop kräver ju att logistiken fungerar in i minsta detalj. Så nu börjar jag rensa och packa och sånt vi inte använder. Redan har jag flera kassar med kläder och böcker som ska skänkas till välgörenhet. Mer lär det väl bli och tippen får sig också en rejäl påfyllning. Otroligt vad man samlar på sig skit när man haft 31 respektive 24 år på sig.

Jo

Vi överlevde Winstons första födelsedag, trots det fruktansvärt ofattbara att han inte gjorde det. Dagen tillbringades för min del tillsammans med min bestis när D var på jobbet och den gjordes därför uthärdlig. Vi åkte till honom på förmiddagen med nalle, blommor, ljus, ballonger, en flagga och lite frukost. Vi satt där i några timmar. Jag och D åkte sen tillbaka på kvällen för att han skulle få gratulera sin son. Det hade då varit anhöriga där och Winston hade fått massor med fina blommor och små presenter vilket kändes fint. Vi var hos honom en bra stund där på kvällen och bara höll om varandra, saknade honom, tänkte på hur det hade kunnat vara. Nu är det som det är dock. Men jag kommer aldrig att vänja mig vid att höra D's gråt. Och han kommer antagligen aldrig att vänja sig vid att se mina tårar. Vi kommer aldrig att vänja oss vid att vårt första barn inte lever. Det gör för ont. Vi åt i alla fall bakelse på kvällen. För Winston.


Idag då: Strålande sol och vi ska snart tillbringa två timmar i en kokhet Fiesta utan AC. Idag ska jag och D till NÄL och träffa en barnläkare. De har läst Winstons journaler samt obduktionsrapport och tycker således att det, enbart för vår skull, kan ligga något i att lägga upp en plan för det kommande barnet. Jag är nervös och orolig. Egentligen är det väl inget att vara orolig över, men det har blivit en del av mitt nya, mindre behagliga, state of mind.

Grattis på 1årsdagen hjärtat mitt!

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Andra graviditeten man genomgår

Är normalt sett inte lika spännande och inte alls lika stort mirakel som första. Detta kan jag skriva under på. Jag följer inte direkt barnets utveckling på en mängd faktasidor som jag gjorde förra gången. Jag tar inte kort på magen för jag märker ju att den växer ändå. Jag har inte lika mycket ångest över att min kropp förändras, jag vet att ångesten är lönlös. Jag för inte dagbok över vad jag är/inte är sugen på och jag läser inte sida upp och sida ned om förlossning. Jag har inte heller så stor panik över att allt inte är fixat och klart tills bebisen föds. Jag vet ju nu att det enda som egentligen behövs är lite kläder, blöjor, mat i någon form och massor, massor, massor med kärlek och närhet från mamma och pappa. Och en napp (livsviktigt!). Allt det andra kan fixas i efterhand och löser sig alltid. Med allt detta i avseende så är jag en helt vanlig mamma som genomgår sin andra graviditet. Jag har även helt vanliga funderingar som blivande tvåbarnsmammor har; Kommer jag att kunna älska nästa barn lika mycket? Hur ska jag kunna känna att tiden räcker till för båda barnen? Räcker jag till? Jag har dåligt samvete gentemot mitt första barn som kommer att vara tvungen att dela oss med någon annan. (Detta låter kanske osannolikt men Winston tar och får, trots att han inte lever, hur mycket tid och känslomässig uppmärksamhet från mig som helst. Det är mer tidskrävande än man tror att vara änglaförälder).

Och jag har helt vanliga tankar och funderingar som en änglaförälder har, betydligt mörkare än vanliga föräldrars. Det är ett av de pris man får betala och vi som förlorat lever ett dyrt liv. Jag finner ingen ro i graviditeten. Jag tror att varje spark var den sista. Jag törs inte köpa något med rädsla för att då straffas för min naivitet. Jag tvivlar på hur jag ska kunna tycka om och älska någon annan än Winston och än mindre den som kom till för att han inte fick leva längre. De första månaderna önskade jag hett att det skulle bli en pojke som vi kunde döpa till Winston och sen flytta långt, långt härifrån och låtsas som om vi aldrig förlorat den riktiga Winston. En desperat plan för att göra verkligheten mer overklig om vi liksom inte låtsades om den. Nu önskar jag bara det i allra största hemlighet några sekunder lite då och då men vet ju att det inte går, det funkar inte så och skulle inte vara rätt. Den största funderingen av alla; Hur länge ska vi få behålla detta barnet?

Och mitt i allt detta växer ett barn. En liten flicka (tills motsatsen är bevisad). Nu är jag och hon tillsammans i graviditetsvecka 33 som innebär:

Kroppen: Trots att magen är stor är det bra att försöka hålla i gång musklerna så gott det går. Promenader, simning och yoga för gravida brukar kännas bra. Vissa kan inte vara aktiva på grund av olika besvär – för att inte gå upp för mycket i vikt kan man kompensera bristen på motion med att inte äta mer än vanligt. Graviditeten gör att du behöver ungefär 300 kalorier extra per dag. Det motsvaras av ett mellanmål med till exempel en tallrik filmjölk med lite flingor, en smörgås och ett äpple. Ju tyngre du blir desto vanligare är det att fötter och ben svullnar. Ligg gärna med benen högt en stund och använd stödstrumpor hela dagen. Det är bra att sätta på stödstrumporna redan innan du kliver ur sängen. Ett bad kan hjälpa.

Barnet: Barnet ökar snabbt i vikt och väger drygt två kilo. Om det skulle födas nu behöver det lite andningshjälp, värme och hjälp med att få i sig mjölk under några veckors tid. Det finns inte längre så mycket utrymme för barnet att vända sig i livmodern, barnet ställer därför slutgiltigt in sig i förlossningsställning. Vanligast är att barnet vänder sig med huvudet neråt. Tre-fyra procent förblir kvar i sätesställning.

Det är nu 55 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag vet dock att det inte är mer än 48 dagar kvar, högst. Hon är livlig i magen och på så sätt redan lik sin storebror.

Och i ett lite tafatt försök att vara lite mer normal och ha lite mer av ett "framåt-tänk" så kan jag ju erkänna att jag de sista dagarna funderat en del över vagn och kommit fram till att fick jag önska så skulle klumpiga Brio Happyn helt magiskt förvandlas till en smidig Bugaboo istället. Men den önskningen skulle kosta 10-13000 och det är det väl inte riktigt värt, inte ens 5-7000 för en begagnad. Men det vore nice om man fick en gratis.

Hopplösheten

Nyss var jag hos Winston och satt en lång, lång stund. Jag sitter framför hans gravsten och är så nära honom som det är fysiskt möjligt. Där, en halvmeter under jorden finns askan av hans kropp. Hos mig, i mitt knä, sitter en liten pojke. Min pojke. Han lutar sig bak mot min runda mage och skrattar alltid förtjust när han känner sin lillasysters knuffar inifrån. Hon sparkar alltid mycket när jag är på kyrkogården. Han skrattar för att hennes rörelser kittlar honom. Han är hemskt kilsen och älskar när man busar med honom. Hans hår luktar så gott , det har blivit så lång, och vi kramas. Jag pussar hans runda lena kinder och säger: Jag älskar, älskar, älskar, älskar dig!! Han är nära, så nära. Även om det bara är i min fantasi, så de stunder jag sitter hos Winston så sitter han alltid i mitt knä. Och det är skönt. Alldeles bitterljuvt. Idag tog jag bort alla nallar som tidigare var där, de hade blivit förstörda av regnet och så måste det ju finnas plats för 1årsdagens ballonger. Han fick som vanligt ett ljus och hans mormor hade plockat en stor bukett lupiner åt honom. Jag älskar att sitta där och vara så nära honom som det bara går. Och jag hatar att det inte är på riktigt som han sitter i mitt knä. Jag ser på hans namn på stenen. Smeker med fingrarna över bokstäverna.

W i n s t o n. Vår älskade skatt.

Och gräset vattnas med mina tårar. Det är helt ofattbart att vårt barn ligger begraven där. Mitt och D's första kärleksbarn. Att det är MIN Winstons sten. Det hugger till i bröstet, går en stöt genom hela kroppen varje gång jag, för en kort sekund, inser det definitiva i att han har en gravsten. Det kan man som förälder bara inte förstå.

På vägen hem stannade jag och plockade en bukett med ängsblommor åt Leo. Ännu en själ vars tid på jorden var alldeles för kort. Han rycktes från sina fantastiska föräldrar och syskon. Underbara människor som drabbades så hårt. Han ligger på en annan kyrkogård än Winston. På väg till honom betraktar jag sten efter sten på den kyrkogården. Jag går alltid en lång väg. Förbi kapellet där vi inom loppet av ett år höll begravning för två älskade familjemedlemmar. "Hoppets kapell", där vi inte känt annat än hopplöshet. Jag läser namnen på stenarna och gör alltid snabb överslagsräkning från året de föddes till året de dog. 92-åringar. 74-åringar. 86-åringar. Sen kommer raden som är full av nallar. Raden där små änglar vilar. Bebisar som fötts stilla och tysta med bara ett datum. 4-åringar. 6-åringar. 1-åringar. Där, i den raden, har tiden stannat för så många föräldrar som fått begrava sina barn. Omsorgsfullt valda stenar med ord och symboler, kärleksförklaringar, på. Det ofattbara. Luften är salt där, salt av alla tårar som vittnar om en så oerhörd saknad. Ett parallellt universum. Där vi som tyst går fram och tillbaka för att få hälsa på våra barn är så smärtsamt medvetna om att det faktiskt händer på riktigt. Att barn dör.

Det är en annan värld för andra, också för mig en gång i tiden. Nu lever jag i världen där kyrkogårdarna har rader fulla med barn. De har det bra. De lider inte. Men vi gör det. Och jag fattar inte hur vi egentligen står ut. Hur Leos föräldrar står ut. Hur Mathildas föräldrar står ut. Hur står Lovas föräldrar ut. Kalles föräldrar, hur står de ut? Linus, Isaks, Veras, hur står de ut? Hur står jag och D egentligen ut? Inte har det något med styrka att göra i alla fall.

På Winstons sten sitter ett fint lejon, samma som på hans snuttefilt.

8:e månaden

8 månader sen de tvingade oss att ta farväl. Säga "hej då älskling, nu ses vi aldrig mer på jorden". 8 månader. Det är ingenting i det stora hela.

Jag tänker tillbaka på den dagen då allt blev svart. Då livet förlorade mening. Då jag glömde allt jag lärt mig. Vilket brutalt jävla sätt att förlora allt på. Ett ögonblick så blev det becksvart. Jag tänker tillbaka med rysningar i hela kroppen och en känsla av att vilja fly, men vart skulle jag ta vägen? Så länge jag lever så är ju jag och han så långt bort ifrån varandra som man bara kan komma. På var sin sida.

Livet mitt som jag en dag ska se tillbaka på är uppdelat i tre delar: Livet före Winston. Livet med Winston. Och livet efter Winston. Jag skulle ge allt för att livet i mitten, den lyckligaste tiden, hade fått vara för evigt. Att livet efter aldrig hade kommit. Men vad jag än ger så kan jag aldrig ge tillräckligt. Det som togs går aldrig att få tillbaka.

8 månader och det är fortfarande nattsvart, med enstaka stjärnklara nätter. Jag har lärt mig att gå på mina brutna ben trots att det gör ont för varje steg jag tar. Jag har lärt mig att bära tyngden utan att det syns. Jag har lärt mig le igen och mena det. Jag gör det omöjliga, lever utan mitt barn. Jag har blivit den som kan segla förutan vind. Jag kan nu ro utan åror. Men jag kan aldrig ens tänka på att jag skiljdes från mitt barn, alldeles för tidigt, att jag tvingades ta farväl av vännen min, utan att inom mig fälla tårar.


Winston, mitt mest älskade allt. Min skatt. Snälla kom tillbaka. Kom till oss och till lillasyster. Vi behöver dig.

Aldrig nöjd

Nej det är för svårt att alltid vara nöjd. Vi ska ju flytta, äntligen!! En fin liten 3:a mitt i stan, så centralt det går om man inte vill bo på torget. Den har en söt liten balkong och ska renoveras helt innan vi flyttar. Hyran är i princip skit och inget. Ändå känner jag mig inte nöjd. Jag har lite lätt ångest över tapeterna, valde vi rätt golv och blir det verkligen bra med vita köksluckor? Hur tusan ska vi få plats i de små rummen? Skulle vi valt lägenheten som låg på första våningen istället? Hade vi kunnat få bättre om vi bara väntat lite till? Antagligen skulle vi kunnat få bättre och nu kan jag inte låta bli att leta på hemsidor som erbjuder lägenheter och jag hittar den ena pärlan efter den andra. Faan för min impulsivitet och rotlöshet. Jag försöker påminna mig själv om att jag inte vill bo på första våningen i stan, är otroligt rädd för fönstertittare, inbrottstjuvar och mördare. Och den lägenhet vi ska flytta till är perfekt för oss, för vår ekonomi och vita luckor är det enda jag i längden kan stå ut med. Det blir säkert bra. Men missnöjet gnager i mig ändå.

Skit.

Förlossningsberättelsen

Idag för ett år sen var det en dag kvar med gravidmage innan förlossningen skulle till att sätta igång och världens sötaste, bästa unge skulle komma ut. Jag tänker ofta på förlossningen och speciellt nu när jag är 57 dagar ifrån att på ett eller annat sätt gå igenom mitt livs andra förlossning. Och i brist på annat att göra och eftersom att jag ändå tänker på den så, bättre sent än aldrig: Här är historien om när Winston kom till världen.

***

Graviditeten hade flutit på bra utan några värre komplikationer än lågt blodtryck och dåligt HB. Dock hade den varit kantad av relativt mycket sammandragningar och förvärkar. Hela graviditeten hade jag gått i skolan och när det var ca 3 veckor kvar till beräknad födelse fick jag mitt sommarlov. Bebisen var beräknad till midsommarafton som var den 19 juni det året, 2009. Vårt första barn som vi inte visste könet på.

Den sista veckan innan förlossningen startade var lugn men jag var trött och svullen av sommarvärmen som tryckte över landet. Vi hade startat ”projekt vräkning” och försökte med både det ena och det andra för att få ut ungen. Övertygad om att vara tvungen att gå över tiden ”som alla förstföderskor gör”, så blev jag faktiskt lite förvånad när sammandragningarna helt plötsligt blev regelbundna. Detta var den 16 juni, 3 dagar innan BF.

Vi började klocka sammandragningarna som inte gjorde särskilt ont men som kändes. De var regelbundna och kom med några minuters mellanrum. Vi ringde till förlossningen när det var 5 minuter mellan dem och vi fick rådet att jag skulle ta två alvedon och ett varmt bad. Någon gång runt här så lossnade slemproppen och jag började förstå att nu var det på G. Jag badade och andades mig igenom sammandragningarna som nu började göra lite ont. Till slut ville jag inte bada mer utan klev upp och gick på toa. Såg då att jag blödde lite. Vi ringde in till förlossningen igen och fick rådet att vi skulle komma in för en koll. Sagt och gjort, vi tog ett sista kort på magen, satte oss i bilen och for mot KSS dit vi kom fram vid halv 12 på natten. Sekunden jag gick innanför dörren stannade värkarna av och CTG’n visade på ett piggt barn i magen men oregelbundna värkar. Och den vaginala undersökningen visade till vår stora besvikelse att jag inte öppnat mig ett smack. Vi fick då välja om vi ville stanna kvar eller åka hem. Vi åkte hem med sovdos och var hemma vid 1. Daniel satte upp grinden till trappen ifall jag skulle bli snurrig av sömntabletten och sen gick vi och la oss. Jag somnade direkt och vaknade 6 timmar senare med värkar från helvetet. Nu gjorde det ont på riktigt. Knaprade alvedon och i ett desperat försök att parera värkarna badade jag lite. Vi var modfällda av att inget hänt dagen innan och vi hade en tid till vårt mvc som vi sa att vi kunde gå på och låta vår bm känna hur öppen jag var istället för att åka den långa resan till KSS igen. Så kl 11 infann vi oss på mvc och i väntrummet blev det riktigt jobbigt. Värkarna var intensiva, starka och kom tätt var annan till var tredje minut. Jag hängde på Daniel och stod och gungade och jämrade mig. Barnmorskorna som gick förbi fattade vad som pågick och helt plötsligt hade vi en armé runt oss som tipsade om hur jag skulle andas. I efterhand har vi fått veta att utifrån hur min smärta yttrade sig och hur täta värkarna var så var barnmorskorna oroliga över att de skulle bli tvungna att förlösa mig där på britsen. Men en vaginal undersökning gjordes som visade på att jag inte öppnat mig någonting alls. Här var besvikelsen total. Jag hade så ont till vad som kändes som ingen nytta alls. Vår bm ringde iaf till förlossningen för att rådfråga och berätta status. Förlossningen tyckte att vi kunde bestämma själva när vi ville komma in men att det inte var någon fråga om att förlossningen startat. Vi valde att vänta lite och åka iväg för en fika någonstans.

Vi åkte till OK Q8 och Daniel köpte oss varsin macka sen åkte vi till hamnen för att se på vattnet. Värkarna fortsatte att rulla över mig och det var ett rent helvete att sitta i bilen och ta dem. Det gjorde så mycket ondare än vad ens kunnat föreställa mig och jag hade panik mellan varje värk. Hur som helst så försökte jag peta i mig mackan och precis när vi ätit upp fick jag en stark värk och känner hur det blir vått i trosorna. Jag ser på Daniel och säger ”nu gick vattnet”. Tack och lov hade vi varit förutseende så jag satt på plastad frotté för att inte förstöra sätet. Vi bestämmer oss för att åka till förlossningen och kl 13 blir vi inskrivna. CTG registrerar regelbundna starka värkar var tredje minut och vattenavgång konstateras. Vaginal undersökning visar att jag är öppen för lillfingret. Så frustrerande! Vi får iaf ett förlossningsrum och jag börjar andas lustgas. Sen går det många, många timmar med smärta utan dess like. Jag får akupunktur som inte hjälper ett skit mer än gör ont med nålar på obekväma ställen. Man tar vattnet igen då jag hade flera hinnor och den här gången forsar det ut mängder med fostervatten i takt med varje värk. Varje vaginal undersökning visar att inget händer. Jag börjar bli modfälld och trött av smärtan. Jag hyperventilerar och får mer och mer panik. CTGn visar på bra hjärtljud från bebisen men med jämna mellanrum lossnar banden och det blir tyst. Övertygad om att barnet dör kopplar jag då bort värkarna och ligger och stirrar på maskinen i över en timme. Man sätter istället en skalpelektrod på barnet. Det bestäms att jag måste få en ryggbedövning för att orka. Jag som egentligen inte ville ha bedövning går med på det. In kommer efter ett tag en narkosläkare och presenterar sig. Jag gråter. Jag får sätta mig på kanten av sängen och blir tillsagd att kuta på ryggen. Här blir jag livrädd och börjar protestera. Jag är rädd för nålen och att han ska sticka fel. Värkarna kommer så tätt och jag hinner inte vila mellan och inte få luft, kan inte sitta still. Jag gråter och säger att jag inte vill, stackars narkosläkaren blir lite stressad och ber mig lugna mig. Samtidigt som jag sitter på sängen står Daniel framför mig och fullkomligt badar i allt fostervatten som forsar ur mig. Hans tygskor och jeans är helt genomblöta. Till slut bestämmer jag mig, tar tag i lustgasen och andas djupa andetag, värk eller inte, och tuppar av mot Daniels bröst i någon minut. EDAn läggs och några minuter senare ber jag narkosläkaren om ursäkt för mitt beteende, så gott som smärtfri. Sen somnar jag och sover i vad jag tror är 20 min men enligt Daniel sover jag i långt över en timme. Daniel hinner gå ut och parkera om bilen och ringa några samtal.

När jag vaknar får jag värkstimulerande dropp för att jag ska öppna mig men fortfarande händer ingenting. Det börjar göra ont igen och jag har konstant panik. Lustgasen hjälper men jag är så rädd för att må illa att jag inte lyssnar på kroppen och tar den i tid. Man höjer värkstimulerande och man höjer EDAn. Timmar flyter. Jag ligger på sidan i sängen, gråter och vägrar röra mig. Det gör så fruktansvärt ont och jag är så fruktansvärt rädd. Daniel peppar och är världens bästa stöd. Barnmorskor byts ut med skiften och inne hos oss händer det ingenting. Det blir mörkt ute. Till slut säger bm åt mig att jag måste sätta mig upp annars kommer det inte att gå. Jag vägrar först men sätter mig sen motvilligt upp på en stol vänd bak och fram. Då öppen två centimeter. Daniel sitter bakom och masserar mitt ryggslut. Jag andas lustgas och gråter. 40 minuter senare får jag lägga mig i sängen igen och en vaginal undersökning visar att jag är fullt öppen! Strax därpå börjar det trycka på nedåt och jag sliter tag i barnmorskan och säger att jag måste bajsa! Hon skrattar och säger lite ointresserat och det är bebisen som kommer nu, behöver du trycka på så gör det. Jag säger att ”men jag åt typ ett kilo lassagnette igår och har inte bajsat efter det så skyll dig själv!”. Jag gör iaf som hon säger och ligger på sidan och trycker på i varje krystvärk. Plötsligt vill de ha mig i gynställning istället för på sidan och här börjar kaoset. Sängen går sönder och det går inte sätta dit benstöden. Barnmorskan glömmer av att jag ligger och krystar för livet och det blir ett himla kackel om sängen och en tredje utomstående tas in för att hjälpa till att laga sängen. Bredvid mig står Daniel och är orolig för att de inte ska ta emot barnet som vilken minut som helst är ute. Så säger barnmorskan: Oj så mycket hår jag ser nu! Och jag ser på Daniel som börjar gråta. Han har i efterhand berättat att det var i det ögonblicket som han på riktigt fattade att vi skulle få ett barn, ett riktigt barn. Jag krystar och krystar, tänker att nu jävlar. Jag skriker, svär och håller så hårt jag bara kan om Daniel. Jag är helt innesluten i mig själv och varken hör eller ser någon runt mig. Allt mitt fokus ligger på att ta i för att få ett slut på skiten.

Sen bränner det till utan dess like, huvudet är ute, och jag hör långt bort hur barnmorskan skriker till mig att jag måste trycka på även fast jag inte har värk. Jag gör som hon säger men bedövningen gör det svårt så jag tar i med hela kroppen och så slinker någon ur mig och kl 00.03, den 18 juni 2009 läggs en varm, kladdig liten bebis på min mage. Barnmorskan utbrister: Oj! En så stor bebis! Jag pustar ut och sekunden senare kommer ett litet argt skrik. Jag håller om bebisen, tittar ned lite fort och ser mörkt jättelockigt hår. Sen ser jag på Daniel som till min stora förvåning sitter och gråter! Han ler och gråter. Jag skrattar. Det första vi säger är att stackars liten med så lockigt hår! De frågar oss vad det blev och vi säger i kör att vi inte vågar se efter. Till slut lyfter jag upp bebisen lite och ser en snopp och en pung och utbrister: Det är en pojke! Daniel gråter ännu mer! Lilla pojken får en mössa och man vänder på honom så att han ligger på rygg vilket gör honom riktigt förbannad, han skriker och fäktar med armar och ben. Jag tänkte något i stil med att det var förvånande att en så liten kunde skrika så högt. Daniel får klippa navelsträngen och sen tycker jag att han kan hålla lillen lite. Han får pojken till sig invirad i en filt och aldrig har jag sett någon så stolt och så lycklig som Daniel var när han första gången höll sin son. 3885 gram tung och 54 cm lång, det minsta och finaste vi någonsin sett.

Lycka och kärlek i sin renaste form!

Väntar

Jag har absolut ingenting att göra mer än att vänta. Jag väntar på den 18 juni, Winstons födelsedag. Och på att E3-mässan ska vara över så att D kan komma hem i vettig tid igen. Nu är jag gräsänka i stort sett dygnet runt.Jag väntar på vår flytt. Och jag väntar på att vårt andra barn ska födas. Och på bättre tider som alla andra.

All denna tid med bara väntan att ta mig an lämnar mycket utrymme för tankar och funderingar. En fundering jag har är kring barn som dör och hur det bemöts av den yttre omgivningen. När jag på frågan svarar att den väntade lilla i magen inte är vårt första barn och säger att vår första pojke inte lever längre får jag nästan alltid, efter att de lagt huvudet på sned och tyckt lite synd, en viss handling + kommentar: En blick eller klapp på min runda mage och orden. "Lycka till med detta barnet då". I all välmening, det förstår jag ju självklart men jag tycker ändå att det är en ganska konstig sak att säga. Det är ju inget man skulle säga till en fru som förlorat sin första man men sen gift om sig. En klapp på hennes nyfunna kärlek och orden "lycka till med denna gubben då". Även om jag vet att det inte är menat så, låter det i mina öron som om barn är något man kan lyckas eller misslyckas med och om man misslyckas, barnet dör, så borsta av dig och upp i sadeln för nytt försök. Bättre lycka nästa gång liksom. Konstigt.

Det är sommar nu. Och Winston missar allt. Snart, om 14 dagar, skulle vi firat ettårsdag. Ett fint kalas med färgglada ballonger, tårta, presenter, skratt, glädje och lycka. Istället blir det en födelsedag som är full av tomhet för döden fick i slutändan övertaget. Det är så jävla orättvist. Winston borde fått fira sin första och många, många födelsedagar därefter. Vi hade givit honom det bästa av liv.

Vi kommer att fira, den lyckligaste dagen i våra liv, den ska vi fira. Men det blir inte på rätt sätt. Inte som det skulle fått vara. Bara fel och tomt. Man ska inte överleva sina barn.

Faan vad jag saknar honom. Jag var så lycklig när jag hade honom, det är jag inte längre. Min älskade pojke, jag vill ha tillbaka honom. Det gör så förbannat ont och det tar aldrig slut.

Specialistmödravården

Först fick jag ligga och ta en ctg i en kvart eller så. Det är fint att sitta och lyssna på det rytmiska ljudet av liv som finns i min mage, även om jag är livrädd för en plötslig tystnad som vi inte skulle kunna göra något åt igen. Kurvan blev i alla falla bra och visar på en frisk bebis och inga värkar. Även ultraljudet visade en liten piggelin som sög på tummen, höll om fötterna och grejade. 1,6 kilo tung. Fortfarande en tjej.

Kontrakt skrevs idag på vår nya lägenhet. Vi fick bestämma allt som ska renoveras och det blev ek-parkett i hela lägenheten, vita väggar och vita köksluckor. Så neutralt som möjligt.

Jag vann

Imorgon ska vi på ultraljud och sen skriver vi kontrakt på vår nya lya.Vi har valt och jag vann. Nu är vi rörande överens och den 1 aug går flyttlasset mot centrum. Det blir nog bra. Vi har två månader på oss att packa och svårast kommer bli att öppna Winstons garderob och bestämma vad vi ska göra med alla hans kläder och grejer, det som användes och det som aldrig fick användas. Beslut som jag så hett önskar vi slapp att ta.

Andra mötet på NÄL med Aurora-bm avklarades idag. Vi pratade om kejsarsnittet och jag fick bestämma det som bestämmas kan. Vi lade också upp en plan för om förlossningen startar innan snittdatum. Då kör vi på och försöker göra det så bra som möjligt. Jag fick titta på förlossningsavdelningen, operationsrummet och jag gick därifrån översköljd av information och känslor, trött av fällda tårar, men lite tryggare. Jag vill hoppas att det blir bra.

Flyt

Idag gjorde jag sista dagen på VFU. Det känns otroligt skönt att det är färdig och att jag förhoppningsvis är godkänd och klar med den kursen. Efter att jag varit där och sagt hej då till barnen for jag till mvc och lyssna på mitt barns hjärta som låg på 135 slag/min. Ett fint ljud. Mitt blodtryck är lågt, vilket kan förklara att jag fysiskt mår som jag mår. Kass. Tester, mätningar och blodprover i vanlig ordning.

Sen helt plötsligt, när jag kommit hem, så hände det. Vi fick en lägenhet. Två till och med, ser det ut som, så vi får antagligen välja. Ikväll blir det för- och emot-listor för hela slanten. Jag tänker slåss för den 400 kr dyrare men 1,5 kvadrat större som ska nyrenoveras innan inflytt, 2 vån, inflytt 1 aug. D vet jag tänker slåss för den billigare, mindre på 1 vån med fin em och kvällssol, inflytt redan 1 juli. Idag är jag i alla fall lite glad att vi blir unnade lyxen att komma härifrån och vilken vi än väljer så bor vi i princip sen mitt i stan vilket passar mig utmärkt.

Och jo.. tanken har slagit mig att vi flyttar ifrån hemmet där vi hade Winston. Jag har fullt slagsmål med alla tankar hela tiden och det är sällan jag vinner. Här bar jag honom i nio månader. Här startade värkarna, jag stod i hallen och hängde på D när smärtan och paniken klöv mig på mitten. Jag minns så tydligt hur liten han var där han satt i sin bilstol när vi kom hem med honom, bara några timmar gammal. Jag minns första natten, hur vi vankade omkring med en vansinnig bebis och undrade vad faan vi gett oss in på. Jag ler när jag tänker på värmeböljan som sköljde över landet och Winston hade bara blöja i en månad, allt annat blev sjöblött av svett. Jag minns hur fyllt av liv det var här hemma. Och jag har sen den 16 oktober 2009 levt med den paralyserande tystnaden som uppstod sen han tog sitt sista andetag här. Det handlar inte om att fly och det handlar inte om att gå vidare eller börja om på nytt. Vi kan inte fly, vart skulle vi ta vägen? Och vi kan inte börja om, det skulle innebära att vi glömmer och det kan vi aldrig. Vi kan inte gå vidare för livet tog slut och vi lever nytt liv nu. Winston och minnena tar vi med oss vart vi än flyttar. Han finns i mig och D och det är där hans hem var, är och alltid kommer att vara.

Ljudlöst fall

Det har gått bra på vfun. Tills idag. Jag kände redan när jag vaknade att; Nej, idag är ingen bra dag. Men envis som jag är så gick jag upp ändå och åkte iväg. När jag kom dit kände jag direkt att jag hade en toleransnivå på noll och inget intresse för barnen överhuvudtaget. Och en klump i halsen som bara växte och växte. Antagligen växte den sig så stor att den bestämt påverkade både mitt fysiska och psykiska mående. Klumpen blev till tårar som brände bakom ögonlocken och till envisa sammandragningar. På lunchrasten la jag mig på soffan i klassrummet för att vila lite och försökte stänga ute ljudet utifrån, barnskratt. Men de var där och det ledde till tankar. Tankar på att aldrig höra Winston igen. Att han inte kommer att få bli stor. Inte leka med sina kompisar, aldrig gå i förskoleklass. Den ena tanken ledde till den andra och så började minnet blanda sig i och det värsta av allt kom upp likt en film i mitt inre. Minnet av hur läkaren kommer in med min Winston. Dödsbeskedet. Så likt en slägga slår den omkull mig. Den fruktansvärda känslan och jag är där, i det rummet på akuten igen. Skakar i Winston för att få honom att leva igen, men han är så tyst och så stilla. Så fin och så varm som om han sov först men sen så kall. Och det gör så ont. Överallt. Lite överrumplad men inte förvånad, tog jag mig upp från soffan, styrde mot mobilen och ringde nödsamtal till D som fick ändra sina planer, slänga sig i bilen och hämta mig. Mest för att jag visste att härifrån kommer det inte bli bra. Den känslan som det minnet alltid efterlämnar sig kommer att agera översittare några dagar nu. Så jag låste sen in mig på en toalett och stirrade in i mina nu högröda ögon och på mina strimmiga kinder. Tårar. Jag hatar att gråta när folk ser eller hör, mest för att de vet att de inte kan trösta mig och det leder bara till tre saker. Antingen lägger de huvudet på sned och ger mig en viss blick som säger att de tycker så fruktansvärt synd om mig. Eller så kramar de om mig och säger att de tycker det är så hemskt och att jag får gråta. Det tredje som händer är att de tänker på sina egna barn och tackar högre makter att de fått behålla sina älskade barn och att det är jag och inte de som tvingas leva med mardrömmen. Hur som helst så leder alternativen till att jag bara gråter ännu mer. För jag tycker också synd om mig själv. Och det är förjävligt jävla fruktansvärt hemskt att min Winston inte kunde få leva. Och jag gråter av svart, djup, olycklig avundsjuka. Så där satt jag alltså, inlåst på toaletten och gjorde allt för att snyfta så ljudlöst som möjligt. Vilket är i princip omöjligt.

Sen kom D och skjutsade hem mig.

Ljud inifrån

Jag tänker försöka mig på ett sånt där helt normalt och vanligt inlägg som jag förut kunde skriva. Ett inlägg om den lilla person jag har i magen. Jag kan fortfarande inte skriva något, i alla fall inte så mycket, om någon längtan. När jag känner längtan så är det alltid efter Winston och så vips har längtan bytts ut mot saknad. Oändlig saknad. Jag försöker tänka på den som ska komma som någon som skulle kommit till oss oavsett vad livet slängde efter oss den 16:e oktober. Jag försöker verkligen tänka att hon skulle kommit ändå, att hennes liv inte har med Winstons död att göra. Min logik vet bättre, att vi inte hade velat bli gravida så tätt inpå. Men jag vattnar ibland tanken på att "kanske, kanske hade det blivit så ändå".. Hur som helst, nu skulle jag ju försöka skriva ett vanligt inlägg. Fast detta blir ju iof ett vanligt inlägg för detta är mitt vanliga liv. Ett barn i hjärta, minne och ett barn i magen. Två i själen, för jag älskar och känner dem båda egentligen. Det jag i alla fall, efter mycket trött svammel, nu tänkte dela med mig av var att jag har ett klickande barn i magen. Hon bökar runt och stökar, idag har jag haft en liten fot som envist tryckt och sparkat under mitt vänstra revben. Och något som tydligen ska vara normalt men som jag aldrig varit med om tidigare; ofta när hon rör sig så låter det "klick" från hennes leder. Känns lite skumt.

Allt som oftast när jag står och hänger på vfun så ställer sig ett barn från min klass bredvid och klappar magen eller lägger ett öra intill för att lyssna och känna efter rörelser. De kramar gärna på magen dessutom, det kanske skänker dem någon form av trygghet. Och det ger mig lite värme i min kalla själ att se hur deras små ögon lyser upp av att få en spark i handen. Det är fint.

Från en sak till en annan. Imorgon ska vi kolla på två lägenheter. En av dem ska bli vår, det har jag bestämt för jag är trött på vårt vidriga skitområde nu. Lite flyt och en flytt skulle inte skada oss.

En bit

Jag gör vfu nu. För oss som är invigda i lärarutbildning så betyder det praktik och min sker i en förskoleklass en liten bit utanför stan vi bor i. När Winston lämnade oss hade jag gjort tre veckor av fem och oavsett katastrof som skoningslöst drabbar studenten så vägrar högskolan bjuda på två veckor. Inte ens en dag skulle de kunna bortse från. Och jag snubblade ju på målsnöret vad gällde min utbildning, det var bara ett ex-arbete kvar och en ynka kurs. Så jag tog mig samman nu och gör i alla fall hälften. Mest för att jag är halv nu. Fungerar bara halvt. Ex-arbetet har jag gett upp, jag insåg mina begränsningar och att man inte alltid får den hjälp man blir lovad. Jag skyller inte på någon annan, bara jävla döden dock. Hur som helst.. Hälften av arbetet är gjort och jag gör klart det nästa maj, kombar mammaledighet och studier. Well, det var vfun jag började skriva om. Den hör ju till en kurs som jag känner att jag vill få ur världen så jag har i två dagar nu, några timmar om dagen, lämnat hemmets, tystnadens och ensamhetens trygga vrå för umgänge med ett gäng 6-7 åringar. Åtta arbetsdagar kvar.

Första dagen där var som att gå tillbaka i tiden till den dagen då jag blev ett barn fattigare. Ett minus som aldrig kommer att bli plus. Lärarna och min handledare är guld värda och hade tålamod med alla mina tårar. Jag gick förbi gympasalen där jag befann mig när han dog. Matsalen där jag satt när telefonsamtalet kom. Och när jag kom till telefonen där jag fick beskedet att något var allvarligt fel med min lille pojke, så bröt jag ihop och grät i min handledares famn likt ett barn. Andra dagen gick bättre, barnen var glada att jag var tillbaka och innan de listade ut och vågade fråga så var det undrande blickar på min stora mage och de undrade varför jag blivit så tjock. De vet inget om Winston eller varför jag varit borta så länge. Det har gått bra, tills en rast då jag satt och spelade spel med en flicka. Så kom frågan. Den jag fruktat för att jag inte vet hur jag ska svara.

Har du några barn?

Jag trodde jag skulle ramla av stolen och mitt inre svarade instinktivt; JA!! Winston, min älskade pojke Winston har jag!
Men jag pekade på magen och sa; Ja, ett här vet du ju.
Envisa barnet fortsatte; Ja men har du några barn hemma??
Här blir jag illa till mods och tänker igenom hur eventuella svar uppfattas. Hur sanningen om att mitt barn dött, att barn dör, låter i hennes öron. Skull jag ljuga, bjuda in henne i min värld där Winston fortfarande finns och är 11 månader nu? Så jag gjorde det jag tänkt att jag aldrig någonsin skulle kunna göra. Jag ljög och sa; Nej, jag har inga barn.
Detta accepterade hon och bytte samtalsämne till vart jag skulle sitta på lunchen, som barn gör.

Men av de orden jag just sagt så hade mitt hjärta lämnats i tusen bitar. Den lögnen kändes som att förneka den absolut viktigaste personen i mitt liv, mitt barn. Jag har ju barn! Två stycken faktiskt. De orden har lämnat en klump i halsen av vemod. Det kändes som om jag liksom gav bort en bit av mig själv som inte går att få tillbaka. Och om Winston finns runt mig, i mig, och vet vad jag tänker och känner så hoppas jag så innerligt att han känner och vet att han ÄR mitt barn och att han ALLTID räknas. Alltid.

Gårdagens resultat

Ja, nu har jag då varit iväg på snittsamtal och vet hur ett sånt går till. Det är ett övertalningsförsök med inriktning mot att en vaginal förlossning är Guds gåva till kvinnan där inget går snett. Speciellt är gåvan till mig då jag "är som gjorde för att föda barn" om man medicinskt tittar på hur den förra förlossningen såg ut. Det slutade i alla fall med att jag upptäckte att jag glömt viljan av stål hemma men tårarna gjorde nog susen. Jag har fått ett löfte om snitt av psykologiska skäl om det är vad jag vill, ingen kan eller kommer att tvinga mig till något annat. Seger! Visserligen så gick jag med på att försöka mig på att föda vanligt om det startar av sig självt tidigare men det kan jag väl ta då.

Läkaren var dessutom intresserad av vad Winston dog av och hon ville hjälpa oss med lillasyster. Så hon ser till att vi får träffa en barnläkare redan innan hon är född så att vi kan lägga upp en plan. Det blir tester för hela slanten för att vi ska kunna veta att hon är 100 % frisk.

Och som vanligt en eloge till min bestis som skjutsade dit mig, min räddare i nöd och alla andra lägen. De ringde från sjukhuset och flyttade fram tiden i sista sekund och då kunde Daniel inte följa med. Tack och lov för Mia, en riktig vän.

En ny erfarenhet på väg: NÄL för snittsamtal med en förlossningsläkare, kl 13.30.
Tar med: Ett paket näsdukar och en vilja av stål.

Min bästa väns bröllop

Så här vacker var bruden!

Så här stilig såg brudgummen ut, som 007!

En fin lokal...

Och ett vackert brudpar!

Väntar på vigselakten

Vittnena: Marskalken Joel med ringbäraruppdrag och tärna Jen med brudbuketthållaruppdrag.

Första kortet på de nyvigda makarna Enskog!

De lyckliga tu fick ta emot lyckönskningar och riskastning.

Först mat och kaffe sen bröllopsvalsen till Frank Sinatra.

Lekar som sig bör på bröllop. Niklas ska känna igen Mias händer...

Och Mia ska känna igen Niklas vader.

Ännu lite lek som sen följdes av dans, fest och galej med mer lekar!

Varje gång det klingades i glasen och stampades i golvet fick brudparet kyssas!



Bröllopscupcakesen!

Sen kom natten och min ork rann ut så jag lämnade festen som tydligen höll på ända till söndag morgon! Det var ett vackert bröllop för ett vackert par som nu kommer att få ett vackert fortsatt liv tillsammans som äkta makar, med ett efternamn på dörren, en riktig familj... ♥

Födelsedag

Idag fyller jag år! Jag blir 24.

Ett "därför"

Vi fick ett svar idag. Nu vet vi vad som orsakade vår lille pojkes död och det har totalt omkullkastat det vi tidigare trodde. Vi hade vant oss vid tanken på PSD, detta oförklarliga. Läst sida upp och sida ned om möjliga orsaker om det man inte vet något om. Det hade vi läst till ingen nytta för det var något helt annat.

Idag var vi alltså iväg till sjukhuset för att träffa läkare och ta del av obduktionsrapporten. Bara att gå dit kändes fel och stegen liksom tog emot. Det är ju fel att man som förälder ska behöva göra en sån sak och det kändes i hela kroppen som i flera dagar nu varit orkeslöst rastlös tack vare det som skulle komma.

Och domen blev: Winston hade en skada på hjärnan som uppstod under det väldigt tidiga fosterstadiet. Skada är egentligen fel ord att använda då det snarare handlade om en underutveckling. Han hade nervtrådar som vid någon punkt inte utvecklades som de skulle (de ska bli längre och få kontakt med den grå substansen i hjärnan). Men i Winstons hjärna hade de inte utvecklats och stannat kvar i den vita hjärnsubstansen där det istället bildade ärrvävnad. Denna underutveckling var inget som syntes på Winston, det påverkade honom inte och så länge han levde märktes inget på hans utveckling då han utvecklades helt normalt, tyvärr var underutvecklingen av dessa nerver inte förenat med ett långt liv och det var det som orsakade hans plötsliga död. De kan säga så lite om hjärnan som fortfarande är något av ett mysterium för läkare och därför vet man inte hur skador påverkar. Att det bara var livslängden som påverkades av skadan är det enda vi med smärtsam säkerhet kan veta. Winston kunde inte leva längre än 4 mån med hur hans hjärna såg ut. Men han var frisk tills skadan tog honom ifrån oss. Att detta drabbade oss var en ren djävulsk slump och läkarna har inte ens statistik på att detta hänt förut. Risken att vi ska drabbas igen av detta är lika med noll för det har inget med våra gener att göra, det var en störning i utvecklingen av nerverna i hans hjärna. Det hade inte gått att se på ultraljud och man hade kunnat upptäcka det genom en magnetröntgen men ändå sen inte kunnat göra något för att förhindra det som skedde. Han led inte av det, hade inte ont och var en fullt normalutvecklad bebis. Ett riktigt litet mirakel egentligen. Enligt läkarna så skulle det egentligen blivit missfall av den graviditeten men Winston var stark och envis, han ville leva och träffa oss, uppleva kärlek och berika vårt liv. Vi är oerhört tacksamma för de fyra månader vi fick med honom. Vi och alla vi pratat med i sjukvården som träffat Winston kommer aldrig att se honom som något annat än den pojke han var och han var normal, fullständigt normal och frisk och hans död helt meningslös. "Varför just vårt barn?" kommer vi alltid att fråga oss och vara tvungna att acceptera att vi aldrig får ett svar på. Det finns inga svar på varför barn inte får leva för det är ren grymhet. Vi vill absolut inte att någon någonsin ska tänka att "då var det lika bra det som skedde" just för att Winston var frisk, han led inte och att döden kom och tog honom ifrån oss är fortfarande det mest fruktansvärda som kunde hända. Vi ville få behålla vårt underbara barn, se honom växa upp och lära sig allt han skulle lära sig och uppleva ett helt liv. Nu fick han ett helt liv men det blev alldeles på tok för kort tack vare naturens nyck.

Vi kommer att kämpa för att de ska göra en röntgen på lillasysters hjärna sen när hon har kommit till oss. Vi behöver få veta och utesluta att hon också har en sån här skada. Att risken är lika med noll säger oss inget för statistiken har redan gått emot oss på det allra värsta av sätt. Vi kommer att få ett till samtal med läkaren då vi kan ställa fler frågor som eventuellt kommer upp med tiden då vi smält beskedet lite. Vi ska också då lägga upp en plan för lillasyster.

Allt detta kom som en chock för oss igår och mycket ställdes på sin spets och rördes upp i och med detta nya som vi nu fick ta in och ska förhålla oss till. I min förtvivlan for jag till mvc för att lyssna på lillasysters hjärta då jag var säker på att hon inte mådde bra av den panik och chock jag drabbades av (hjärtat lät bra). Daniel fick vara ledig från jobbet och älskade bestis kom så fort hon kunde. Livlinor.

Så låg det alltså till.. Livet blir inte alltid som man tror och det som ser bra ut på ytan kan dölja det som leder till det mest fruktansvärda. Men det är skönt att veta att vi inte gjorde något fel och med tiden kommer detta att bli ett besked som lugnar.

1 maj och 100 dagar

Idag är det 100 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag tar mod till mig och bjuder på ett kort på magen med lillasyster i nu i vecka 26 (blixten är med flit.)

Så här såg jag ut för ungefär ett år sen, då i vecka 26 med Winston i magen.

Där

När Daniel slutat jobbet igår åkte vi till Winston som alltid på fredagarna. Vi flyttade om lite bland alla grejer han har hos sig, stenar med kärleksfull text på och nallar som aldrig kommer att bli lekta med. Han har en liten bil hos sig, en ängel, vackra blommor och en fin färgglad lyckta för ljus köpt på Indiska för många herrans år sen. I ett annat liv. Sen satt vi där en lång stund och vattnade gräset med våra tårar. Smekte med fingrarna över hans namn, graverat i guld på gravstenen, som om man fick röra vid honom lite grann. Det ger en viss ro, att bara sitta där. Han ligger vackert där, även om han såklart hade haft det vackrare hemma hos oss, levande. En fågel flög förbi och började sjunga högljutt. I vårt desperata försök att se tecken från Winston så sa vi att det var han. Så vi satt en stund till, lyssnade, såg, kände, saknade.

Vi älskar honom så mycket.

Underbart är kort

Abstinens

Idag kan inget trösta. Sparkandet i magen flyter på bra och vittnar om en framtid utan Winston. Det blir en rörelse inifrån mot tiden med henne och utan honom. Jag är rädd för den dagen jag ser på henne och känner tacksamhet. Kommer det då vara en bra sak att Winston inte fick finnas längre? Nej, nej, NEJ! Nu vrider det sig i hjärtat för att jag ens skrev orden. Det kommer ALDRIG att vara en bra sak att han inte fick finnas. Han skulle fått finnas, han skulle leva. Det finns ingen mening med att han dog, ingen alls. Det var inte meningen att han skulle dö. Barn ska inte dö. Han behövde få finnas för sin egen skull. För vår skull. Jag behöver ju honom. Just nu mer än vad jag behöver henne. Just nu bara honom och i framtiden båda två.

Idag kan inget trösta. Jag orkar inget. Önskar att jag fick lägga mig ner och krypa ur mitt eget skin, ta en paus. Men det går inte. Det bara maler på, gnager och värker. Det hände oss och enda sättet att slippa det vore ju att sluta leva med det. Och slutar jag leva med det så slutar allt, även hon. Faan det gör så ont. Så förbannat jävla ont. Den kväver mig långsamt inifrån, verkligheten som kommer utifrån där döden är så omöjlig att ignorera.

När jag tänker på Winston, mitt älskade barn, mitt kött och blod, så kan jag inbegripa ett så brett spektrum av känslor. Kärlek, lycka, tacksamhet, glädje, längtan, hat, ilska, besvikelse, förtvivlan, saknad, sorg. Behov. Jag behöver honom. En dag i raden med abstinens då inget kan trösta, förutom att få hålla i honom. Se honom, veta att han har det bra. Det är det viktigaste, att han har det bra. Om jag bara kunde få veta att han har det bra. Saknar han mig? Är han ledsen? Minns han oss?? Finns han någon annanstans? Varför kunde han då inte lika gärna få finnas här?? Varför? Jag kommer aldrig att få hålla honom, aldrig veta att han har det bra. Aldrig bli tröstad. Inatt låg vi bredvid varandra, jag och Daniel. Som alltid. Hans hand på min mage och vi följde rörelsemönstren från vårt andra barn och fällde tårar av saknad av vårt första barn. Vi pratade om honom. Hans ögon. Hans leende. Hans sätt. Vårt förflutna. Vår kärlek. Och den jävla smärtan. Han skulle ju bli stor. Och så pratade vi om henne. Om vår framtid. Blir hon stor?

Vi vill ha dem båda två. Vi vill att båda ska få vara vår framtid. Winston kommer alltid att vara med oss, han är vår framtid. Men bara i hjärta och minne. Och det räcker inte. Det räcker faktiskt inte när det kommer till ens egna barn! Vi vill ha dem båda. Han och hon, syskon som inte kommer att få växa upp ihop. Och aldrig förr har det väl varit så sant: Man kunde inte få allt.

Igår fick vi veta att den 10 maj ska vi till sjukhuset igen för att få veta svaret från obduktionen. Det spelar ju dock ingen roll vad som står. Han blir inte mindre död för det och det ger inget svar på "varför just han?".

Is i magen

Jag har inte skrivit så mycket, knappt något, om den lilla i magen. Det är för svårt. Skriver jag om det för mycket så blir det liksom för verkligt och om det är verklig verklighet att jag väntar barn så kan det ju bli för mycket verklighet om vi förlorar igen. Men det sista nu har hon (vilket känns skitkonstigt att kalla den) varit med oss lite extra. Naturen har ju fixat det så bra att man inte kan låta bli att älska sina ungar och ju närmare hennes födelse vi kommer, ju mer hon sparkar i magen och visar att hon finns, desto mer plats tar hon i våra hjärtan.

Här kommer väl i alla fall en liten snabb uppdatering om hur allt står till:
Jag är i vecka 26 nu. Har gått 25 fulla veckor och 2 dagar. Det är 102 dagar kvar till beräknad förlossning som är den 9:e augusti. De flesta av barnets organ är nu färdigutvecklade och barnet kan överleva utanför livmodern om det skulle födas nu. Könsorganen för både pojkar och flickor är färdigutvecklade och barnet kan knyta sina händer och få tag på sina fötter. Barnets hud är nu lite tjockare och inte lika genomskinlig längre, skelettet hårdnar alltmer och lungorna utvecklas. Barnet kan nu öppna och stänga sina ögon och växlar ofta mellan att titta och blunda. Barnet väger ca 850 g och är ca 32 cm långt.

Jag vågar inte föda vaginalt med allt vad det innebär. Istället vill vi ha ett planerat kejsarsnitt med allt vad det innebär. Och vi föder inte på KSS igen. Så idag var vi iväg till NÄL för ett första möte med en Aurorabarnmorska. Väl där fick vi prata om den förra förlossningen och allt som hände då. Vi pratade om Winston och allt kring denna förbannade sorg vi bär på och hur det påverkar glädjen vi vill och kämpar för att känna kring Winstons lillasyster. Jag grät. Massor. Tyvärr stod det ganska klart att det kommer att bli en kamp för att vi ska få ett planerat snitt så det blir många turer för oss till NÄL innan augusti. Men vi kommer inte att ge oss, vi vet vad vi har rätt till. Vi fick hur som helst veta att de inte kommer att neka oss men bara att behöva tjata, vänta, stå ut med övertalningsförsök och gå på en massa möten känns ju lite sådär. Här gäller det väl att ha is i magen.

Som man frågar

Det finns så många frågor och så få svar. I söndags, på samtalsträff med spädbarnsfonden, fick jag svar på en fråga, en av de stora. Den smärtsammaste, vårt stora 'varför?!', får vi väl aldrig ett svar på. Men jag fick ett svar, grundat på erfarenhet, på den andra frågan, den som handlar om lycka, den totala varianten. Kommer den eller inte? Frågan som bara änglaföräldrar med perspektiv kan svara på... Blir man någonsin helt lycklig igen?

Och svaret: Nej. Helt lycklig, det blir man aldrig.

Vi har fått fler svar. Om det är en pojke eller flicka i magen och om den har ett friskt hjärta. Inte för att Winston hade något fel på sitt hjärta, inte som vi visste i alla fall, men för säkerhets skull så kollas allt extra. Vi var alltså på ultraljud med hjärtspecialist igår, en lång ultraljudsundersökning som lämnade blåmärken på magen.

Och svaret: Lillasyster har ett friskt hjärta!

Winstons gravsten har kommit och ligger på plats. Hans sista viloplats är alltså färdig nu, så när som på blommor vi ska plantera och sånt. Att ens försöka förbereda sig på att se sitt barns namn på en gravsten, det går inte. Det gick bara inte. Vi kom dit och visste inte att den var klar så vi fick hjärtsnörpen när vi såg den. En vacker grå sten med guldtext där det står att här vilar "vår älskade skatt".

Älskade Winston... Tänk att det blev så här.

Treårsdag

I tisdags firade jag och Daniel tre år tillsammans med varmt bubbelbad och prinsessbakelser. Vi tänker ofta på den dagen vi träffades och att det var kärlek vid första ögonkastet. På riktigt. Det är fortfarande kärlek, tre år och hav av glädje och sorg senare. Vi har upplevt ett helt liv ihop, jag och han.

Ett ögonblicks skillnad

Igår var det ett halvår sen på dagen sen jag såg Winston levande för sista gången. Igår var dagen för 6 månader sen då mitt liv tog en ny vändning på ett ögonblick. Idag är det ett halvår sen vi gick milen till gravkapellet för att ta farväl, hålla om honom en sista gång. Jag minns hur det ekade av mina steg i korridoren. Jag minns hur Daniels hand kändes i min och allas ansiktsuttryck. Våra närmaste vänner som vi fått tag i, jag var tvungen att ha dem där så att alla skulle se att... Nej, jag vet inte vad jag ville att de skulle se. Jag minns hur min mamma höll mig hårt och skakade av panik för att hennes dotter nu skulle gå igenom det värsta en mamma kan tvingas till, att ta farväl av sitt barn. Jag minns panikångestattacken som rullade över mig likt en ångvält och tvingade mig att stanna och sluta gå mot den kalla jävla verkligheten, döden. Min kropp vibrerar fortfarande av dess efterskalv. Sen kom vi fram. Winston fanns i ett rum med två tända ljus. Han låg i en korg med sin kanin, elefant och sina nappar bredvid sig. Han hade på sig sina randiga byxor, sin randiga body med Stinky på och sin randiga mössa så att han inte skulle frysa. Gröna små strumpor. Han vilade på sin gröna kudde med flodhästar på och hade sin snuttefilt med lejon på svept kring sig. Vi tog upp honom och satte oss i soffan med honom. Minns att jag betraktade hans ansikte och konstaterade att han såg ut som vanligt, som om han bara sov, mitt otroligt vackra barn. Vi drog upp speldosan, nynnade med till "Nu i ro slumra in, lilla älsklingen min", vaggade till sömn som vanligt. Och det gick inte att begripa att han aldrig skulle vakna igen. Sen sa vi "Sov gott Winston, vi älskar dig, vänta på oss för vi ses snart igen". Vi for sen hem, till att för alltid tvingas vara ett barn fattiga.

Lilla lutande rosenknopp
Vill du ej vakna?
Vet du ej att solen gott opp
och alla småblommor dej sakna
Solen brände hett igår
Inatt föll regnet i strömmar
Aldrig mer solen förmår
Att väcka dej ur dina drömmar

Tid

Det känns i kroppen att den 16:e närmar sig. Två dagar kvar. Två dagar tills det blir ett halvår sen min pojke dog. Ett halvår. Betyder det något? Tiden som gått... Det blir en diffus smärta som börjar inifrån hjärtat och pumpar ut svart sorg i hela kroppen. Ont. Och rörelserna känns sega. Att tiden läker alla sår var en nödens lögn för jag vet ju nu att det blev värre med tiden. Mycket värre. I början var sorgen mer direkt. Vi visste vad vi var tvungna att ge den. Det vill säga allt, vi gav sorgen allt. Den fanns överallt och vardagen hade inte en chans. Nu, när tiden blandat sig i, har sorgen blivit en mästare på att gömma sig bakom hörn. I maskopi med tomheten och saknaden. De gömmer sig i datum, i känslor, i dofter, bråkar med minnen och sätter stop för relationer. Tiden som skulle vara något bra blev något dåligt istället och har blivit ett riktigt mördarlag tillsammans med sorgen, saknaden, tystnaden och ensamheten.

Ett halvår sen. Drömde jag? Drömde jag bara att jag bar ett barn. Ett livligt litet barn i min livmoder. Var det en dröm att han föddes med det finaste av lockigt hår och svarta små ögon? Var hans leende bara den vackraste av drömmar, den finaste av inbillning? Var hans död bara det fruktansvärda mardrömslika slutet på min underbara dröm som var Winston? Är det därför som så få pratar om honom nu, ett halvår senare när drömmen är långt borta och bara ett bleknat minne för andra?

Nej, det kan inte ha varit en dröm. Hans doft finns kvar. Jag har fortfarande känslan av att hålla honom. I mitt hjärta växer han och har precis börjat ta stapplande steg. Han är här men ändå inte. Jag älskar fortfarande honom mest av allt. Det gör för ont för att kunna varit bara en dröm. Det syns i mina ögon, de är inte som förut. De är mörkare nu. Tomma och orkeslösa. Och gamla. Jag blev äldre av att hålla mitt döda barn i min famn. Jag blev äldre av att se min älskade hålla i sin älskade son, äldre av att se honom gråta över vår förstfödde och vårt öde. Äldre av att ordna ett barns begravning, mitt barns begravning. Äldre av att ta farväl en sista gång. Jag blir äldre varje gång jag går över kyrkogården till honom. Äldre av att le trots att jag inte menar det och av att dölja mitt stormande kaos. Jag blir äldre av att vara en tvåbarnsmamma med ett barn i hjärtat, osynligt för andra och ett barn i magen som inte ger annat än oro. Oro för vem döden tar härnäst. Jag blir äldre av att ha livet på paus och känslan av att det aldrig kommer starta igen, för hur skulle det kunna göra det när en alltid fattas. Jag blev äldre av livet och inte med tiden. Och med åldern och alla krossade drömmar kom tröttheten.

Blåklänning

Vi ska på bröllop. Min allra bästa bestis ska gifta sig med sin Niklas. I maj ska de fira sin kärlek med ett vackert bröllop för ett vackert par med vackert barn som inleder ett vackert familjeliv, precis som jag önskar för henne. Igår hälsade hon på och jag bidrog så gott jag kunde till planeringen av den stora dagen. Vi hämtade hennes fina klänning från sömmerskan, pratade hår, muffins, schema, mat, lokal och sånt som rör sig i huvudet hos en blivande brud. Bröllopet ska gå i 50-talstema. Och jag kommer att vara gravid i v28. Så det har varit svårt med klänning till mig som andas 50-tal. Idag beställde jag hem den här lilla blå ifrån ellos.se i alla fall. Ett mörkblått sidenband under bysten, en vit underkjol beroende på klänningens längd, en vit bolero eller kofta och accessoarer som pärlor och kuvertväska får göra stilen komplett.

Ingen aning om vad kära sambo ska ha på sig än...

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på och undrar vad jag hade klätt min lille pojke i... I mitt hjärta vet jag.

"Myten, rädslan, i brist på trösten som faktiskt inte finns..."

Om sorg och omsorg

Hon vet också hur det känns. Läs det.

Jag saknar en liten kropps andetag. En liten muns leende. En liten andedräkts värme. Jag saknar små ögons nyfikenhet. Jag saknar vår trygghets sömn. Jag saknar mitt barn. Alltid.

Hejdå Saaben

Vi hade planerat en fin påskafton. Så fin som det bara skulle gå att få den med tanke på att vår lille inte är med oss och att jag inte är ett skit intresserad av påsk eller några andra högtider heller för den delen. Hur som helst så gjorde vi Janson igår och kokade ägg. Gick och la oss i tid för att komma upp. Vi käkade frukost imorse och skulle sen åka iväg till Winston så att även han kunde få lite påskfint hos sig. När vi kommer ut till bilen ser vi att någon jävel krossat en ruta på bilen. På bara vår bil som stod på vår egen parkering som vi faktiskt betalar för. Tack så jävla mycket för den.

Och jag reagerade på ett sätt som jag inte trodde då jag egentligen inte bryr mig så mycket om materiella ting. Jag började gråta. Rakt upp och ner. Jag grät för att det kändes så typiskt att det skulle hända oss. Både stora och små saker tycks gå emot oss. Så typiskt att vi ska byta bil om en månad ungefär men nu måste vi byta direkt eller vara utan bil och jag hatar att någon annan tog sig rättigheten att bestämma det. Jag grät för att vi inte kunde åka till Winston som vi planerat idag och att någon annan skulle bestämma att jag inte fick fira påsk med honom exakt när jag ville. Och för att när Daniel nu tog bilen för att ställa den på ett säkrare ställe (eftersom att den inte har någon ruta) så var det sista gången jag såg den bilen. Bilen där min och Daniels historia började, dagen efter att vi träffats på Stadt, han gav mig en puss och sa: Jag ringer dig! (and so he did!). Bilen som lärde mig att det går att köra bil utan back och att det är skitkul att köra bil med turbo (även om det är fjortisvarning). Bilen där vattnet gick och förlossningen startade och bilen som vi tog hem Winston i. Han älskade att åka den bilen. Den bilen har sett mycket och nu har vi sett det sista av den.