Svar på tal

Min blogg har jag alltid känt att jag fått ha i fred. Innan Winston dog skrev jag om det mesta, men jag har aldrig varit mycket för om att skriva om hur lyckliga vi är, hur ljuvligt, underbart och fantastiskt problemfritt livet är. Efter att Winston dog så slutade jag skriva väldigt länge, av rädsla för att bli missförstådd. Men så kom det till den punkten då jag var tvungen att skriva, språk är det verktyg jag använder mig av för att må bättre, för att få ur mig allt jag tänker på och känner. En ventil. Kommentarer är det klart att jag uppskattar, det gör väl alla som skriver, säg den som inte vill ha respons och bekräftelse! Jag själv kommenterar ofta i andras bloggar eftersom att jag ofta reagerar på vad andra skriver och jag vill ofta dela med mig av mina reaktioner. Men jag aktar mig för att döma andra människor med enbart vad de skrivit på sin blogg som grund. Jag aktar mig för det för att jag, tack vare mitt eget bloggande, förstår att det som skrivs inte alltid ger en rättvis bild eller ens hälften av sanningen. När jag kommenterar gör jag också det med syfte att hjälpa och inte ytterligare skuldbelägga om det dessutom är en blogg med känsligt innehåll.

Men alla tänker inte som jag. Jag vet många "sorgebloggar" där änglamammor har fått ta skit och anklagelser från människor som inte känner dem och som tror att det som skrivs är den enda sanningen. Här på min blogg har jag aldrig förut varit med om kommentarer som sårat mig men någon gång ska väl vara den första. På det inlägget jag skrev om att min energi för tillfället tagit slut fick jag följande kommentar från "Fia" som påstår sig vara en mamma till tre varav en ängel;

"Jag för min del tycker att det är beklagligt att du inte anstränger dig mer för Elviras skull. Hur ska hon bli som människa med en mamma som bara gråter och vill ha tillbaka hennes storebror och egentligen inte vill ha henne??"

Fia. Hade jag brytt mig om ett svar hade jag undrat vad det är du varit med om som gör att du har ett behov att gå in i, en för dig okänd människas blogg, och anklaga henne för att inte vilja ha sitt barn. Men jag bryr mig inte även fast jag tycker att det är sorgligt. Ungefär lika sorgligt som att du själv som indirekt kallar dig för änglamamma känner att du hellre än att stötta en annan änglamamma vill sparka på den som ligger. Utöver det så har du självklart rätt till din åsikt och ditt tyckande och jag har rätt att försvara mig. Så här kommer mitt försvarstal;

Jag anstränger mig för Elvira. Skulle jag anstränga mig mer skulle jag vränga mig själv ut och in. Vilket jag med glädje skulle göra för henne. Jag skrev att jag la ner henne på sängen och lät henne skrika lite medan jag stod och bankade mitt huvud mot garderobsdörren. Att det var en halv minut som jag släppte allt och lät det göra ont, bejakade smärtan, det skrev jag inte. Men efter de 30 sekunderna tog jag tag i mig själv och tröstade Elvira. Hon led inte av det. Och så, för att få hjälp, pratade jag med alla andra mammor jag känner, de som inte förlorat barn, och så fick jag veta att även de har lagt sina barn på sängen och sen bankat sina huvuden mot en garderobsdörr och gråtit för att de är trötta, slutkörda och ledsna. Även de hade dagar när de inte orkade leka, skratta, busa eller ens besvara vartenda leende. Dagar då de är trötta och less på allt, dagar då deras lust, ork och vilja tagit slut. Jag läser för Elvira. Inte varje dag som för Winston, men jag läser för henne. Och sjunger, hennes favoritsång är Blinka lilla stjärna och den om krokodilen. Vi har gått på Babyrytmik. Jag hade egentligen inte alltid lust men gick ändå. För hennes skull. Och jag pratar. Inte räknar jag högt varje skopa mat när jag gör mat till henne som för Winston, men pratar med henne, det gör jag. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. Innan det blev 15 minus här var jag ute varje dag med Elvira också. Det var aldrig så kallt när Winston levde men hade det varit det hade jag nog inte gått ut med honom heller. Vi har dåliga rutiner med Elvira, hon får vara vaken till halv 10 och är inte i säng kl 8 som jag tycker att de ska vara om man har bra, fungerande rutiner. Värre än så är det inte. Hon får mat, kläder, stimulans, lek, massage varje kväll, bad när det behövs, närhet och kärlek i massor, överflöd skulle jag till och med säga! Jag anstränger mig till det yttersta för henne, hon är mitt barn. Ett barn jag vill ha, annars hade jag inte skaffat henne. De gånger jag lämnar bort henne är det för att jag går hos psykolog för att alltid säkerställa att jag är så bra jag bara kan vara för henne.

Nu vet inte jag hur du känner för det barn du förlorade men så här känner jag för det barn jag förlorade. Winston var ingen dröm. Han var verklig. Ett verkligt barn som jag burit på. Fött fram. Haft hemma och lärt känna. Kommit att älska för den han var och inte bara för att han var mitt barn. En del av mig, min familj, mitt liv. Allt började med Winston, vårt första barn. Att inte sörja honom och det liv vi hade haft hade varit knäppt. Självklart önskar jag mig honom tillbaka. Självklart. Han är ju mitt barn. Men den önskan om honom tillbaka och det livet vi skulle ha, den önskan innefattar alltid Elvira. Hon väljs aldrig bort. Hon hade kommit och jag hade haft båda mina barn. Att du kan skriva att du uppfattar det som om jag "egentligen inte vill ha Elvira" eller att det är så hon kommer växa upp och känna, till det säger jag bara; Skit ner dig ditt jävla dumhuvud! Klart att jag vill ha Elvira. Både jag och min sambo vill ha Elvira. Hon är navet i vårt hjul, mittpunkten i vårt liv, det enda vi lever för. Att hon mår bra och är lycklig är vårt enda fokus och främsta mål. Det visar vi henne varje dag genom våra handlingar och vårt sätt att vara med henne. Dessutom hör hon orden "mamma och pappa älskar dig", ett antal gånger om dagen.

Och Elvira kommer att bli en fantastisk människa! Hon är redan fantastisk, hon växer och utvecklas som förväntat och på bvc är de imponerade av hennes redan så utvecklade viljestyrka, hennes glädje och hur hon tyr sig till oss. De är också imponerade av vårt sätt att förhålla oss till Elvira och till vår enorma förlust och den stora sorg som så nyligen drabbat oss. Hon kommer att få ett rikt liv, fyllt av kärlek och omtanke från människor som bryr sig om henne. Vi kommer uppfostra henne till en stark, självständig individ med självförtroende, självsäkerhet, karisma, stolthet, bra värderingar, mod att följa sina drömmar, ro att lyssna på sina känslor och styrka att ta sig an det livet ger henne. Hon kommer att få allt det från oss. Och hon kommer att få lära sig att mamma och pappa kan gråta, det gör de ibland när de pratar om storebror Winston. Men de kan också skratta, de kan vara arga, glada, förvånade, sura, busiga, trötta, pigga. Alla känslor och sinnesstämningar är OK i vårt hem. Glädje och sorg, allt är ok här. Hon kommer att bli en fantastisk människa just därför. För att hon har världens bästa föräldrar.

Så det så! Jag skriver inte ofta om vårt helt vanliga liv. Ett liv med skratt, lycka, blöjbyten, smakportioner, klädinköp, matlagning och allt sånt annat som vanliga mammor bloggar om. Men vi har allt det och det har fått stå mellan raderna. Jag ville bara här skriva om livet vid sidan av, livet med sorgen i ena handen och jag har förhoppningen om att det finns de som inte dömer, som kanske kan känna igen sig i det jag skriver och att det kan öppna ögonen för dem som aldrig varit i närheten av sorgen efter ett förlorat barn. Jag fortsätter skriva för er även om jag tar åt mig för lätt och tappade lite av lusten för att jag blev ledsen av det Fia så tvunget ville få ur sig.

Nu ska jag umgås med Elvira som precis vaknade, hon ligger bredvid mig och pratar. Vi ska träna på att rulla från rygg till mage. Sen ska vi bada och leka med skummet. Helt ansträngningslöst.