7 - Vänner

Åh här har jag mycket att skriva om. Då är underrubriker en bra sak.

Allmänt; Vänner är för mig viktiga personer och definitionen "vän" är nästintill helig. Såpass helig att Facebooks klampande över hela konceptet och dess hets till att "flest vänner vinner" var en av sakerna som fick mig att gå ur det communityt. Jag känner en del folk men har få som jag räknar som vänner. Jag har de som jag pratar med någon gång i månaden, en gång varannan månad eller en gång om året men som jag ändå räknar som närmast. De är människor som likt jag tycker att en god vänskap kräver ett stort mått kravlöshet när det kommer till hur frekvent man bör höras/ses när läget är normalt. Vid kris gäller annat, nämligen full support. Min närmaste vän är Johanna (utöver min Bestis). Jag är dålig på att skaffa mig nya vänner, antagligen för att jag är skeptisk mot nya människor. Jag tänker ofta att jag borde önska att jag var bättre på att skaffa mig nya vänner men sen tänker jag på de vänner jag har och känner mig nöjd.

Vänner och sorg; Det är inte för inte som uttrycket "I nöden prövas vännen" är vida känt och accepterat. Det stämmer ganska bra. Sorg blev en vattendelare mellan de som pallade och de som inte pallade. När man förlorar ett barn blir man självcentrerad, egoistisk, missunsam, olycklig, tråkig, krävande och en riktig stämningsdödare. Andras problem känns triviala. Det är en övergående fas, ett nytt drag i ens personlighet som med tiden växer bort, så var det för mig i alla fall. Alla ville ställa upp och finnas där, det var inget snack om saken men det var inte alla som orkade med mitt nya sämre jag, de som inte kunde släppa fokus på sig själva och som istället lös med sin frånvaro när det väl kom till kritan. De var inte många, en eller två. Och jag är inte den som hymlar utan jag lät dem veta att jag var besviken sen avslutade jag vänskapen. Sen fick jag många vänner och många vänskaper fördjupades mitt i mitt livs svartaste stund. För det är jag alltid tacksam.

Hedersomnämnande; Får en av Daniels vänner som nu är en vän till familjen. Han heter Anders. En kille på 30 år som bor i ungkarlslya, pluggar något meningslöst innan han listat ut vad han vill göra med sitt liv, som lever på mat från pizzerian och har löjligt stor bacillskräck. Det finns döda änglar och så finns det levande änglar. Anders är en levande ängel. Visst visste vi att han alltid ställer upp men när Winston dog var han den som räddade oss. Han var först på plats på sjukhuset. Han styrde upp allt, hämtade det/den/dem som behövde hämtas. Fixade, ringde, ordnade, skjutsade, tröstade och vek aldrig från vår sida. När allt rämnade omkring oss satte Anders sitt liv på paus och bodde hos oss, dag som natt i tre veckor. Vi sa hela tiden att han inte fick känna sig tvungen men hela tiden fick vi höra att han var hos oss för sin egen skull, för att han bryr sig så mycket om oss att han inte stod ut med tanken på att vi skulle vara ensamma. Jag blir tårögd bara jag tänker på den värmen. En sann vän. Daniel och han pratar i telefon flera timmar varje vecka, de är bästa vänner. Och så träffas vi en gång i veckan. Han kommer hit varje lördag och käkar pizza med oss, kollar på film och diskuterar kring livet. Är inte Anders här känns det inte som lördag. Honom är vi tacksamma för.

Min allra bästa; Hon som ofta figurerar i bloggen som "Bestis" heter egentligen Maria. Hon är min allra bästa vän, fast så himla mycket mer, hon är min Bestis, det är inte bara vänskap vi har, det är något mycket djupare. Vi har många gemensamma vänner och alla vet och är överens om att det alltid är vi två som står varandra närmast, många räknar oss som en enhet. Vi har suttit ihop sen vi var tolv då vi hamnade i samma klass och gick sen i samma klass tills vi tog studenten. Dessutom har vi i princip alltid bott grannar (förutom när hon fick för sig att bo i Göteborg i ett år). Nu bor vi på samma gata med ett hus emellan oss. När jag mår dåligt är hon den jag vill prata med eller vara med. När jag är glad är hon den jag vill prata med eller vara med. Vi känner varandra utan och innan och vi hörs flera gånger per dag. Har vi inte träffats på en vecka händer det ofta att vi blir gråtmilda när vi träffas. Det finns egentligen inga ord som beskriver den kärlek jag känner för henne. Hon tillhör min familj, jag älskar henne, vet att hon älskar mig. Vår vänskap, vårt band, är något att vara avundsjuk på. Varje dag tackar jag universum för henne.

Min Mia och jag. På vår gymnasieskola när det begav sig.