Jag sitter i hörnet på vår soffa och har Elvira runtklättrandes i knät. Plötsligt sätter hon sig ned på min högra arm och lutar sitt ansikte mot min kind. Lugn. Någon nuddar min vänstra arm. Behagligt. På millisekunden värms blodet upp och energin jag känner igen, kan utan och innan, saknar, längtar efter, den fyller upp hela mig och hela rummet. Winston. Bara en lätt strykning som får håren att resa sig och direkt kastar jag en blick på kortet på hyllan, kortet där Winston ler. Jag säger högt; 'Hej älskling, är du här hos mamma och lillasyster idag!' Känslan av välbehag fortsätter växa och jag vet att han sitter hos mig. Jag blundar och så kramas vi en liten stund. För korta sekunder. På tok för korta sekunder. Elvira med sitt ansikte kvar tätt emot mitt, lugn på min ena arm och Winston på min andra arm. Det är hans energi, det är han, jag vet det, känner det, en mamma kan inte ta fel. Nära, nära, nära hela mig. Varm, trygg och hel. På riktigt.
Sen var ögonblicket över. Elvira började klättra runt igen och livet fick fortsätta. Känslan försvinner lika fort som den kom. Men värmen stannade hela dagen.
Det var några veckor sen men jag har glömt att dela med mig. Vissa dagar är saknaden värre att tampas med, tyngre att bära på. Idag är en sån dag. Jag saknar, saknar, saknar. Och kan inga tårar hindra.
 |
| Fina W, älskade ungen min... <3 |
3 kommentarer:
Vad underbart att få känna honom hos er, jag blir alldeles varm när jag läser det! Ljuvligt, helt ljuvligt!
Kram Alicia
Åh, vad härligt att få känna honom så nära för en stund..
Hoppas nästa stund kommer snart..
Kram I
En sådan fin stund.
Jag hoppas att våra små älsklingar finns någonstans. Kroppen dör, men energin, själen kanske, tror jag kan finnas kvar. Kanske här runt omkring oss på vår jord; kanske på en annan plats, med en tunn, tunn hinna mellan som ibland kan korsas för ett kort besök.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar