Sista gången jag såg dig

Winston. Då hade du en ljus pyjamas med Mumin på. En svart mössa med vita ränder på huvudet. Jag satte på dig dina raggsockor för dina fötter var så kalla. Sista gången jag såg dig var hela du kall. Dina små händer hade blivit mjuka igen och jag höll dem. Jag höll hela dig. Du låg i en korg med dina nappar och gosedjur bredvid dig. Försiktigt lyfte vi över dig till din kista. En liten vit. Där fick du ligga på vackra lakan med spets, en liten vit kudde. Sista gången jag såg dig såg du lite frusen ut så jag bestämde att du skulle få ha din vita filt på dig. Den vita, virkade, mjuka filten jag köpte när du låg i min mage. Du fick med dig nappar och en leksak. Den där solen som skallrade som du tyckte så mycket om. Sista gången jag såg dig hade dina läppar blivit mindre och mörkare. Du var blek och såg inte riktigt ut som dig själv, men jag tyckte att du var fin ändå - för du är min.  Du luktade sjukhus. Sista gången jag kunde så pussade jag din kalla kind, höll en hand på din lilla mage och viskade i ditt öra - att jag alltid kommer att älska dig. Sen lade vi på ett lock. Ett kistlock. Ett litet vitt.

Sista gången jag såg dig, Winston, det var idag för ett år sen. Idag för ett år sen visste jag att imorgon, då är det begravning. Din begravning.

 

Mamma saknar dig.