Winston dog ju för att han hade nervtrådar i hjärnan som slutat utvecklas och bildat ärrvävnad. En väl dold "hjärnskada" (fan vad jag hatar det ordet). Efter att han fått sin tremånadersvaccination fick han ofta feber, oftare än vad som kan anses normalt. Dessutom hjälpte inte alvedon något vidare. Vi var inne och kollade upp honom på sjukhuset för det. Då sa de att han var "infektionskänslig". Sen skickades vi hem. Exakt en vecka efter det läkarbesöket gick han bort. Skadan hade man inte kunnat göra något åt. Men i efterhand fick vi veta att barn med hjärnskada ofta har problem med sin temperaturreglering. Därav febern (som egentligen då är överhettning). Jag hatar hur som helst feber nu.
Idag har Elvira haft feber. 38,0. Inte hög, men ändå. Jättejobbigt för det ger syre till tankar och rädslor som alltid ligger och pyr.
Det är väl det här med att ha blivit bränd och att bränt barn skyr elden.
1 kommentar:
Rädslan för att katastrofen ska upprepas finns kanske alltid där, mer eller mindre, efter att man som vi förlorat ett barn. Jag och min man tyckte att det var jobbigt när Tildas storasyster blev förkyld efter att Tilda dött, eftersom Tilda drabbades av en komplikation i samband med en vanlig förkylning. De första förkylningarna var jobbigast för oss.
Det är mycket svårare för mig nu att lita på min magkänsla när det gäller barnens sjukdomar, för jag har liksom tappat kompassen när det gäller att avgöra vad som kan vara farligt och vad som helt säkert är ofarligt. Nu har tiden visat oss att förkylningar inte alltid är dödliga, så att säga, så nu är det lite lättare. Men rädslan försvinner nog inte helt, hur lång tid det än går. Vi vet ju att uttrycket "en förkylning har ingen dött av" inte är sant.
Jag hoppas att Elvira mår bättre i morgon och att ni kan pusta ut.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar