Jag vill tycka om jul. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen tycka om jul. Men jul ger mig ångest. Ångest som bara skilsmässobarn kan ha. Jul för mig spär bara på känslan av att jag aldrig kan ge tillräckligt, att det suger att jag inte kan dela på mig för att göra alla nöjda. Länge längtade jag efter att få sluta vara barn och slippa ha ångest över att jag hade ångest på den högtiden som var till för mig. Sen blev jag vuxen men jul fortsatte ge bitter eftersmak. Så fick vi ju barn och då såg jag faktiskt till och med fram emot julen. Men alla vet ju vad som hände sen. Ungen vår dog. Och jul fortsatte vara skit. Förra årets jul hade Winston varit död i 2 månader och jag låg och sov till kl 17 på dagarna. Var vaken en timme och somnade igen. Iår kändes lika skit fast på ett annat plan. Det är inget kul alls att fira jul på kyrkogården. På julafton på en kyrkogård trillar tårar ännu lättare och fryser snabbt på kalla kinder hos en mamma och pappa. Vi saknar Winston. Alltid lite extra dagar som dessa. Han skulle varit 18 månader och med iver och förväntan rivit upp julkklappar på högtiden som är till för sådanna som han. Barn. Istället är han död. Fyra månader för alltid, kremerad och begraven. I en urna under jord och eländig vinterskrud. Precis det barn inte ska vara. Speciellt inte på julafton.
Det är å ena sidan. Sen har vi den andra sidan. Där jul i år var helt underbar. Det var precis så fint jag önskat att vakna brevid Elvira på julaftonsmorgon. Det var galet mysigt att stressa järnet för att få iordning på en liten grinig bebis som inte tyckte att det var något spännande att öppna paket. Vi har haft en fin julafton. Det var som jag väntat och tänkt mig, att ha barn är verkligen underbart. Speciellt på julafton.
1 kommentar:
Jag tänkte så mycket på er och på winston igår. Det hade varit så fint om döden aldrig hänt. Saknar er vännen! All kärlek åt er och barnen!
Skicka en kommentar